Jag är endast ett spöke ur det förflutna....

Jag hade en plan för denna dag men den kom av sig pga ett instagram-inlägg.

Under en väldigt kort period gick jag på gymnasium. Jag gick på en treårig ekonomisk linje. Jag började en vecka senare än mina klasskamrater då jag hade stått på en reservplats. Tog inte studenten då utan hoppade av efter 2 år då jag aldrig lyckades få in någon bra studieteknik och det visade sig att jag inte var så matematiskt lagt som jag trodde. 

Under denna tid fick jag för första gången i mitt liv känna mig välkommen i en grupp av människor. Visst man ansåg mig fortfarande konstig i många fall och jag minns att jag hade för en kort period en kompis som kom in i klassen senare än jag, som helt plötsligt slutade att umgås med mig pga att någon i klassen hade sagt till henne att jag inte var någon att umgås med pga att jag inte var populär som hon hade trott att jag var. Men jag blev inte längre mobbad eller utsatt för vidriga skvaller och falska påhopp som jag hade blivit på grundskolan. Vad man nu sa bakom min rygg vet jag inte men man var i alla fall inte elak gentemot mig. 

Dock fick jag ingå i en grupp av 4, inkluderat mig, och jag kände en tillhörighet. Jag hade vänner jag kände mig trygg med. Under denna period och nog mycket på grund av att jag kände mig trygg blev jag periodvis väldigt deprimerad samt självmordsbenägen. Min självkänsla var extremt låg och jag ansåg mig vara ful och spinkig. Jag var inte värd någonting alls i mina ögon. Det kan ha att göra med att jag förälskade mig i en av pojkarna som ingick i denna grupp och vi hade under några år ett fysiskt sporadisk relation. Jag ville ha mer men inte han. Man har inte så mycket till självinsikt när man är 16-17 år så jag tog det jag fick och blev utsatt och tvingad till saker jag inte vill göra med honom bara för att för en lite stund få närhet. 

Också, som jag ser det idag, fick jag en emotionell flashback. Jag vet inte om det är en term som existerar, men i alla fall, det är vad jag kallar det. Som kanske inte är allt för känt för gemenen man så har jag inte haft en bra barndom där både psykisk och fysik misshandel har förekommit från båda mina föräldrar. Nej, jag har inte blivit slagen. eller jo, det har jag. En gång av min biologiska mor och en gång av pappa. Dock är det inte det jag här menar med fysisk misshandel. 

Fysisk misshandel innebär även att inte se till att barnet får mat, rena och hela kläder, brister i hygien och det var det jag blev utsatt för. 

Anledningen till att min pappa slog mig den där gången var just för jag påpekade, när han skulle återigen äta den mat han gjort till sig, att även jag var hungrig och också ville ha mat och som vanligt fick jag höra " Du har ju ätit i skolan och på fritis ju! Du kan inte vara hungrig nu!" Jag grät och tjatade och till slut använd pappa min ena gympasko som han slet av mig och drämde i huvudet på mig. Jag var 8 år.

Det är bara en av det saker jag blev utsatt för. Dock har jag konfronterat pappa och vi hann reda ut mycket innan det var försent vilket också gjorde att vi fick en väldigt bra relation. Min biologiska mor går det inte att kommunicera med. Hon är i mina ögon en alkoholiserad psykopat som tror blint på sina egna lögner.

Jag vet att jag blev en börda för denna grupp när jag hade mina perioder men de stod på något konstigt sätt ut med mig och detta blev i många fall min räddning och när jag i dag bläddrar igenom de dagböcker som jag då förde samt läser de dikter jag skrev ser jag en ung flicka, på väg att bli kvinna som endast ville bli älskad och få må bra och framför allt få synas och bli respekterat. 

Jag tror dessa människor gjorde sitt bästa gentemot mig under denna period. För ingen orkar med en människa som jag då var och som då åkte så mycket bergochdalbana på mina känslor att de nog blev åksjuka och ansåg mig vara en belastning. Vi gled ifrån varandra. Jag försökte som jag brukade, att hålla kontakten men när jag slutade att påminna om att jag existerade så tror jag nog att det var en lättnad för dem.

Idag, via instagram, fick jag se att de i alla fall hade hållit kontakten med varandra och att de "äntligen" lyckats träffas och hur kär det återseende var och mitt hjärta gick sönder. För jag har blivit ett spöke från det förflutna för dem. Jag är redan död för dem. Till trots att jag var som jag var då och mådde som jag mådde så var det första gången jag kände någon form av lycka och en tillhörighet och jag har alltid minns dessa människor och tid som någonting bra. Men jag misstänker att de inte ser på mig på samma sätt, Annars hade jag fått varit med på detta kära återseende.....