Alive and kicking!

Nej, jag är inte död. Inte än inte!
Jag har bara fullt upp med att arbeta och ta hand om mig och mitt.
Så, hur mår jag? Jo, tackar som frågar. Det är rätt ok med mig.
Firandet av ett år sedan avslutad behandling firades med champagne och ensam-disco. Man får göra det bästa av situationen när det inte blir som man tänkt från början. Även om jag hade föredragit att få fira ordentligt med vänner men eftersom det få vänner jag har bor utanför Stockholm eller för tillfälligt befinner sig utomlands så blir det som det blir.

Dock är ensam-disco inte att för kasta. Du är din egen DJ så du kan verkligen få dansa till dina favorit-låtar. Du har dansgolvet för dig själv ( i mitt fall vardagsrummet) så du kan ta ut svängarna ordentligt och dansa så där bra som bara du kan. Inget knuffande eller tafsades. Och framför allt inte någon överförfriskat och desperat liten pojke (definitionen av man liksom försvinner med mängden alkohol) som tror att lambada är en bra sätt att ragga på. Om du själv skulle känna att du blir lite för överförfriskad är du redan hemma och riskerar inte somna på någon nattbuss och missa din hållplats. Alldeles perfekt, med andra ord.

Även har cancern lyst med sin frånvaro i 13 månader nu och det är så jävla skönt! Var på kontroll för ca en månad sedan och alla prover såg fortfarande bra ut. Hade med min bästis och vi firade med sangrias och tapas i Gamla Stan.

Så hur blir det ut nu då? Jo, det kommer redan nu att bli lite längre mellan kontrollerna. Detta år som varit innebar kontroll var 3:e månad, alltså 4 stycken. Nu kommer det att bli ca 3 stycken och då var 4-5 månad, förutsatt att jag mår bra. Det är skönt att veta att jag nu får lite längre pauser mellan kontrollerna. Det är lite lättare att koppla av då. Oron finns där eftersom cancern är kronisk. Men förhoppningen är att den fortsätter att lysa med sin frånvaro ett bra tag till. Desto längre, desto bättre.

Man har även har även hört av sig från ärftlighetsmottagningen på radiumhemmet igen. Nu har man beställt prover från de tumör man tog bort för att kunna se om den avvikelse som det sett, hos mig, min moster och biologiska mor har med denna cancer att göra. Även kommer jag att få gå på tätare mammografier (jag kommer att få gå 1 gång/per år i stället för vartannat år) eftersom om det det finns risk för bröstcancer om det visar sig att denna avvikelse bekräftar en ärftlig cancer. Man tar alltså det säkra före det osäkra.

När det gäller livet i sig så fortgår det. Mina katter och jag låter vardagen bero och vi hade under en kort period en inneboende och det fungerade väldigt bra men dock inte hennes ekonomi så hon valde att flytta efter ca 2 månader.

Nästa vecka ska jag försöka börja arbeta 75%. Jag kommer att var sommarvikarie och gå på schema under ca 5 veckor. Det ska bli spännande att se om jag orkar. Jag hoppas det. Det vore skönt att få återerövra de där sista ynka biten och kunna arbeta fullt ut igen och då slippa försäkringskassan.

I slutet av sommaren är det äntligen dags för lite cancer-rehab. Skulle ha gjort det här i våras med det bli inställt pga får få deltagare. Försökte med ett annat ställe som jag skulle ha varit på här i juli, men tvingades avboka det för att jag inte hade någon kattvakt. Dock hörde det första stället av sig strax efter min avbokning för att meddela att man skulle göra ett nytt försök i slutet av augusti så nu är jag anmäld till det. Skillnaden mellan dessa ställen är att mitt första hands val kan man välja om man vill sova hemma eller på hotell medans det andra stället var så kallad sluten vård eller rehab, rättare sagt. Vilket innebar att jag inte fick avvika utan permission.

Om jag får någon semester? Nja, tror inte det. Hade förhoppningar om att kanske komma iväg någonstans här i september men ekonomin tillåter inte det samt att det är inte lätt att hitta kattvakt eftersom den/de i stort sätt måste bo hos mig under tiden jag är borta. Så jag blir kvar i stan, så att säga men det är inte fy skam. Stockholm är ju som vackrast på sommaren.....