..och vad har denna bok med min cancer att göra? Inte mycket alls. Dock är den en gåva från författaren själv och jag gav ett löfte om att skriva en lite recension om den. Ett löfte jag nu tänker infria.
Detta är EvaEmma Andersson tredje roman och den är i första hand riktad till unga vuxna.
Det första som slår mig är att jag gärna skulle vilja ha Tebbe som kompis. Hon har en plan, är målmedveten och fokuserad. Jag önskar ibland, och rätt mycket den senaste tiden, att jag hade samma "drive" som hon eller att hon fanns i verkligheten och pushade på mig så även jag kom igång med träning och i huvudtaget kunde hjälpa mig att hålla just fokus. För träning, det är viktigt för Tebbe. Handboll är hennes liv och hon ska bli bäst. Dock som många tyvärr får erfara när man som kvinna har ambitioner och drömmar och framför allt är en ung kvinna i sena tonåren kanske det inte alltid är accepterat och heller inte när du går på en gymnasieskola där klass och härkomst är viktigare än individen, vilket då kan göra dig till en måltavla. Fast Tebbe är inte den som viker sig i första taget utan fortsätter att promenera mot sitt mål.
Men sen har vi det här med Slumpen. Slumpen ser jag som den röda tråden i romanen. Slumpen att befinna sig i skolkorridoren och bli vittne till en händelse som sedan urartar sig på en joggingtur på Långholmen. Slumpen att dratta på ändan utanför stadsbiblioteket just framför Honom. Slumpen som leder till andra vägar än dem Tebbe tänkt sig. Romanen handlar om att vara på väg att bli vuxen och att konsekvenser är inget man kommer undan och att i slutändan är man nog inte så ensam som man tror.
Jag gillar denna roman skarpt och omslaget är snyggt som tusan! Ska jag kritisera något så är det själva materialet som boken är gjord i. Eftersom jag läser när jag sitter på tunnelbanan så vill jag ha en bok som är lätt att hålla i. Där sidorna håller sig isär. Om boken är inbunden ska den kunna vila båda mina händer. Är det en pocket ska jag kunna vika ena halvan av boken i ena handen medan jag håller en take-away-latte i andra. Jag upplevde materialet som hårt. Men det var också det enda negativa som jag kan komma på när det gäller boken och det har inte ens med storyn att göra.
Ja, jag rekommenderar denna bok till alla unga vuxna som behöver lite" feel-good" -känsla och jag hoppas att någon där ute gör en film eller tv-serie av denna roman. Vare sig det blir film eller tv-serie så skulle den blir hur j-vl bra som helst!!
Romanen finns att köpa på bokus.com
Mycket nöje!
söndag 24 januari 2016
lördag 23 januari 2016
The bucket-list
Tänkte det var dags att presentera min bucket-list som jag skrev samma kväll jag fick beskedet. Den har uppdaterats sedan dess och det finns självklar mer jag vill göra men detta är i alla fall en början. Om ni känner att ni kan hjälpa mig uppfylla något av dessa önskningar eller vill göra det med mig, så hör gärna av er.
- Flyga luftballong (Är på gång. Skulle ha flugit förra sommarn men blev inställt pga väder, så det kommer att ske här i vår)
- Gosa med en tiger
- Date med Gustaf Skarsgård
- Kandidatexamen i Historia
- Resa till : Rom (åkte jag till mellan behandling 6 och 7 förra våren), Danmark, Nya Zeeland, Prag, London ,Liverpool, Skottland, Irland, Island, Gå Inka-leden, åka Transsibiriska järnvägen
- Bli förälskad
- Bli bonus-mamma
- Gifta mig
- Bli skuldfri
- Hitta ett arbete som förstår min situation
- Slippa vara ensam
- Skriva en barnbok
- Skriva min biografi
- Återuppta teater
- Vara med in en film (gärna en biroll)
- Lära mig laga: Bearnaisesås, Hollandaisesås, Dumpling, Surdegsbröd, Pasta, Mer Italiensk och Asiatisk mat
- Fotografera mera och gärna en utställning INNAN jag dör.
- Ge människor mer komplimanger
- Rensa ut alla negativa saker/människor ur mitt liv
- Uppfylla så många drömmar, stora som små, jag bara hinner!! Oavsett om de är nedskrivna eller ej!!
fredag 15 januari 2016
Höga berg och djupa dalar
Varning: Det är mycket gnäll i detta inlägg och anser du att någon med kroniska cancer inte ska gnälla så sluta läs här!
Jag såg här i måndags insamlingsgalan "Nej till Cancer"på tv. Det fanns två inslag jag gillade skarp med programmet: ett där man tog upp min cancer genom två-barns mamman Jessica, samt ett där man tog upp hur cancern påverkar den drabbade mentalt. Jag vet inte hur uppmärksamma ni var eller om ni i huvudtaget såg programmet så jag tar det igen och ur mitt perspektiv.
Inslaget med Jessica belyste det jag försöker göra. Man kan vara glad och ha ett någorlunda normalt liv trots att man har kronisk cancer. Också tog Jessica upp att det är väldigt få som lever mer än 5 år efter diagnos. Denna information har jag också fått och jag hoppas att jag kommer att vara en av de få som får leva förbi den siffran. Fick lite ny information om hur min cancer kan kommas att spridas eftersom det framgick i inslaget att hon hade fått metastaser i lungorna och att cancern spridit sig till skelettet och, när inslaget spelades in, fick strålbehandling. Då hade hon haft sin cancer i ca 2,5 år. Så nu har jag lite hum om vad som kan komma.(Nej, jag har inte diskuterat med min läkare om detta för jag har valt att låta det bero)
Dock reagerade jag på att de personer som man hade med i inslagen var gifta/sambos och hade barn. Det fanns ingen som representerade mig: singel och stolt mamma till 4 st katter. Kanske det inte hade varit så bra heller, om jag fått representation. Man sympatiserar mer med någon som har barn och på så sätt kan cancerfonden få mer pengar. Dock att inte förglömma så har inte jag valt att inte få barn. Det gjorde cancern åt mig. Konstigt nog är det ingen jag har känt mig ledsen för. Varför? Ja du, att jag som kvinna inte sörjer att jag inte kan få barn är ju extremt konstigt, eller hur? Nej, jag hade innan jag fick min diagnos på något sätt förlikat mig med tanke att jag kanske inte kommer bli mamma. Jag har misslyckat totalt med alla förhållanden jag försökt inleda så någon biologisk pappa blev det svårare och svårare att hitta. Jag hade en period tanken på att adoptera och/eller låta mig insemineras men eftersom det kostar en j-vla massa pengar, vilket jag aldrig hade, så den idén rann ut i sanden den med. Samt att när man ska adoptera innebär att man också ska ha ett visst antal rekommendationsbrev och vissa krav på familjeförhållanden samt att vara singel och adoptera är inte så populärt i vissa adoptionsländer och du kan få vänta flertal år innan får besked om adoption. Eftersom jag inte har bra familjeförhållande samt eftersom jag inte har så många vänner som det krävs brev var det dömt att misslyckas ändå. Så det blev katter för min del och jag har definitivt inte ångrat mig en enda sekund!!
Så har vi det där med det mentala: Många av "åskådarna" tror att när man är färdig med behandlingar och operationer så är man som "vanligt" igen. Fel fel fel!!!!! Har man cancer så är det inget man kan komma ifrån. Oavsett om man blir friskförklarad eller inte är skiten ständigt närvarande. Det spelar ingen roll vad du gör, vem du umgås med, var någonstans du är, så är cancern där. Jag hade för inte alls så länge sedan någon som sa till mig att det måste vara skönt för mig att jag nu har börjat jobba så jag slapp tänka på på "det". Det funkar inte riktigt så. Jag är inte alls lika fysiskt stark som jag var innan och det märks i mitt arbete. Jag klara av mitt arbete, det är inte det, men jag märker hur fysiskt jag är påverkad av operationen samt behandlingarna samt följderna av min cancer. Mitt största problem just nu är mina leder samt utmattningssyndromen som gör sig påmind så fort jag har ont. Varje morgon när jag kliver ut ur min säng blir jag påmind om min cancer för att jag har ont under mina fötter och ömma händer. Varje gång jag ser mig i spegeln, duschar ect, blir jag påmind på grund av min ven-port. Jag ser ärret på min hals och ärret strax över mitt högra bröst. Jag ser även ven-porten bukta ut under min hud. Jag ser mitt ärr på magen. Jag ser hur annorlunda formen på min mage nu är då jag inte längre har verken äggstockar eller livmoder. Jag blir ju inte längre svullen och öm då jag inte längre har ägglossning eller mens.
För oss med kronisk cancer handlar det inte om "om" cancern kommer tillbaka utan "när". Som jag har skrivit förut så kan det vara lugnt en liten stund efter kontrollen men eftersom mina kontroller är så pass täta känns det som att jag knappt hunnit andas ut förrän jag mentalt ska förberedda mig för nästa. Och sen stressen att försöka hinna med så mycket som möjligt mellan kontrollerna just för man vet inte vad beskedet kommer att bli nästa gång, är inte nådig. För man hinner inte med allt man vill. I mitt fall har det att göra med frånvarande "vänner" och en extremt tunn plånbok. Eller frånvarande "vänner" kanske är fel formulerat. Det handlar nog mer om att jag har kronisk cancer och man väljer att ta ett steg tillbaka för att skydda sig själv från sorg än att kliva fram och fylla mitt liv med energi och styrka och framför allt skapa lyckliga minnen av och med mig. Jag har inte möjlighet att göra de jag vill ensam heller. Jag har ingen kattvakt. Nej, jag kan inte flytta på mina katter så någon måste bo hemma hos mig och det är tyvärr inte populärt. Jag och den kompis jag har hade börjat prata om att göra en resa här till våren men både min plånbok och brist på kattvakt gör det omöjligt just nu.
Den mentala delen är tuff och när man ser hur man som cancersjuk blir bortvald, och detta är inte bara jag som upplever utan många medsystrar och bröder med mig får just nu uppleva detta, gör att det bli ännu tuffare och det är lätt att börja tvivla på om det är värt det. Missförstå mig rätt, jag vill inget annat än finnas kvar och få leva länge till, men man ifrågasätter varför man ska kämpa på när det sker. Det är då man känner sig ensam.
Jag och mina medsystrar och bröder vill inte bli lämnade utanför bara för att vi har cancer. Vi vill känna att vi lever och att man vill att vi ska finnas kvar. Så, snälla, använd oss inte som kaka till kaffet på fikarasten och någon som kan ge er sympati och uppmärksamhet när ni inte vill umgås med oss! Ring oss istället, umgås med oss och få oss att känna att vi lever! Orkar vi inte ta oss ur våra hem, kom hem till oss då. Jag har sagt det för och jag säger det igen: Vi vet inte att ni finns där förrän ni påminner oss om det. Vi orkar inte alltid själva ringa för världen snurrar ibland lite för fort. Stör oss!! Ring heller tre gånger för mycket än inte alls!
Låt oss inte sitta ensamma!
Jag såg här i måndags insamlingsgalan "Nej till Cancer"på tv. Det fanns två inslag jag gillade skarp med programmet: ett där man tog upp min cancer genom två-barns mamman Jessica, samt ett där man tog upp hur cancern påverkar den drabbade mentalt. Jag vet inte hur uppmärksamma ni var eller om ni i huvudtaget såg programmet så jag tar det igen och ur mitt perspektiv.
Inslaget med Jessica belyste det jag försöker göra. Man kan vara glad och ha ett någorlunda normalt liv trots att man har kronisk cancer. Också tog Jessica upp att det är väldigt få som lever mer än 5 år efter diagnos. Denna information har jag också fått och jag hoppas att jag kommer att vara en av de få som får leva förbi den siffran. Fick lite ny information om hur min cancer kan kommas att spridas eftersom det framgick i inslaget att hon hade fått metastaser i lungorna och att cancern spridit sig till skelettet och, när inslaget spelades in, fick strålbehandling. Då hade hon haft sin cancer i ca 2,5 år. Så nu har jag lite hum om vad som kan komma.(Nej, jag har inte diskuterat med min läkare om detta för jag har valt att låta det bero)
Dock reagerade jag på att de personer som man hade med i inslagen var gifta/sambos och hade barn. Det fanns ingen som representerade mig: singel och stolt mamma till 4 st katter. Kanske det inte hade varit så bra heller, om jag fått representation. Man sympatiserar mer med någon som har barn och på så sätt kan cancerfonden få mer pengar. Dock att inte förglömma så har inte jag valt att inte få barn. Det gjorde cancern åt mig. Konstigt nog är det ingen jag har känt mig ledsen för. Varför? Ja du, att jag som kvinna inte sörjer att jag inte kan få barn är ju extremt konstigt, eller hur? Nej, jag hade innan jag fick min diagnos på något sätt förlikat mig med tanke att jag kanske inte kommer bli mamma. Jag har misslyckat totalt med alla förhållanden jag försökt inleda så någon biologisk pappa blev det svårare och svårare att hitta. Jag hade en period tanken på att adoptera och/eller låta mig insemineras men eftersom det kostar en j-vla massa pengar, vilket jag aldrig hade, så den idén rann ut i sanden den med. Samt att när man ska adoptera innebär att man också ska ha ett visst antal rekommendationsbrev och vissa krav på familjeförhållanden samt att vara singel och adoptera är inte så populärt i vissa adoptionsländer och du kan få vänta flertal år innan får besked om adoption. Eftersom jag inte har bra familjeförhållande samt eftersom jag inte har så många vänner som det krävs brev var det dömt att misslyckas ändå. Så det blev katter för min del och jag har definitivt inte ångrat mig en enda sekund!!
Så har vi det där med det mentala: Många av "åskådarna" tror att när man är färdig med behandlingar och operationer så är man som "vanligt" igen. Fel fel fel!!!!! Har man cancer så är det inget man kan komma ifrån. Oavsett om man blir friskförklarad eller inte är skiten ständigt närvarande. Det spelar ingen roll vad du gör, vem du umgås med, var någonstans du är, så är cancern där. Jag hade för inte alls så länge sedan någon som sa till mig att det måste vara skönt för mig att jag nu har börjat jobba så jag slapp tänka på på "det". Det funkar inte riktigt så. Jag är inte alls lika fysiskt stark som jag var innan och det märks i mitt arbete. Jag klara av mitt arbete, det är inte det, men jag märker hur fysiskt jag är påverkad av operationen samt behandlingarna samt följderna av min cancer. Mitt största problem just nu är mina leder samt utmattningssyndromen som gör sig påmind så fort jag har ont. Varje morgon när jag kliver ut ur min säng blir jag påmind om min cancer för att jag har ont under mina fötter och ömma händer. Varje gång jag ser mig i spegeln, duschar ect, blir jag påmind på grund av min ven-port. Jag ser ärret på min hals och ärret strax över mitt högra bröst. Jag ser även ven-porten bukta ut under min hud. Jag ser mitt ärr på magen. Jag ser hur annorlunda formen på min mage nu är då jag inte längre har verken äggstockar eller livmoder. Jag blir ju inte längre svullen och öm då jag inte längre har ägglossning eller mens.
För oss med kronisk cancer handlar det inte om "om" cancern kommer tillbaka utan "när". Som jag har skrivit förut så kan det vara lugnt en liten stund efter kontrollen men eftersom mina kontroller är så pass täta känns det som att jag knappt hunnit andas ut förrän jag mentalt ska förberedda mig för nästa. Och sen stressen att försöka hinna med så mycket som möjligt mellan kontrollerna just för man vet inte vad beskedet kommer att bli nästa gång, är inte nådig. För man hinner inte med allt man vill. I mitt fall har det att göra med frånvarande "vänner" och en extremt tunn plånbok. Eller frånvarande "vänner" kanske är fel formulerat. Det handlar nog mer om att jag har kronisk cancer och man väljer att ta ett steg tillbaka för att skydda sig själv från sorg än att kliva fram och fylla mitt liv med energi och styrka och framför allt skapa lyckliga minnen av och med mig. Jag har inte möjlighet att göra de jag vill ensam heller. Jag har ingen kattvakt. Nej, jag kan inte flytta på mina katter så någon måste bo hemma hos mig och det är tyvärr inte populärt. Jag och den kompis jag har hade börjat prata om att göra en resa här till våren men både min plånbok och brist på kattvakt gör det omöjligt just nu.
Den mentala delen är tuff och när man ser hur man som cancersjuk blir bortvald, och detta är inte bara jag som upplever utan många medsystrar och bröder med mig får just nu uppleva detta, gör att det bli ännu tuffare och det är lätt att börja tvivla på om det är värt det. Missförstå mig rätt, jag vill inget annat än finnas kvar och få leva länge till, men man ifrågasätter varför man ska kämpa på när det sker. Det är då man känner sig ensam.
Jag och mina medsystrar och bröder vill inte bli lämnade utanför bara för att vi har cancer. Vi vill känna att vi lever och att man vill att vi ska finnas kvar. Så, snälla, använd oss inte som kaka till kaffet på fikarasten och någon som kan ge er sympati och uppmärksamhet när ni inte vill umgås med oss! Ring oss istället, umgås med oss och få oss att känna att vi lever! Orkar vi inte ta oss ur våra hem, kom hem till oss då. Jag har sagt det för och jag säger det igen: Vi vet inte att ni finns där förrän ni påminner oss om det. Vi orkar inte alltid själva ringa för världen snurrar ibland lite för fort. Stör oss!! Ring heller tre gånger för mycket än inte alls!
Låt oss inte sitta ensamma!
lördag 9 januari 2016
mellanlandning..
Hemma från jobbet med värkande leder.
I och med att jag hamnade i klimakteriet fick jag inte bara svettningar i tid och otid samt ögon som svämmar över titt som tätt utan också led-besvär, som jag kallar för klimakterieleder. Detta kan liknas med reumatisk värk. Jag äter B6 vitaminer och örtbaserad klimakterie-medicin för att mildra besvären. Jag har ständigt känningar i fötter och fingrar men i och med att vintern rullade in över vårt land och den med kylan så blev smärta mer och mycket.
Dock, nu när det har gått lite mer än ett år sedan operation och jag kom hem efter denna, är det ändå skönt, trots dagens smärta, att se hur mycket jag trots allt har återhämta mig. Bara för ett år sedan gick jag på smärtlindring dygnet om, tog fragmir-sprutor samt penicillin och fick vara väldigt uppfinningsrik med det vardagliga. Min bästa vän blev en röd grip-tång. Till och med den av mina katter mest skeptiska och rädde lärde sig att denna griptång kom med godsaker.
Jag hade fått stränga order om att inte bära mer än 3 kg under ca 3 månader, inte böja mig ner från mage eftersom jag då kunde störa läkningen samt få broskbildningar kring ärret. Jag bokstavligen rullade ur sängen. Sov typ 2-4 timmar åt gången under natten eftersom jag vaknade när jag skulle vända mig eller när klimakterie-vallningarna satte igång och alltid när jag vaknade var jag kissnödig. Tena-Lady blir också min bästis. Eftersom jag inte kan gå så fort som krävs vid dessa tillfällen samt att mina underlivsmuskler inte riktigt hade återhämtat sig efter katetern samt operation så jag håller inte riktigt tätt.
Vid två tillfällen får jag hjälp att handla innan jag vågar försöka själv och lyckas få på mig min ryggsäck. Vid lika många tillfällen får jag hjälp med att dammsuga mitt hem. Jag dammtorkar och torkar golven. Dock måste jag sitta ner emellanåt för jag blir trött fortare. Framför allt lär jag mig att ta en sak i taget. Jag får lära mig att göra saker långsamt och metodisk för annars gör det ont och spänner i buken. Bara att klä på mig blir en utmaning. Att sätta på sig en tröja är inget problem. Värre är det med kläder som går via ben och fötter. På sjukhuset hade jag endast haft mjukisbyxor och fått hjälp med strumporna men nu ville jag ha mina jeans när jag gick ut så jag lär mig ganska snabbt att sittandes klä mig och dra på mig strumpbyxor så långt det gick och likadant med byxorna samt lägga upp fötterna på motsvarande lår för strumpor och sen ställa mig upp och dra upp allt. Jag minns att jag var frustrerad som f-n för att jag hade tappat vikt. Mina jeans hade suttit perfekt, med lite "love-handels", innan operationen men nu var de säckiga och min rumpa snudd på platt! Likaså med mina bh-ar. Jag har alltid haft en lite byst tills för några år sedan när jag helt plötsligt insåg att jag var på gränsen till en c-kupa då jag äntligen lyckats gå upp i vikt och landat på ca 67 kg och mådde hur bra som helst! Jag vägde ca 59-60 kg efter operationen och är man ca 176 cm lång så märks det väldigt tydlig .
Min vardag gick inte fort men det var ok. Mycket jag gör, görs sittande, förutom laga mat och diska dock. Jag grät mycket under julen. Jag tror att det mycket var för att det var första andrummet sen beskedet. Allt hade gått så fort att det enda fokus jag hade innan operationen var att se till att få gjort allt så jag kunde komma hem och få ta det så lugnt jag behövde. Också, när man gått igenom en omfattande operation, kan kroppen uppleva ett trauma och man kan känna sig deprimerad även om man mentalt inte är det, vilket kan leda till känsloyttringar.
Jag hade här en stund där jag började gå igenom allt dumt jag gjort mot andra och fann mig många gånger säga högt till mig själv: "Det är nog därför jag fått detta skit. Bara för att jag gjorde si och så med den/dem" eller " Inte undra på att jag fått cancer när jag varit så elak mot just den personen. Det är ju inte alls konstigt att karma biter mig i arslet för jag är ingen bra människa" och så vidare. Samtidigt undrar jag varför just jag ska drabbas för jag är egentligen inte en dålig människa medan de som verkligen är elaka och dåliga får allt de pekar på. Men det är inte så det fungerar. Det har sagts förr och tåls säga igen: cancer kan drabba alla! Oavsett kön, hudfärg, ursprung, djurart, hårfärg, yrke, klasstillhörighet ect ect. Det har inte med att göra om man är en bra eller dålig människa. Det har inget att göra med karma. Cancer fungerar inte så. Den bara sker och det är skit. Visst kan man försöka att förhindra att den sker genom att försöka äta bra och motionera samt hålla sig borta från nikotin samt dricka mycket mindre alkohol och kaffe, men även den mest renlevnads person kan drabbas. Det finns inga garantier. Men det finns hopp och det finns en tro på att forskningen fortsätter och att man kan finna fler alternativ till att kunna leva med kronisk cancer ännu längre än idag. Redan nu så kan man leva längre min cancer speciellt om den är ärftlig. Nu är min cancer inte ärftlig, det har vi kollat men jag hoppas ändå att man ska finna en medicin, och gärna innan det är försent för mig, som gör att jag kan leva väldigt länge till. Jag vet att man har lyckats med det när det gäller lungcancer så inget är omöjligt.
Jag får ca 4 veckor "ledighet" i denna process innan det är dags för behandling med några återbesök på KS. En för provtagning för att se om infektionen försvunnit samt vaccination pga av att jag inte har någon mjälte.
Och ett inför behandlingen. Behandlingen. Jag är livrädd. När jag får veta att jag får åka hem samma dag som jag fått min behandling blir jag både rädd och glad. Jag är så rädd för att jag ska må illa, få infektioner. Att behöva gå igenom 6 behandlingar ensam. Jag har, precis som ni, haft mina föreställningar om hur det kan gå till när man får cellgifter. Dock genom filmer men också i verkligheten. Min bästa kompis dog i leukemi. Han mådde inte så bra av sina behandlingar och fick vara kvar på sjukhuset just för att han fick infektioner. Han är den enda som haft cancer i min närhet och då också den enda erfarenhet jag har. Inte konstigt att jag var rädd. Men glad för att jag fick vara hemma hos mina katter och slippa fixa med kattvakter och oroa mig för om jag skulle bli bestulen på något mer.
Jag får ett datum och klockslag för start av behandling, 13 januari 2015 kl 08.00, och rådet att ha ett välfyllt kylskåp.
I och med att jag hamnade i klimakteriet fick jag inte bara svettningar i tid och otid samt ögon som svämmar över titt som tätt utan också led-besvär, som jag kallar för klimakterieleder. Detta kan liknas med reumatisk värk. Jag äter B6 vitaminer och örtbaserad klimakterie-medicin för att mildra besvären. Jag har ständigt känningar i fötter och fingrar men i och med att vintern rullade in över vårt land och den med kylan så blev smärta mer och mycket.
Dock, nu när det har gått lite mer än ett år sedan operation och jag kom hem efter denna, är det ändå skönt, trots dagens smärta, att se hur mycket jag trots allt har återhämta mig. Bara för ett år sedan gick jag på smärtlindring dygnet om, tog fragmir-sprutor samt penicillin och fick vara väldigt uppfinningsrik med det vardagliga. Min bästa vän blev en röd grip-tång. Till och med den av mina katter mest skeptiska och rädde lärde sig att denna griptång kom med godsaker.
Jag hade fått stränga order om att inte bära mer än 3 kg under ca 3 månader, inte böja mig ner från mage eftersom jag då kunde störa läkningen samt få broskbildningar kring ärret. Jag bokstavligen rullade ur sängen. Sov typ 2-4 timmar åt gången under natten eftersom jag vaknade när jag skulle vända mig eller när klimakterie-vallningarna satte igång och alltid när jag vaknade var jag kissnödig. Tena-Lady blir också min bästis. Eftersom jag inte kan gå så fort som krävs vid dessa tillfällen samt att mina underlivsmuskler inte riktigt hade återhämtat sig efter katetern samt operation så jag håller inte riktigt tätt.
Vid två tillfällen får jag hjälp att handla innan jag vågar försöka själv och lyckas få på mig min ryggsäck. Vid lika många tillfällen får jag hjälp med att dammsuga mitt hem. Jag dammtorkar och torkar golven. Dock måste jag sitta ner emellanåt för jag blir trött fortare. Framför allt lär jag mig att ta en sak i taget. Jag får lära mig att göra saker långsamt och metodisk för annars gör det ont och spänner i buken. Bara att klä på mig blir en utmaning. Att sätta på sig en tröja är inget problem. Värre är det med kläder som går via ben och fötter. På sjukhuset hade jag endast haft mjukisbyxor och fått hjälp med strumporna men nu ville jag ha mina jeans när jag gick ut så jag lär mig ganska snabbt att sittandes klä mig och dra på mig strumpbyxor så långt det gick och likadant med byxorna samt lägga upp fötterna på motsvarande lår för strumpor och sen ställa mig upp och dra upp allt. Jag minns att jag var frustrerad som f-n för att jag hade tappat vikt. Mina jeans hade suttit perfekt, med lite "love-handels", innan operationen men nu var de säckiga och min rumpa snudd på platt! Likaså med mina bh-ar. Jag har alltid haft en lite byst tills för några år sedan när jag helt plötsligt insåg att jag var på gränsen till en c-kupa då jag äntligen lyckats gå upp i vikt och landat på ca 67 kg och mådde hur bra som helst! Jag vägde ca 59-60 kg efter operationen och är man ca 176 cm lång så märks det väldigt tydlig .
Min vardag gick inte fort men det var ok. Mycket jag gör, görs sittande, förutom laga mat och diska dock. Jag grät mycket under julen. Jag tror att det mycket var för att det var första andrummet sen beskedet. Allt hade gått så fort att det enda fokus jag hade innan operationen var att se till att få gjort allt så jag kunde komma hem och få ta det så lugnt jag behövde. Också, när man gått igenom en omfattande operation, kan kroppen uppleva ett trauma och man kan känna sig deprimerad även om man mentalt inte är det, vilket kan leda till känsloyttringar.
Jag hade här en stund där jag började gå igenom allt dumt jag gjort mot andra och fann mig många gånger säga högt till mig själv: "Det är nog därför jag fått detta skit. Bara för att jag gjorde si och så med den/dem" eller " Inte undra på att jag fått cancer när jag varit så elak mot just den personen. Det är ju inte alls konstigt att karma biter mig i arslet för jag är ingen bra människa" och så vidare. Samtidigt undrar jag varför just jag ska drabbas för jag är egentligen inte en dålig människa medan de som verkligen är elaka och dåliga får allt de pekar på. Men det är inte så det fungerar. Det har sagts förr och tåls säga igen: cancer kan drabba alla! Oavsett kön, hudfärg, ursprung, djurart, hårfärg, yrke, klasstillhörighet ect ect. Det har inte med att göra om man är en bra eller dålig människa. Det har inget att göra med karma. Cancer fungerar inte så. Den bara sker och det är skit. Visst kan man försöka att förhindra att den sker genom att försöka äta bra och motionera samt hålla sig borta från nikotin samt dricka mycket mindre alkohol och kaffe, men även den mest renlevnads person kan drabbas. Det finns inga garantier. Men det finns hopp och det finns en tro på att forskningen fortsätter och att man kan finna fler alternativ till att kunna leva med kronisk cancer ännu längre än idag. Redan nu så kan man leva längre min cancer speciellt om den är ärftlig. Nu är min cancer inte ärftlig, det har vi kollat men jag hoppas ändå att man ska finna en medicin, och gärna innan det är försent för mig, som gör att jag kan leva väldigt länge till. Jag vet att man har lyckats med det när det gäller lungcancer så inget är omöjligt.
Jag får ca 4 veckor "ledighet" i denna process innan det är dags för behandling med några återbesök på KS. En för provtagning för att se om infektionen försvunnit samt vaccination pga av att jag inte har någon mjälte.
Och ett inför behandlingen. Behandlingen. Jag är livrädd. När jag får veta att jag får åka hem samma dag som jag fått min behandling blir jag både rädd och glad. Jag är så rädd för att jag ska må illa, få infektioner. Att behöva gå igenom 6 behandlingar ensam. Jag har, precis som ni, haft mina föreställningar om hur det kan gå till när man får cellgifter. Dock genom filmer men också i verkligheten. Min bästa kompis dog i leukemi. Han mådde inte så bra av sina behandlingar och fick vara kvar på sjukhuset just för att han fick infektioner. Han är den enda som haft cancer i min närhet och då också den enda erfarenhet jag har. Inte konstigt att jag var rädd. Men glad för att jag fick vara hemma hos mina katter och slippa fixa med kattvakter och oroa mig för om jag skulle bli bestulen på något mer.
Jag får ett datum och klockslag för start av behandling, 13 januari 2015 kl 08.00, och rådet att ha ett välfyllt kylskåp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)