I bland, oavsett var man befinner sig i livet eller varför, är det tillvaron inte allt för kul och ganska deprimerande. Sen jag fick min diagnos och framför allt sen min leder började krångla har jag funderat mycket på min tillvaro och framför allt om jag kommer hinna få göra allt det där jag drömmer om att få uppleva.
Idag, när jag äntligen lyckades få upp, nästan det sista av mina fotografier och affischer i mitt vardagsrum efter renovering och sjukskrivningar, insåg att jag har på mina väggar bevis på vad jag hitintills har åstadkommit och hur omöjliga de drömmarna tydde sig vara innan de slog in. Mina bokhyllor bär också vittne om detta i form av fotoalbum, studielitteratur, reseguider och skönlitteratur. Jag har redan gjort det omöjliga möjligt! Jag har uppnått mer mål och drömmar i mitt liv än vad jag under tidens gång nog aldrig trodde att jag att skulle kunna göra.
Den lilla flickan som under sin barndom gjorde sitt bästa att inte synas och var till besvär för att slippa få mer skuld för att hon fanns till, har lyckats med så mycket mer än vad det fanns förutsättningar för. Och alla de drömmar jag har i dag har fötts ur de drömmar jag redan fått uppfyllda. Visst jag kanske inte hinner med att göra allt jag nu drömmer om, men jäklar vad jag hitintills har hunnit med att uppnå! Häftigt är det också att jag i stort sett faktiskt gjort allt detta helt själv. Utan uppmuntran eller stöd. För jag har inte direkt haft någon som trott på mig under livets gång. Jag har alltid stått ensam men ändå har jag på något omöjligt sätt kunnat åstadkomma så pass mycket som jag har.
Så istället för att stressa upp mig på grund oron över om jag kommer hinna eller inte, borde jag i stället fortsätta att, vilket jag så många gånger redan gjort, bevisat för mig själv att det omöjliga är möjligt.
Det har ju funkat hitintills så varför sluta nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar