söndag 26 maj 2019

Det här med Mors Dag......

Jag har ingen mamma att uppvakta idag. Kvinnan som födde mig kallar inte jag mamma. Den titeln har hon inte förtjänat. Alla föräldrar är inte av godo och hon är en av dem. Du blir inte mor eller far bara för att du biologiskt har avlat ett barn utan det är vad som sker efter att barnet är fött som, i mitt tycke, ger dig rätten att kalla dig mamma eller pappa. Försummar du ditt barn, utsätter det för fara, både fysiskt och psykiskt kränker och skadar ditt barn då har du inte rätten, i mina ögon, att kalla dig för mamma eller pappa.

Dock har jag haft turen att haft starka kvinnor som av olika anledningar korsat min väg och det började med den kvinna som komma att bli min fostermor, Ulla. En kvinna som till trots att hon inte var godkänd som fosterförälder inte gav sig förrän det sociala myndigheterna förstod att allt inte stod rätt till i det hem jag då bodde i. Ulla arbetade på mitt dagis som kokerska. Där uppdagades, vad jag har förstått ganska tidigt, att jag for väldigt illa hos kvinnan som födde mig. Bland annat kom jag alltid till dagis med skitig blöja, alltid smutsig. Man konstaterade väldigt fort att jag när jag kom till dagis på måndagen, att jag inte fått äta något under helgen. Självklart anmälde dagiset detta. Även hände det att jag inte blev hämtad utan, detta minns jag själv, fick jag sova hos föreståndaren och Ulla har berättat att efter första gången detta skedde hade hon erbjudit sig att låta mig få sova hos henne. Självklart skedde det igen.
Innan hon blev officiellt min fostermamma placerades jag hos en annan familj men jag ville inte vara där. Jag minns att jag stod och försökte få upp familjens ytterdörr eftersom jag vill till henne, inte till min biologiska mamma, utan till Ulla.

Min fostermamma hade 3 barn varav en som fortfarande bodde hemma. Å vad jag avgudade hennes dotter! Det är tack vare henne som jag älskar att dansa! Lollo kunde steppa och det var så kul att få låna hennes allt förstora steppskor men så tråkigt att jag var tvungen att vara i hallen på mattan och inte i vardagsrummet på parkettgolvet där det klapprade mycket bättre.

Tack vare Lollo blev dansen en befrielse för mig. För dansa, det kan jag! Dansen har alltid varit min tillflyktsort tillsammans med musik, ett ställe att gömma sig en stund när inget annat fungerar.

Lollo var också engagerad i Nordiska samfundet mot djurplågeri ( Idag: Djurens rätt). Jag vet att jag då gav mig själv löftet att när jag blir stor och börjar känna mina egna pengar skulle jag göra så gått jag kan för att köpa produkter som inte är testade på djur. (Jag gör så gått jag kan idag men tyvärr har jag inte allt råd). Och så hade de en hund, Buster. Han var så snäll och tålmodig mot mig. Det är inte alls konstigt att jag önskade mig en hund under större delen av min barndom.

Sen när jag började skolan och på fritids var det en kvinna som hette Liza. Henne kunde man alltid få kramar av. Jag tror att vi var många av barnen på fritids som älskade henne. Hon var allt varm och snäll och hade alltid en öppen famn.

I mellanstadiet fick jag världens bästa lärarinna. Jag tror att alla som har fått äran att få ha henne som lärare känner samma sak. Även om jag alltid kände mig osynlig och inte passade in så såg hon mig. Helena såg oss alla. Hon var orädd, tog tag i det som behövdes och lyfte oss alla.

När jag gick i sjätte klass var det en tjej i klassen som ringde upp mig och sa att hon skulle sprida ut i skola att jag var lesbisk.
Jaha, gör det, sa jag. Det är ingen som kommer att tro på dig för det är inte sant!
Jag har alltid förälskat mig i killar så jag visste redan på dagis var min läggning låg (Opps! Där kom jag visst ut som hetero! tihi!!). Men i stor sett hela skolan trodde på henne och jag fick en helvetesvecka där var jag än gick så pekades och fnittrades. Där högstadieelever kom fram till mig och frågade om det var jag som var den där lesbiska tjejen. Jag kommer inte i håg hur det gick till men Helena fick reda på vad som föres gick och jag fick peka ut de tjejer som hade hjälpt hon som ringt till mig. Helena förklarade för denna grupp att när man är 12 år vet man kanske inte vilken läggning man har och det spelar ingen roll vilken läggning man har. Också berättade hon att om detta inte slutade skulle hon först tala om för de inblandades föräldrar om deras mobbning, skulle de inte sluta efter det skulle hon polisanmäla. Slutade de? Nja, men det blev tystare och det finns nog de som fortfarande tror att jag skulle vara homosexuell idag. Skillnaden från då och nu är att jag bryr mig inte vad folk tror och tycker. För ingen annan än jag bestämmer vem jag vill vara med!!

I högstadiet och då åttonde klass klev en cool dramapedagog in i mitt liv. Och jäklar vad cool vi tyckte hon var! Hon hade ju varit tillsammans med en i rockbandet Europe!
Den klass jag gick i på högstadiet ansågs vara lite stökig och man hade bestämt att dela klassen på två grupper där den ena halva under en termin, skulle ha lektion och den andra halva skulle då ha drama och vid ny termin så bytte man. Jag tror att det var den enda gången som det faktiskt var full närvaro under dessa 3 åren var just när vi hade drama. Susanne bad om att få ha oss som helklass i nian, vilket typ alla lärare undrade om det verkligen var en bra idé med tanke på hur klassen var. men det blev så i alla fall och hur kul var det inte! Vi alla hade en plats och vi alla fick synas som vi ville, även om det handlade om att någon gjorde dekor eller hade hand om ljud och ljus eller musiken. Vi fick leka på andra villkor och känna att vi var delaktiga. För mig, så hittade jag ett sätt att uttrycka mig och helt plötsligt började jag känna att jag kunde ta lite mer plats att jag kanske inte var lika osynlig än då.

Dessa kvinnor är de kvinnor som blev otroligt viktiga för mig under min uppväxt. De har planterat frön hos mig som, till trots så mycket ogräs som vuxit i och omkring mi, lyckades slå rot och format mig till en så mycket bättre människa än hon som födde mig någonsin skulle kunna göar. Utan dessa starka, vackra och underbar kvinnor hade jag inte varit jag.

Det spelar ingen roll hur länge eller lite du finns i någons liv. Det är vad du lämnar när det är dags att gå som betyder något. Just det där fröet som du planterar hos någon kan vara det som får en människa att växa. Att upptäcka något hos sig själv som denne inte trodde att den hade och faktiskt ta det där steget som denne varit rädd för. Så visst är det trist att just jag skulle bli född av någon som inte skulle kunna hantera att bli mamma men var lyckligt lottad jag är för alla "mammor" jag fick på vägen!

torsdag 11 april 2019

att inte bli trodd....

Det finns inget värre än att bli ifrågasatt när det gäller min cancer. När man, trots att jag har intyg från läkaren om biverkningar och min situation, inte bli trodd och får veta att arbetsgivaren fortfarande ifrågasätter när jag är tvungen att vara hemma för att min kropp säger ifrån just på grund av biverkningar. Jag är inte hemma från mitt arbete för att jag tycker det är kul utan för att hela min fysik säger ifrån och det helt enkelt inte går att komma hemifrån.

Min ekonomi blir mer lidande när jag inte kan arbeta och det i sin tur stressar mig otroligt mycket. Jag begärde ett medarbetarsamtal får ett tag sedan i hopp om att försöka få en fast anställning, vilket hade gett mig mer regelbundna tider och en fast ekonomi och inte som nu när jag ständigt måste jaga uppdrag för att få ihop de timmar jag behöver för att få den lön jag behöver för att kunna överleva. Till trots hur jag har mått har jag försökt att anstränga mig och visa "framfötterna". Jag har gått till jobbet även när jag har varit svimfärdig och helt slut. Jag har fått sitta instängt på offentliga toaletter får att försöka, väldigt snabbt, att återhämta mig det lilla som har gått innan nästa uppdrag eller bäddad ner mig och sova en stund om jag har haft möjlighet och tid när jag hunnit åka hem mellan uppdragen.

Jag är tvungen att arbeta i stort sett varje månad i 6-dagars veckor. Jag är alltså ledig endast en dag, garanterat, i veckan. Inte konstig att min trötta och slitna kropp säger ifrån och att biverkningarna allt oftare dyker upp. Arbetade väldigt mycket under hösten och i och med att jag inte har något privatliv som familj eller någon hobby samt inga som vill umgås med mig speciellt mycket så är ju jag egentligen ett kap för en arbetsgivare. Resultatet av mötet blev en extremt liten löneförhöjning och fortsatt timanställd då förteget just nu inte anställer folk. Företaget är inte lönsamt just nu och dess framtid är oviss just därför.

Ibland undrar jag om man förstår den sits jag befinner mig i. Det syns inte på mig att jag har kroniska cancer. Jag låter inte cancern ha en central roll i mitt liv men det innebär inte att den inte finns. Jag försöker alltid hålla huvudet högt och vara positiv och försöka att göra det bästa av situationen. Är det därför många inte kan se och förstå och tror att allt är som det var innan jag fick min diagnos? Aldrig kommer mitt liv att bli som innan jag fick cancer. Snarare är jag extremt sliten både fysiskt och psykisk. Jag gör mitt bästa var dag och ibland är jag så trött att jag inte vet om jag ska orka resten av dagen och där och då vill avbryta uppdraget och åka hem. Men ingen ser det och när jag försöker berätta hur jag kan må är det om man inte lyssnar och viftar bort de med att klassiker som "du som är så stark och positiv. Du är så duktig så!". Man kränker hellre än förstår. Jag vet inte hur jag ska göra för att få folk att förstå. För man tror inte på mig när jag berättar. Det jag säger tas inte på allvar. Det verkar som om det är min förbannelse för så har det alltid varit och det är jävligt trist och tungt...

lördag 29 december 2018

Så det så!

Jag har haft dåligt samvete för att jag inte skrivit på denna blogg mer än vad jag har gjort. För när jag började skriva här var det för att jag ville dela med mig av min erfarenhet av min cancer under processens gång och på så sett kanske ge tröst och styrka till någon i samma sits just för att jag själv inte hade det i börja av min resa, och jag har inte lyckats göra det så mycket under detta år.
Dock har jag insett att jag inte ska ha dåligt samvete för att jag inte uppdatera min blogg så ofta som jag tänkt och hoppas för även jag behöver få bara vara jag utan att ständigt ha min sjukdom närvarande och konstant gnagandes i varje steg jag tar.

Detta år som snart har gått har jag, till trots att jag varje morgon och kväll på grund av min medicin, blir påmind om att jag har denna sjukdom och var tredje månad inför kontrollen med röntgen och blodprover med den rädsla och ångest det medför, känt mig nästan normal. Visst, det var lite mycket biverkningar i våras av medicinen av en mage som var lite lös och blodbristen, vilket gjorde mig väldigt trött samt fatique. Men det känns nu som en evighet sen jag mådde dåligt. Och kanske har jag behövd bara få vara i allt det bra som varit och är just nu. Att få känna mig frisk även om jag aldrig kommer att bli friskförklarad utan att behöva känna mig tvingad att skriva om min cancer, när jag befinner mig på en plats där skiten inte ständigt gör sig påmind och jag känner att jag lever och att livet är helt underbart trots allt.

Så, nej inte ska jag ha skuldkänslor för att jag endast skriver när det passar mig och jag vill. Det är ju min blogg så det är jag som bestämmer.


söndag 14 oktober 2018

Jag får, Jag får!

När jag lyssnade på Sina Wollters "Kring denna kropp" och kom till den stund i boken då Stina ska beställa resan till Sir Lanka stod jag i mitt badrum och städade min lilla hylla med hårprodukter, smink, bubbelbad, parfymer, nagellack och tops. Något lossnade i mig när Stina berättar att hennes livskamrat Micke sitter och håller om henne när hon ska trycka på knappen "köp" och säger om och om igen "Du får, Du får". Jag känner hur mina tårar börja rulla ner för mina kinder och orden ekar i mig. Där och då önskar jag att jag också hade någon som gjorde samma sak med mig. Att någon kunde håller om mig och säga "du får, du får". Men jag ser väldigt snabbt att jag inte alltid behöver det eller har behövt, för det är jag som behöver ge mig själv tillåtelse och faktiskt stänga ut alla de där rösterna som följt mig under hela mitt liv. Rösten av mitt pappa som säger: "Det där passar inte dig, Varför ska du göra det, det är väl inget för dig? Du är precis som din mor!". Min egen röst när jag blir påmind om hur mitt yttre är för likt hon som födde mig eller när jag upptäcker att jag har samma gester som hon. Röster av det förflutna i hopklumpade av alla de som ansett mig konstig, underlig och när mitt utseende inte varit accepterat. De äckel som sexuellt antastat mig och framför allt han som utnyttjade min sårbarhet för sina lustar skull trots att han visste att jag var förälskad. Idag vet jag att det inte var rätt. Då trodde jag att det var så det fungerade. Alla dessa som hela tiden talat om för mig hur jag ska vara för att få vara med och leka. Hur man ska klä sig, Hur man ska sminka sig och hur mitt hår ska se ut. Hur man ska vara får att verka framgångsrik.

Det är ett konststyckat att tysta rösterna och det är väldigt lätt, att när man råkar snudda vid volymknappen, att de pratar för högt. Men det senaste 15 åren och framför allt sen jag fick min diagnos är rösterna inte lika starka och har mer eller mindre blivit till viskningar. Visst, de skriker till ibland men det är numera lättare att resonera med dem. Jag behövde bli påmind om min egen röst och att det är just jag som ska mig själv tillåtelse. Jag behöver Stinas ord för kunna att fortsätta säga till mig själv "Jag får, Jag får!". Skulle jag tappa bort mig igen har jag bilden av hur Micke sitter med hans armar om Stina i en varm trygg björnfamn och viskar med all den kärlek han har för henne, i hennes öra "Du får, Du får".


onsdag 29 augusti 2018

Det här med att börja läsa igen...

Som många vet så älskar jag att läsa böcker. Dock har det inte jag lyckats återerövra den hobbyn riktigt efter senaste behandling. På grund av min bromsmedicin så är jag trött och det gör att det är svårt att fokusera när jag väl skulle få tillfälle att läsa. Jag orkar helt enkelt utan jag fastnar framför datorn och tittar på något film eller serie på Netflix för det kräver inget.

Innan senaste behandlingen var något jag verkligen älskade, var att sitta på t-banan till och från och mellan mina uppdrag och läsa med för dagen valt spellista på Spotify i öronen. Det fanns inte något bättre just där och då.

Jag har försökt under våren att börja läsa på tåget igen men jag tappar just fokus och det har blivit jobbigt att koncentrera mig när jag läser. Men så slog det mig för bara några dagar sen att om jag läser böcker som är lite lätt-lästa som ungdomsböcker, vilket jag annars gärna läser också (typ Harry Potter och Twillight) så kanske jag kan träna upp hjärna igen. Så idag mellan två uppdrag tog jag mig till bibblan och aktiverade mitt lånekort (har inte använt det på väldigt länge så det hade upphört) och lånade favvo-böckerna av min då favvo-författarinna från min ungdomstid.
Så nu ska det bli läsa av!


måndag 7 maj 2018

Födelsedag snart....

Jag fyller snart år. Onsdagen den 23 maj för att vara exakt! Så jag tänkte bara informera er lite vad jag önskar mig i födelsedagspresenter. Observera att jag fyller 45 år. Det är ju liksom lite halvjämt och jätte viktigt!

För det första önskar jag mig att ni gav mig av er tid till mig:
  • Umgås med mig.
  • Lär känna mig igen utifrån där jag är idag. 
  • Skapa nya minnen med mig och förgyll mitt liv genom att låta mig  få vara en del av er vardag med allt vad det innebär
  • Ta med mig på era äventyr.
Sen skulle jag verkligen vilja ha en lite träff med Gustaf Skarsgård eller en fika med Stina Wollter. Skulle gärna vilja hänga med Maria Lundqvist. Äta middag med Camilla Läckberg och Simon Sköld och deras stora, härliga familj. 

Annars så skulle presenter som ett 1 års prenumeration på Spotify funkar rätt bra. Också skulle jag jätte gärna vilja åka i en Lamborghini (har inget körkort så någon annan får köra) och besöka Kolmården och få komma tigrarna där så nära som möjligt. (Finns presentkort på de två sistnämnda att köpa på liveit.se *blinkblink*).  Sen skulle jag inte säga nej till en tatuering eller två. 






söndag 29 april 2018

En ganska bra månad...

Det känns om jag klivit över en tröskel i min återhämtning efter senaste behandling. I och med att jag fick beskedet att jag inte längre kommer att få mer pengar från försäkringskassan här i slutet av mars, tvingades jag  istället att börja arbeta fullt ut.
Jag hade begärt vid senaste kontrollen att gå ner till 50 % sjukskrivning för att jag var så trött av, inte bara den nya medicinen utan också på grund av fatique men eftersom man hade snittat min arbetstid per vecka till ca 21 timmar ansåg man att jag inte var berättigad sjukpenning då jag redan arbetade den tiden. Detta är inget de har hittat på utan stämmer helt och hållet.

Bara för att lite snabbt förklara hur det fungerar innan ni börjar förbanna försäkringskassan: Sjukpenning är baserat på din inkomst och tar ingen hänsyn av diagnos av sjukdom med i beräkningarna av vad du ska få i ersättning. Ersättning beräknas ENDAST utifrån vad du tjänar.  Sjukersättning däremot kan använda sig utan din diagnos i sina beräkningar. Observera att sjukpenning och sjukersättning är två olika saker där den senare, vad jag har förstått, ska innebära sjukpension. Sedan går försäkringskassan efter den lag som fastställt när dessa beräkningar görs. Så när du nekas ersättning är det inte försäkringskassan som är boven. Det är lagen som fastställts på mycket högre ort.

Det är lite läskigt när man ställs inför ett sådant scenario men jag tänkte att det får bära eller brist och hoppade utan att veta om flygskärmen skulle utvecklas. Det var lite skakigt i början av månaden när jag åkte på ett halsvirus med tillhörande feber och höll på att tappa rösten. Dock sjukskrev jag mig inte utan gjorde om i mitt schema lite så jag ändå kunde arbeta. Jag tog helt enkelt bort de uppdrag som innebar all form av träning för min del och det funkade! Vart lite tufft andra veckan som blev en 40-timmars vecka och jag hade ont i kroppen och framför allt i ryggslutet, när det äntligen blev helg och jag kunde få sova utan att behöva bli väckt av alarmet.
Efter det flöt det på riktigt bra och nu är ju månaden, om någon dag, slut och jag känner mig riktigt nöjd och glad att jag faktiskt höll! Jag har till och med snart läst ut min första fysiska bok sedan jag fick mitt återfall. Att återigen kunna sitta på t-banan och läsa mellan uppdragen, till och från jobbet, är så underbart så det är inte sant! Det är så skönt att huvudet fungerar så pass bra att jag kan fokusera på en skönlitterär text igen!