Operationen

Resan ner till operation går fort för den som känner vägen. För mig var det olika korridorer som swishade förbi och åka hiss tills vi kom till målet, väntrummet för operation.

Kände jag mig redo? Japp! Jag hade skrubbat mig från topp till tå. Hade rena sjukhuskläder. Tarmarna var tomma.

Den enda rädsla jag hade var att man skulle öppna min mage för att konstatera att det inte gick att göra något. Man hade informerat mig att detta kunde ske men det var inte vad jag och läkaren hoppades på.

Min cancer är klurig och oförutsägbar på det sättet. Man kan inte via olika röntgen, ultraljud och provtagningar konstatera att det är just äggstockscancer. Dock har man fått erfarenheter och lärt sig se och starkt misstänka och nästan kunna konstatera. Man behöver operera för att vara alldeles säker.
Jag blev först ställd när jag fick klart för mig hur omfattande operationen skulle bli men samtidigt insåg jag att det var bra att den skulle bli omfattande. Man skulle då kunna se hur mycket den spridit sig och kunna ta bort så mycket som möjligt av skiten. Så mina förhoppningar var att "bli väckt" typ efter ett dygn och få veta att allt hade gått bra.

I väntan på att få komma in på operation kommer en av operationsläkarna ut. Hon frågar hur jag mår och jag börjar gråta. Hon tar min hand och jag säger att jag mår bra men alla känslor snurrar runt men att jag ändå känner mig trygg. För trygg känner jag mig och lugn.

Jag går den korta promenaden in till operationssalen. Sittandes på operationsbordets kant får jag lugnande. Därefter får jag lägga mig ner och jag får det medlet som ska söva mig insprutat i mig och jag minns att det surrande ljud som jag hade hört när jag kom in i salen försvann och jag somnar.

Man hade sagt till mig att man ibland kan drömma under narkosen men inte jag. Det var som att sova djupt utan drömmar.

-Veronica?
- hmm..
- Klockan är halv sju på kvällen...
- Vad bra..

Ett illamående far igenom min kropp när jag blir flyttad från operationsbordet till min säng. Jag körs till uppvaket och blir där i ca ett dygn. Jag försöker känna på min mage om jag har en stomipåse men uppfattar ingen så jag frågar den sköterska som har hand om mig på uppvaket och får svaret att det inte blev någon stomi.

Natten på uppvaket känns lång. Jag sover inte så bra. Mycket nog för att man tar blodtrycket och tempen väldigt ofta. Även har jag "grannar" som håller låda och inte mår så bra efter deras operationer. Jag försöker se om det finns någon klocka någonstans och finner en digital en som hänger ifrån taket. Jag kan se den om jag vrider huvudet och lägger det lite till vänster. Kontrollerna får större mellanrum och när morgonen närmar sig så lyckas jag sova nästan 2 timmar på raken.

Jag märker att jag inte kan röra mig ordentligt heller vilket gör det svårt att hitta en bekväm position i sängen. Det ömmar samt att jag känner mig matt i benen på grund av smärtlindringen jag får via min rygg. Jag har också 2 st bukdränage samt kateter. Jag upptäcker att jag har nu en kanyl i halsen och tejpen sitter så hårt att jag inte kan vrida på huvudet ordentligt och det stramar.

På förmiddagen kommer två av de tre kvinnor som har utfört operationen och besöker mig. Det ser väldigt glada ut och berättar att de hade lyckats ta bort alla tumör som fanns och att de är väldigt nöjda med operationen. Beskedet får mig att känna hopp.

Även narkosläkaren kommer lite senare också. Jag minns att jag tyckte han var söt. Även han berättar att det hade gått bra från hans sida under operationen och att allt hade flutit på bra.

Resten av dagen går fortare än natten. Jag minns att jag försökte dricka och att jag hade sådana där pinnar som man använder för att fukta munhålan. Man hjälpte mig med hygien och byte av sjukhuskläder och jag minns att jag tänkte att det är så här det kan vara att inte kunna tvätta sig själv. Samtidigt som jag tyckte det var ok och att jag nu var på "andra sidan" utifrån mitt karriär inom LSS-enheten. Jag blev en erfarenhet rikare.

Äntligen kom då stunden då man ansåg att jag fick komma upp till avdelningen igen. När jag kommer upp är min bästa vän på där. Hon hade vänta ca 45 min på mig så antagligen visste man att jag var på väg upp. Jag hade bett henne komma och hälsa på mig dagen efter operationen. Hon stannar ca 20 min.

Jag har halsbränna och mår illa. Jag får medicin mot halsbrännan men jag lyckas inte få ner den. Illamående försvinner inte och jag är rädd.

Jag har inte lätt för att må illa. Jag blir inte ens magsjuk. De få gånger jag har kräks har det varit för att jag druckit alkohol på tom mage och en gång som jag blev matförgiftat. Samt när jag som ett litet barn fick dricka kräkmedel för att min mor medvetet hade lurat i mig tabletter som kunde ha blivit min död.

Till slut så kräks jag och jag hinner ringa på sköterska innan det sker så jag får snabbt hjälp. Det sker bara en gång och jag mår faktiskt bättre.

Illamående består dock. Kanske är jag rädd för att kräkas igen som gör att känslan sitter kvar. Kanske kan det ha att göra med den omfattande operationen och att kroppen börjar reagera och blivit traumatiserad.

Illamåendet håller i sig under första dygnet sen jag kommer upp på avdelningen. Jag vill ha fönstret öppet trots att sköterskorna vill stänga för att det är kallt jag har inte mycket till täcke på mig. Jag får medicin mot illamående och jag föreslår syrgas också eftersom jag hört att det kan hjälpa mot illamående.

Man får mig att sätta mig på sängkanten eftersom man vill att jag ska börja, med bäbissteg, ta mig upp och gå inom kort tid. Det är inte bra att ligga för länge efter man opererat sig och läkningen sätter igång bättre och är mer framgångsrik om man rör på sig.

Illamående avtar efter att jag fått blodtransfusion och dropp men nu börjar min mage komma igång och jag får erfara hur det är att som vuxen ha blöja. Med tanke på den form av smärtlindring jag hade efter operationen samt att jag inte kunde röra mig speciellt smidigt eller alls ta mig ur sängen, skulle jag inte ha hunnit till toaletten, så jag finner mig i mitt tillfälliga öde.

Efter man sett att jag kan sitta på sängkanten börjar processen att få mig att gå lite och en gåstol på hjul presenteras för mig. Å herre djävlar vad skön det är när man efter lite pustande och stönade lyckas komma upp på fötterna och ta det där första stegen!

facebook-status - "Tack för.alla kramar och att ni tänker på mig . Mår under omständigheter ok. Lite matt. Tar ett steg i taget"