Att vara i stunden.....

Som ni alla vet så lever vi i en tid där allt gärna ska dokumenteras och visas upp på sociala medier. Jag gör det, du gör det, grannen gör det. Hen i kassan i mataffären gör det.
Vi alla, både medvetet och omedvetet, letar efter objekt att fota eller händelse att skriva om som vi kan fiska "likes" av våra följare. Nej, det är absolut inget fel med det. För många av oss är det ett sätt att nå ut samt kunna ha kontakt när jorden snurrar lite för fort och det inte verkar som tiden räcker till för att kunna umgås analogt.
Dock har jag upptäckt att jag inte riktigt har funnits har och nu i stunden just på grund av dessa sociala medier. Jag kan upptäcka att jag när jag varit på en konsert varit mer fokuserad på att försöka ta det där fotot med mobilen att jag inte varit närvarande där och då i denna upplevelse. Visst jag har sjungit med och lyssnat på mellansnacket men jag har inte helt och hållet med hela mig själv varit närvarande och fullt ut tagit in allt just i den stunden. Det är mer som om jag på plats tar del av händelsen genom min mobils kamera.

Ni vet, när man går på konsert nu för tiden så är det inte längre inte samma energi när artisten kommer in på scenen i första låt, som det var innan kameran lades till på mobilen för majoriteten är upptagna med att filma och fota. Visst, man kan titta på det sen. Kanske på vägen hem från konserten. Men glädjeyran som borde vara där i den stunden kommer av sig. Detta bara för att man ska kunna publicera något på det olika sociala medier. Nu vet jag att alla inte har det syfte när det gäller att filma och fota men i det flesta fall så är det så. Nej, det jag vill ha sagt är detta:

Idag har jag haft en bra dag hos en kompis i Vallentuna. Jag tog med min fina kamera (systemkamera, urtjusig om jag för säga't själv)  då miljön där hon bor är väldigt tacksam att fota men det blev inga foton. Inte ens med mobilen. Varför? Jag hade ingen behov av att dokumentera dagen på det sättet vilket också gjorde att jag befann mig mer i stunden och kunde se helheten som den var och i ett större perspektiv än genom en kameralins. Känslan av dagen, av vad vi gjorde och samtalen blev en helt annan än vad ett foto hade kunnat förmedla och sammanfatta. Jag älska fotografier och dessa är mitt favoritverktyg när det gäller att bevara minnen men jag tror ibland att bara vara i stunden, att just se den för vad den är och tillåta sig att känna vad man än känner för den, kan ge ett ännu bättre minne.

I morgon är det sista omgången...

Förberedelserna inför morgondagens behandling är så gott som klara. Misslyckades med kakorna denna gång. Brukar ha någon form av kakor och frukt med mig men lyckades äta upp alla kakor. Skulle bara ta en men det blev allihop så det blir "bara" frukt i morgon.

I morgon är det sista behandlingen för denna gång. Samtidigt som jag önskar att det var den sista för alltid så vet jag att det inte är så. Cancern kommer att komma tillbaka. Ingen vet när. Dock hoppas jag på, precis som förra gången, att jag ändå får så pass mycket tid på mig att jag hinner återhämta mig både fysiskt och mentalt innan skiten knackar på igen.

Jag har märkt att jag gärna säger att jag fightas mot cancern men egentligen handlar det om att jag slåss för att få finnas kvar en liten stund till. Att få fortsätta leva. De behandlingar jag hitintills gått igenom handlar om att just få leva och finnas kvar en stund till och likaså kommer de kommande behandlingar att ha samma anledning. Jag kommer inte "vinna" mot cancern. Den eller följder av den kommer att bli min död. Dock kommer en lite bit av mig finnas kvar och fortsätta kampen mot äggstockscancer, och förhoppningsvis även bröstcancer, i form av mina cancer-celler som är en del av forskningen. Så när jag gått före så kan "jag" ändå fortsätta fighten för livet för andra kvinnor. På så vis känns det inte förgäves. På så sätt finns jag kvar lite längre än vad skiten tillåter.

Så hur känns det nu då? När det nu är sista gången och allt? Det känns djävligt skönt! Jag riktig längtar efter att få börja arbeta. Att få sticka hål på denna cancer-bubbla, även om det är tufft att städa undan alla bitar det blir efter den. Skaffa rutiner som inte har med cancern att göra. Försöka hitta en ny hobby. Förhoppningsvis få åka på en lite resa. Få leva ett så "normalt" liv som möjligt, (alltså, ett liv som är normalt för hur jag vill leva mitt liv).
Det ska bli skönt att få börja om igen. och just nu spelar det ingen roll om skiten knackar på igen om tre månader eller om tre år, bara jag får en paus så jag orkar när cancern kommer tillbaka.