Varning: Det är mycket gnäll i detta inlägg och anser du att någon med kroniska cancer inte ska gnälla så sluta läs här!
Jag såg här i måndags insamlingsgalan "Nej till Cancer"på tv. Det fanns två inslag jag gillade skarp med programmet: ett där man tog upp min cancer genom två-barns mamman Jessica, samt ett där man tog upp hur cancern påverkar den drabbade mentalt. Jag vet inte hur uppmärksamma ni var eller om ni i huvudtaget såg programmet så jag tar det igen och ur mitt perspektiv.
Inslaget med Jessica belyste det jag försöker göra. Man kan vara glad och ha ett någorlunda normalt liv trots att man har kronisk cancer. Också tog Jessica upp att det är väldigt få som lever mer än 5 år efter diagnos. Denna information har jag också fått och jag hoppas att jag kommer att vara en av de få som får leva förbi den siffran. Fick lite ny information om hur min cancer kan kommas att spridas eftersom det framgick i inslaget att hon hade fått metastaser i lungorna och att cancern spridit sig till skelettet och, när inslaget spelades in, fick strålbehandling. Då hade hon haft sin cancer i ca 2,5 år. Så nu har jag lite hum om vad som kan komma.(Nej, jag har inte diskuterat med min läkare om detta för jag har valt att låta det bero)
Dock reagerade jag på att de personer som man hade med i inslagen var gifta/sambos och hade barn. Det fanns ingen som representerade mig: singel och stolt mamma till 4 st katter. Kanske det inte hade varit så bra heller, om jag fått representation. Man sympatiserar mer med någon som har barn och på så sätt kan cancerfonden få mer pengar. Dock att inte förglömma så har inte jag valt att inte få barn. Det gjorde cancern åt mig. Konstigt nog är det ingen jag har känt mig ledsen för. Varför? Ja du, att jag som kvinna inte sörjer att jag inte kan få barn är ju extremt konstigt, eller hur? Nej, jag hade innan jag fick min diagnos på något sätt förlikat mig med tanke att jag kanske inte kommer bli mamma. Jag har misslyckat totalt med alla förhållanden jag försökt inleda så någon biologisk pappa blev det svårare och svårare att hitta. Jag hade en period tanken på att adoptera och/eller låta mig insemineras men eftersom det kostar en j-vla massa pengar, vilket jag aldrig hade, så den idén rann ut i sanden den med. Samt att när man ska adoptera innebär att man också ska ha ett visst antal rekommendationsbrev och vissa krav på familjeförhållanden samt att vara singel och adoptera är inte så populärt i vissa adoptionsländer och du kan få vänta flertal år innan får besked om adoption. Eftersom jag inte har bra familjeförhållande samt eftersom jag inte har så många vänner som det krävs brev var det dömt att misslyckas ändå. Så det blev katter för min del och jag har definitivt inte ångrat mig en enda sekund!!
Så har vi det där med det mentala: Många av "åskådarna" tror att när man är färdig med behandlingar och operationer så är man som "vanligt" igen. Fel fel fel!!!!! Har man cancer så är det inget man kan komma ifrån. Oavsett om man blir friskförklarad eller inte är skiten ständigt närvarande. Det spelar ingen roll vad du gör, vem du umgås med, var någonstans du är, så är cancern där. Jag hade för inte alls så länge sedan någon som sa till mig att det måste vara skönt för mig att jag nu har börjat jobba så jag slapp tänka på på "det". Det funkar inte riktigt så. Jag är inte alls lika fysiskt stark som jag var innan och det märks i mitt arbete. Jag klara av mitt arbete, det är inte det, men jag märker hur fysiskt jag är påverkad av operationen samt behandlingarna samt följderna av min cancer. Mitt största problem just nu är mina leder samt utmattningssyndromen som gör sig påmind så fort jag har ont. Varje morgon när jag kliver ut ur min säng blir jag påmind om min cancer för att jag har ont under mina fötter och ömma händer. Varje gång jag ser mig i spegeln, duschar ect, blir jag påmind på grund av min ven-port. Jag ser ärret på min hals och ärret strax över mitt högra bröst. Jag ser även ven-porten bukta ut under min hud. Jag ser mitt ärr på magen. Jag ser hur annorlunda formen på min mage nu är då jag inte längre har verken äggstockar eller livmoder. Jag blir ju inte längre svullen och öm då jag inte längre har ägglossning eller mens.
För oss med kronisk cancer handlar det inte om "om" cancern kommer tillbaka utan "när". Som jag har skrivit förut så kan det vara lugnt en liten stund efter kontrollen men eftersom mina kontroller är så pass täta känns det som att jag knappt hunnit andas ut förrän jag mentalt ska förberedda mig för nästa. Och sen stressen att försöka hinna med så mycket som möjligt mellan kontrollerna just för man vet inte vad beskedet kommer att bli nästa gång, är inte nådig. För man hinner inte med allt man vill. I mitt fall har det att göra med frånvarande "vänner" och en extremt tunn plånbok. Eller frånvarande "vänner" kanske är fel formulerat. Det handlar nog mer om att jag har kronisk cancer och man väljer att ta ett steg tillbaka för att skydda sig själv från sorg än att kliva fram och fylla mitt liv med energi och styrka och framför allt skapa lyckliga minnen av och med mig. Jag har inte möjlighet att göra de jag vill ensam heller. Jag har ingen kattvakt. Nej, jag kan inte flytta på mina katter så någon måste bo hemma hos mig och det är tyvärr inte populärt. Jag och den kompis jag har hade börjat prata om att göra en resa här till våren men både min plånbok och brist på kattvakt gör det omöjligt just nu.
Den mentala delen är tuff och när man ser hur man som cancersjuk blir bortvald, och detta är inte bara jag som upplever utan många medsystrar och bröder med mig får just nu uppleva detta, gör att det bli ännu tuffare och det är lätt att börja tvivla på om det är värt det. Missförstå mig rätt, jag vill inget annat än finnas kvar och få leva länge till, men man ifrågasätter varför man ska kämpa på när det sker. Det är då man känner sig ensam.
Jag och mina medsystrar och bröder vill inte bli lämnade utanför bara för att vi har cancer. Vi vill känna att vi lever och att man vill att vi ska finnas kvar. Så, snälla, använd oss inte som kaka till kaffet på fikarasten och någon som kan ge er sympati och uppmärksamhet när ni inte vill umgås med oss! Ring oss istället, umgås med oss och få oss att känna att vi lever! Orkar vi inte ta oss ur våra hem, kom hem till oss då. Jag har sagt det för och jag säger det igen: Vi vet inte att ni finns där förrän ni påminner oss om det. Vi orkar inte alltid själva ringa för världen snurrar ibland lite för fort. Stör oss!! Ring heller tre gånger för mycket än inte alls!
Låt oss inte sitta ensamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar