Beskedet

Det är aldrig kul att få diagnosen cancer.
Ordet cancer är så laddat i sig själv att det inte spelar vilken form, sort, var den finns eller vilket stadie den är, så är det fruktansvärt hemskt. Den rädsla och ovishet är snudd på obeskrivlig. Det är lite som man kan se i tecknade filmer där någon figur blir jagad och helt plötsligt inser att denne springer i fria luften och stannar upp, tittar in i kameran med ett förvånat utryck i sitt ansikte för att sedan snabbt falla neråt med ett swichande ljud. Man vet inte om man lyckades få med sig fallskärmen eller om den ens är packad korrekt. Man vet heller inte om man kommer lyckas att rycka i rätt tamp så att den utvecklas eller om den utvecklas alls.

Jag  hade, någon gång i juli - 2014, börjat få lite ont när jag skulle kissa. Jag avaktade med att gå till läkare eftersom min första tanke var urinvägsinfektion. Dock stämde inte symptomen på just urinvägsinfektion och då smärtan var värst efter jag kissat började jag undra om jag kanske hade skadat någon muskel i och med att jag börjat träna och då upptäckt spinning. Men när jag även började få ont när jag skulle bajsa började jag bli orolig.

Då jag var sjukskriven för inflamation i min axel och muskelaturen mellan nacke och axel och skulle på återbesök till min husläkare, pratade jag med min läkare om detta. Då jag hade en teori om att ont vid kissande kunde kanske vara en njursten så började vi med att kolla det. Så det blev röntgen med kontrastvätska och ultraljud och lite blodprover. Man såg inget på röntgen eller ultraljudet men blodproven visade på någon infektion. Vi diskuterade nästa steg och jag förelog gynekolog. Sagt och gjort. Ringde och fick tid tre veckor senare. Väl hos gyn gick det fort. Han såg något avvikande både med vaginal ultraljud och vanlig ultraljud. Jag hade mer vätska i nedre buken än vad man ska. Jag fick en remiss till röntgen, som jag gick och lämnade själv eftersom den ligger på samma våning som gyn. Helst hade min gynokolog velat att jag röntgades samma dag. Dock fick jag tid några dagar senare och blev efter det kallad tillbaka till gyn där han berättade att det var något som inte stämde och han skulle remitera mig till Karolinska Sjukhuset där man var specialister och då kunna utläsa bättre vad det kunde vara.

Kallesen till KS fick jag 2 dagar innan jag skulle vara där och jag tänkte:
 "Det var snabbt! Annars brukar man få vänta flera veckor men de kanske fick något återbud?" Jag hade inte någon tanke på att det kunde vara cancer. Dock anade jag att det kunde vara något men trodde snarare en cysta som satt illa till.

Så, 20 november 2014 ca kl. 11.00, var jag på plats i en liten mottagning precis utanför hissarna vid avdelning C24. Sköterkan som satt i receptionen undrade om jag inte hade sällskap med mig och jag svarade undrande: "Nej, jag kom ensam". Jag brukar inte ha med mig någon till läkare annars, så varför skulle jag ha den just idag?
Hon berättade i alla fall att hon skulle vara med vid undersökningen vilket jag tyckte var bra eftersom vid den gyn-undersökning jag först varit på hade varit fysiskt smärtsam vilket jag inte varit beredd på. Men nu skulle jag ha någon som höll mig i handen och påminde mig om att andas så jag skulle slappna av så att det inte skulle göra mer ont.

Jag blir undersökt, för vad jag har förstått senare, bekräfta det man misstänkte och dubbelkolla att det kunde vara så. Jag minns att läkaren frågar mig hur jag mår och jag svarar; "Jag mår bra, lite trött men jag har precis fått en fast anställning så jag mår bra. Fast det var kanske inte det du ville veta?"  Läkaren tittar på mig och jag tänker: "Säg det, säg det". För nu har jag börjat förstå att det är nog allvarligare än vad jag först trodde.
Läkaren berättar att man misstänker att jag har tumör i mina äggstockar.

Jag fulgråter.

Samtidigt sätter min hjärna på autopiloten. Den gör alltid det när konstiga situation uppstår. Hulkande genom en våt dimma får jag fram: " Vad händer nu? Vad är nästa steg?" Jag skulle genomgå en omfattande bukoperation. "
Du kommer få ett stort ärr på magen". "Det gör inget. Jag brukar inte ha bikini på mig".
"Du kanske får en stomipåse". "Jag arbetar som personlig assistent. Jag har haft brukare med stomipåse så jag vet vad det innebär så det gör inget det heller".
"Du kommer inte kunna få barn". " Det har jag veta länge, så det gör inget. Jag har mina katter".
"Du är inbockad för operation den 2 december". Skit, jag måste ha kattvakt. Mina bäbisar! Jag måste ha kattvakt!!

Det är lustigt att man inte kan sluta gråta på beställning. Sminket jag målat på mig samma morgon hade nu försvunnit och jag hade börjat bli väldigt öm under mina ögon. Tårarna föll, jag torkade dem i deras fall och försökte andas samtidigt som jag försökte samla ihop tankarna. Hur skulle jag ta mig hem?! Vem skulle kunna ta hand om mina katter? Eftersom man inte kunde säga hur länge jag skulle bli kvar efter operationen ville jag ha någon som kunde bo hos mig under tiden jag var på sjukhuset. Så det här med att meddela alla. Hur gör man det?

"Du blir inskriven den 1 december eftersom det ska tas prover samt förberedelse inför operationen den 2:a". Visst, men hur kommer jag hem just nu? Jag ville inget annat än att åka hem. Hem till mina bäbisar. Få lägga mig i sängen med mina katter och gråta tills det inte fanns någon ork kvar att gråta.

Sköterskan ringer, med min tillåtelse till min farbror, som hämtar mig och kör mig hem. Medans jag väntar på honom skickar jag sms till de flesta " Kan du ringa mig när du får tid?" Den första som ringer är en bardomsvän. Jag svarar gråtandes och allt hon säger är; "nej nej nej". Jag behövde inte säga något. Hon förstod ändå. Den andra jag ringer jag själv, min granne. "Säg det, säg det!" Nästan skriker hon. Och jag säger det. När min farbror har kommit ringer min kusindotter och jag har en kattvakt.

Jag får med mig papper om inskrivning samt godkännande att använda blod och tumörer från mig till forskning, för mig att skriva på om jag så önskar. Jag får en kram av sköterskan.

Väl hemma och ensam sätter jag mig på golvet med mina katter och fulgråter. Det kommer alltid så konstlade ljud från mig när jag fulgråter ensam. Det är nästan lite skrattretande hur konstig jag låter. Mina katter förstår inte alls varför jag sitter på golvet och gråter. De är mest glad att jag är hemma och kör sina välkomen hem-rutiner.

Jag äter ingen middag. Jag är inte hungrig men jag dricker te. Kuratorn från sjukhuset ringer för att kolla läget. Hon säger: "Gör inget dumt nu". Dumt? Förstår fortfarande inte än idag vad hon menade med det. Jag hade ingen ork alls, så vad för dumheter skulle jag kunna ha gjort?

I min journal för denna dag står det:
"Blir ledsen av diagnos besked, ringer till närmaste anhörig som kommer och hämtar patienten. Stor oro för hur hon ska ordna för sina 3 katter under vårdtiden. Har bytt stomipåsar på personer hon vårdat så ev stomi skrämmer henne inte"

Kattvakter fixades samma kväll.

Facebook-status denna dag var: " Idag är ingen bra dag"