Inför kontrollen tar jag bl a ett prov som heter CA 125. Så länge resultatet håller sig under 35 är det ok ( fråga mig inte hur dessa siffror fungerar men jag tror att det har att göra med det protein som man undersöker när man tar blodprovet), men nu senast så låg jag på 48. Detta kan vara en indikation på att cancern kan var på gång igen. Dock bör tilläggas att om jag fortfarande hade mina äggstockar och min livmoder kvar så kunde en förhöjning av detta test indikera på att jag har ägglossning eller mens och till och med att jag kunde vara gravid. Även kan det påverkas av klimakteriet. Men eftersom dessa organ är bortopererade blir det oroande, inte alarmerande eftersom indikationen är låg, men oroande. Även antydde min läkare på att det kan vara en infektion. Men för att vara helt säker så ska jag göra en röntgen med kontrastvätska och sedan ta ett nytt CA 125-prov. Jag och nog några stycken med mig hoppas på att det ska vara en infektion och speciellt nu när jag faktiskt har gått och blivit sjuk (febrig och antydan till en förkylning och lite ont i halsen). Också så äter jag inte längre medicin mot klimakterie-besvären. Kanske det också påverkar.
Visst, jag sträcker mig efter halmstrån men för att jag inte ska krascha så är det minsta hopp viktigt. Jag vill få vara frisk ett bra tag till!! Jag har ganska precis blivit av med försäkringskassan och kan nu arbeta heltid och det känns, rent ut sagt, så jävla skönt!! Visst, det är kämpigt som sjutton ekonomiskt just nu men det är ok för jag är inte sjukskriven längre på grund av cancern och det vore så trevligt om det fick fortsätta så en stund till. För ekonomiskt klara jag inte ett återfall just nu. Fysiskt och psykiskt har jag återhämtat mig väldigt bra men inte ekonomiskt. I vanliga fall brukar jag kanske skaffa mig en inneboende när plånboken blir för tunn men jag undrar om det skulle vara en så god idé om cancern skulle vara tillbaka. För när man får behandling skänks immunförsvaret och en ny människa i mitt hem kanske skulle göra mig sjuk och då hindra behandlingen.
Ja, jag vet jag spekulerar men jag har all rätt i världen att känna denna oro även om det just nu är just den ekonomiska biten som mest skärmande. När det gäller cancern så är jag fullt medveten om min situation och diagnos. Jag vet att min prognos är av den hopplösa varianten. Även vet jag att om det är ett återfall så behöver det inte innebära slutet. Det beror på var cancern skulle befinna sig och vilka åtgärder som man sätter in. Kanske går det att operera och sedan kanske jag "endast" behöver cellgifter i tablettform eller/och strålning.
Dock är det enda som snurrar i mitt huvud just nu: Snälla, inte än!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar