Familjeförhållande

Jag ser mig i dag som föräldralös.

Min far dog den 15 juli i år och min biologiska mor har jag valt att inte ha någon kontakt med. Alla föräldrar är inte av godo och hon är definitivt verken en bra förälder eller förebild och i mina ögon inte en bra människa i huvud taget.

När jag fick min diagnos valde jag att inte berätta något för min pappa. Han hade då ca 3 år innan fått en minor stroke samt att man, i och med det, misstänkte en begynnande demens. Då vi insåg att han inte klarade att bo hemma fick han ca 4-5 månader efter sin stroke, med en mellanlandning på psyk på Danderyd och demensboende som inte alls passade pappa, flytta till ett äldreboende i Hallonbergen.

Jag valde att inte berätta för att han lätt blev orolig och då utåtagerande eftersom hans afasi hindrade honom från att med ord uttrycka samt förklara vad som var fel eller besvärade honom, som i sin tur kunde göra honom väldig frustrerande. Dock tror jag att han, precis som alla föräldrar som har en bra relation med sina barn, visste att något inte stämde med mig. Han hade en extrem orolig helg några dagar efter jag hade fått mitt besked och pratade om att hans mamma hade varit på besök men han kom inte ihåg vad hon hade sagt till honom. Min farmor är död sen många år tillbaka. Jag besöker honom innan jag ska opereras och när vi sitter nere i vinterträdgården berättar jag att jag ska opereras i magen och inte kommer kunna besöka honom lika mycket på ett tag. Han nickar bara och frågar inte varför.

Nu i efterhand tror jag att jag inte berättade något för att han längtade efter att få bli morfar och nu kunde den drömmen inte uppfyllas. Jag tror att det hade varit värre för honom att få veta det än att jag har cancer. Också berättade jag nog inte eftersom jag inte ville göra honom orolig över vad som skulle hända med honom om jag dog innan honom.

Jag funderade mycket på det själv när jag fick min diagnos; vem skulle ta hand om pappa om jag dog innan honom? Jag hade ansvar för hans ekonomin, alla inköp som hygienartiklar kläder ect. Likväl var det jag som tog pappa ner till Hallonbergens centrum för att spela lite på lotto och på tipset samt kanske handla lite frukt och ta en fika. Ibland, om vädret tillät och pappa orkade, kunde vi ta oss ner till begravningsplatsen vid Lötsjökapellet och fika vid Gröna stugan. Det hände att vi tog bussen till Sumpan och promenerade på Sturegatan. Allt detta skulle upphöra om jag dog innan honom eftersom hans syskon inte definitivt inte gjorde detta. De besökte honom på hans boende. Kanske tog en fika med honom. Jag försökte att få en av hans syskon att ta mer ansvar när jag inte kunde göra allt jag brukar göra. Jag gav förslag på vad denne skulle kunna göra med pappa samt vad pappa kan tänkas att komma att behöva men det slutade alltid med att denne ringde mig ändå för att informera vad pappa behövde och det blev jag som blev tvunget att ta mig ut och införskaffa det som fattades. Det gjorde ont att veta att pappa inte fick komma ut och pappas syskon ansåg att detta var boendes ansvar och inte deras. Sanningen är nog snarare att de inte visste hur de skulle göra med pappa och var rädda för att han skulle bli förbannad eller få för sig att avvika om det skulle ha blivit någon utflykt.

Dock var personalen inte så bra på att stimulera de boende. Det var många gånger man kom dit för att se att man hellre hade placerat pappas grannar framför tv istället för att sitta ute när det var fint väder ute så personalen kunde sitta och snacka skit inne i deras personalrum. Så tänk om jag hade dött innan min pappa? Han hade blivit nästa helt isolerad. Fått besök när han syskon behövde lätta på skuldkänslorna.

Mitt i min process så blir pappa tvingad att flytta till ett nytt boende. Pappa har blivit besvärlig för personalen och man finner ett demens-boende som är mer passande. Jag har inte mycket stöd av pappas syskon i detta mer än att jag åter igen blir belastad med all ansvar när det gäller kontakten med myndigheter samt nya boende och återigen försöker jag dela upp ansvaret så det inte är så tungt på mig. Jag till och med får skarpt påminna en av pappas syskon om att jag har cancer och är väldigt trött och orkeslös så jag behöver avlastas men inget händer. Jag får i alla fall hjälp med pappas flytt.

Dock anser bland annat föreståndaren efter en kort period att detta boende nog inte är passande för min far. Han stör sina grannar och gör dem oroliga. På mötet vi har, där jag bad en av pappas syskon vara med men denne ansåg att det räckte med mig och såg inte alls varför denne skulle vara där, kommer det fram att man vill ha bort pappa helt och att man har tagit kontakt med myndigheterna. Varav jag säger ifrån och ger dem förslag till vad man kan göra med min far och samtidigt undrar om detta verkligen är ett demens-boende eftersom de inte har siktet inställt på problemlösning utan vill hellre eliminera problemet ganska brutalt.

Det är inte alls konstigt att jag under hela denna tid inte kan sluta fundera på vad som skulle ske med pappa om jag dog. Hade de fått som de velat hade han blivit inlåst uppe på Ekbacken och fått ännu mindre livskvalitet. Samtidigt önskade jag att jag var starkare så jag kunde förse pappa med det han behövde istället för att endast kunna sitta och titta på och hoppas på att hans syskon hade så mycket skuldkänslor att det åkte och hälsade på honom varje dag.

Jag hälsar på så ofta jag orkar och kan. Jag försöker köpa saker som ska göra honom på bättre humör. Jag köper en stereo och cd-skivor. Syr gardiner och försöker få pappas nya hem att bli så hemtrevligt som möjligt. Samtidigt ser jag pappa bli svagare och tröttare tills en dag jag får ett samtal från boendes sköterska att hon säger att pappa inte längre vill gå upp ur sängen och heller inte vill äta. Och jag svarar: "då ska vi inte tvinga honom". Ungefär 2 veckor senare somnar pappa in.

Jag känner mig lättad. Missförstå mig rätt. Jag skulle heller ha min pappa här och då gärna frisk och stark nog att ge mig det stöd jag behöver. Men när man stått bredvid någon man älskar och ser att inget blir bättre så kändes det ändå bra när pappa dog. Han slipper nu känna sig som en belastning och framför allt förvirrad och svag. Är man van att arbeta och kunna bestämma över sig själv kan det bli rätt kränkande när andra ska bestämma över dig, speciellt om du inte längre har ordet kvar att säga ifrån.

Jag behöver inte längre oroa mig för vad som kommer att ske med min pappa om jag dör. Nu vet jag att han i stället är min skyddsängel och kommer att finnas där när det är min tur att gå vidare.

Det enda jag har att oroa mig för nu är vad som kommer att ske med mina älskade bäbisar när det är dags.