Det här med utmattningssyndrom

När man genomgår en cancerbehandling vare sig om man får cytostatika eller strålning så kan man uppleva en trötthet både psykiskt och fysiskt. Det är en trötthet som inte går att likna med en vanlig trötthet som när man ska sova för natten eller när man kommer hem från jobbet eller efter man har tränat eller dylikt. Det är en konstant trötthet som endast går att likna med utmattningssyndrom. Det går inte att sova sig piggare. Man orkar inte göra saker i samma utsträckning som man brukade. 

Jag fick tips om att vila ca 30 minuter om dagen men jag var lite för uttråkad för att sova middag samt att det har aldrig varit min grej att vila. 

Jag minns att pappa brukade bli lite arg på dagispersonalen när jag var liten eftersom när jag hade sovit på "vilan" så hade jag svårt att somna på kvällarna och då inte somna förrän 23-tiden på kvällarna vilket ledde till att jag inte fick den sömn jag skulle eftersom pappa  fick slita med att få upp mig och färdigklädd för att hinna till frukosten på dagis och om han kom försent så kunde personalen påvisa det och pappa åter igen fick förklara att anledningen till att det blev som det blev var för att jag deltagit i "vilan". Det var lite som moment 22 tills jag blev stor nog att inte behöva delta i "vilan" längre.

Fler tips jag fick var att städa ett rum per dag och att promenera minst 30 minuter per dag. Vad jag har förstått och också erfarit är någon form av motion, vare sig det innebär städning eller promenad, väldig bra när man har denna trötthet. Dock första veckan efterbehandling orkade jag bara städa undan i köket och efter katterna. Promenad var inte att tala om. Städningen skedde var tredje vecka och strax innan behandling. Likaså med tvätten. Men jag försökte röra på mig så mycket som möjlig och visst blev jag trött för ingenting. Bara ett kort telefonsamtal kunde göra mig helt slut bara för att jag behövde fokusera så mycket på vad personen i andra änden sa. 

Det jag har läst är att denna form av trötthet kan pågå upp till ett år efter avslutad behandling. Men detta är självklart beroende av processen samt omfattning av operation, diagnos och behandling. Jag blev informerad inför min operation att fysiskt kunde jag känna mig deprimerat efter operationen efter som den omfattning av den bukoperation jag skulle gå igenom är fysiskt traumatisk. Alltså mentalt sätt kunde jag må bra medans min kropp skulle bli deppig. Låter lite flummigt men jag ser det så här: om jag liknar min kropp med vår planet Jorden, där varje organ motsvarar något som träd,blomma, gräs, sten, mineral, luft och så vidare Om något blir avlägsnat skapar det kaos, Som vid en skogsbrand. Naturen behöver omorganisera sig till det nya och det tar tid och det måste det få göra. När man avlägsnar organ i en människas kropp behöver kroppen anpassa sig till det nya. Eftersom jag inte lägre har min mjälte behöver mitt immunförsvar anpassa sig. Dock med hjälp av vaccin. Eller att jag fick lite mer utrymme i min mage pga att jag inte lägre har några äggstockar eller livmoder kvar samt en aning kortare tunntarm. Jag vet inte riktigt hur avsaknad av bukhinna spelar in När jag ser tillbaka på det halvåret som innefattar operation och behandling, så är det inte alls konstigt att jag fortfarande kan bli trött. Jag läker fortfarande. Fysiskt är jag nog någorlunda återhämtad efter operationen. Men psykisk tar det längre tid eftersom diagnosen är kronisk och just nu hoppas jag på att ska återhämta mig så mycket som möjligt innan cancern kommer tillbaka så att jag orkar en omgång till.

Det har gått snart 15 månader efter avslutat behandling. Jag är endast sjukskriven på 25% så jag är på rätt väg men jag har denna trötthet hängandes kvar. Dock kan det mycket väl ha att göra med min klimakterieleder och det är frustrerande. Jag är rent ut sagt trött på att vara trött! Det är oftast inte just att jag ständigt är trött för jag känner att jag orkar mer och mer utan det är att jag inte orkar fokusera när tröttheten smäller till i tid och otid och då inte kan prata ordentligt och det får mig att känna mig urkorkad. Jag har en tanke eller en bra svar på det som man just då pratar med någon om och så är det som om hjärnan hånar mig och skrattar åt mig och typ: "Hahaha, tror du verkligen att du skulle få dela med dig av det du ville säga. I helvete heller! Nu ska alla du någonsin pratar med få se att att du är det konstigaste och korkades de sett idag! HAHAHAHAHA!" För jag blandar ihop ord, tappar tråden, blir dålig på att lyssna och när jag försöker vara en god vän när någon behöver någon att lyssna så  känns det som om det bara kommer grodor ur munnen på mig. Och det är inte jag och det är så irriterande. 

Men kanske är det mitt nya jag ändå och något som jag måste acceptera med mig själv, för att till trots att jag sakta men säker återhämtar mig så kanske är just denna trötthet det enda som jag kanske inte kommer att återhämta mig till fullo innan det är dags igen. Så det kanske bara är att gilla läget och fokusera på att fortsätta på att läka och nå de mål jag satt upp för mig själv i den mån det går just nu...