mellanlandning..

Hemma från jobbet med värkande leder.
I och med att jag hamnade i klimakteriet fick jag inte bara svettningar i tid och otid samt ögon som svämmar över titt som tätt utan också led-besvär, som jag kallar för klimakterieleder. Detta kan liknas med reumatisk värk. Jag äter B6 vitaminer och örtbaserad klimakterie-medicin för att mildra besvären. Jag har ständigt känningar i fötter och fingrar men i och med att vintern rullade in över vårt land och den med kylan så blev smärta mer och mycket.

Dock, nu när det har gått lite mer än ett år sedan operation och jag kom hem efter denna, är det ändå skönt, trots dagens smärta, att se hur mycket jag trots allt har återhämta mig. Bara för ett år sedan gick jag på smärtlindring dygnet om, tog fragmir-sprutor samt penicillin och fick vara väldigt uppfinningsrik med det vardagliga. Min bästa vän blev en röd grip-tång. Till och med den av mina katter mest skeptiska och rädde lärde sig att denna griptång kom med godsaker.

Jag hade fått stränga order om att inte bära mer än 3 kg under ca 3 månader, inte böja mig ner från mage eftersom jag då kunde störa läkningen samt få broskbildningar kring ärret. Jag bokstavligen rullade ur sängen. Sov typ 2-4 timmar åt gången under natten eftersom jag vaknade när jag skulle vända mig eller när klimakterie-vallningarna satte igång  och alltid när jag vaknade var jag kissnödig.  Tena-Lady blir också min bästis. Eftersom jag inte kan gå så fort som krävs vid dessa tillfällen samt att mina underlivsmuskler inte riktigt hade återhämtat sig efter katetern samt operation så jag håller inte riktigt tätt.

Vid två tillfällen får jag hjälp att handla innan jag vågar försöka själv och lyckas få på mig min ryggsäck. Vid lika många tillfällen får jag hjälp med att dammsuga mitt hem. Jag dammtorkar och torkar golven. Dock måste jag sitta ner emellanåt för jag blir trött fortare. Framför allt lär jag mig att ta en sak i taget. Jag får lära mig att göra saker långsamt och metodisk för annars gör det ont och spänner i buken. Bara att klä på mig blir en utmaning. Att sätta på sig en tröja är inget problem. Värre är det med kläder som går via ben och fötter. På sjukhuset hade jag endast haft mjukisbyxor och fått hjälp med strumporna men nu ville jag ha mina jeans när jag gick ut så jag lär mig ganska snabbt att sittandes klä mig och dra på mig strumpbyxor så långt det gick och likadant med byxorna samt lägga upp fötterna på motsvarande lår för strumpor och sen ställa mig upp och dra upp allt. Jag minns att jag var frustrerad som f-n för att jag hade tappat vikt. Mina jeans hade suttit perfekt, med lite "love-handels", innan operationen men nu var de säckiga och min rumpa snudd på platt! Likaså med mina bh-ar. Jag har alltid haft en lite byst tills för några år sedan när jag helt plötsligt insåg att jag var på gränsen till en c-kupa då jag äntligen lyckats gå upp i vikt och landat på ca 67 kg och mådde hur bra som helst! Jag vägde ca 59-60 kg efter operationen och är man ca 176 cm lång så märks det väldigt tydlig .

Min vardag gick inte fort men det var ok. Mycket jag gör, görs sittande, förutom laga mat och diska dock. Jag grät mycket under julen. Jag tror att det mycket var för att det var första andrummet sen beskedet. Allt hade gått så fort att det enda fokus jag hade innan operationen var att se till att få gjort allt så jag kunde komma hem och få ta det så lugnt jag behövde. Också, när man gått igenom en omfattande operation, kan kroppen uppleva ett trauma och man kan känna sig deprimerad även om man mentalt inte är det, vilket kan leda till känsloyttringar.

Jag hade här en stund där jag började gå igenom allt dumt jag gjort mot andra och fann mig många gånger säga högt till mig själv: "Det är nog därför jag fått detta skit. Bara för att jag gjorde si och så med den/dem" eller " Inte undra på att jag fått cancer när jag varit så elak mot just den personen. Det är ju inte alls konstigt att karma biter mig i arslet för jag är ingen bra människa" och så vidare. Samtidigt undrar jag varför just jag ska drabbas för jag är egentligen inte en dålig människa medan de som verkligen är elaka och dåliga får allt de pekar på. Men det är inte så det fungerar. Det har sagts förr och tåls säga igen: cancer kan drabba alla! Oavsett kön, hudfärg, ursprung, djurart, hårfärg, yrke, klasstillhörighet ect ect. Det har inte med att göra om man är en bra eller dålig människa. Det har inget att göra med karma. Cancer fungerar inte så. Den bara sker och det är skit. Visst kan man försöka att förhindra att den sker genom att försöka äta bra och motionera samt hålla sig borta från nikotin samt dricka mycket mindre alkohol och kaffe, men även den  mest renlevnads person kan drabbas. Det finns inga garantier. Men det finns hopp och det finns en tro på att forskningen fortsätter och att man kan finna fler alternativ till att kunna leva med kronisk cancer ännu längre än idag. Redan nu så kan man leva längre min cancer speciellt om den är ärftlig. Nu är min cancer inte ärftlig, det har vi kollat men jag hoppas ändå att man ska finna en medicin, och gärna innan det är försent för mig, som gör att jag kan leva väldigt länge till. Jag vet att man har lyckats med det när det gäller lungcancer så inget är omöjligt.

Jag får ca 4 veckor "ledighet" i denna process innan det är dags för behandling med några återbesök på KS. En för provtagning för att se om infektionen försvunnit samt vaccination pga av att jag inte har någon mjälte.
Och ett inför behandlingen. Behandlingen. Jag är livrädd. När jag får veta att jag får åka hem samma dag som jag fått min behandling blir jag både rädd och glad. Jag är så rädd för att jag ska må illa, få infektioner. Att behöva gå igenom 6 behandlingar ensam. Jag har, precis som ni, haft mina föreställningar om hur det kan gå till när man får cellgifter. Dock genom filmer men också i verkligheten. Min bästa kompis dog i leukemi. Han mådde inte så bra av sina behandlingar och fick vara kvar på sjukhuset just för att han fick infektioner. Han är den enda som haft cancer i min närhet och då också den enda erfarenhet jag har. Inte konstigt att jag var rädd. Men glad för att jag fick vara hemma hos mina katter och slippa fixa med kattvakter och oroa mig för om jag skulle bli bestulen på något mer.

Jag får ett datum och klockslag för start av behandling, 13 januari 2015 kl 08.00, och rådet att ha ett välfyllt kylskåp.