Höga berg och djupa dalar del 5

 När jag ser på social media att många blir uppvaktade med blombud och dylik och vänner och familj som går samman och överraskar med fest eller fina presenter, gör det ont i mig eftersom jag inte har verken familj eller vänner som skulle göra detta för mig. Än mindre nu när jag har kronisk cancer. Om någon är värdefull för dig så vill man väl att de ska känna det? Det sägs att det du vill att andra ska göra för dig, gör det för andra. Det stämmer inte. Jag gör mycket för andra och finns alltid där för dem som behöver det. Men behöver jag någon som lyssnar avvisas jag och det jag känner eller upplever är inte tillåtet.

Även om jag är så otroligt tacksam och lycklig över att jag fortfarande får finns kvar här nu och hur underbart det inte  att jag i morgon får bli ett år äldre,  så är jag ensam.

Det går inte att skylla på avstånd eller tid. För är någon viktig för dig så tar man vara på tiden man har tillsammans och gör det bästa av den.

Det går heller inte att skylla på min cancer och hur jobbigt den är för dig. Bara för att du kan ta paus från min cancer innebär inte det att jag kan det!

Även detta går över och bättre blir det när jag loggar ut så jag slipper bli påmind om min obetydlighet för er. Ni har ingen plats i mitt liv. Jag förtjänar bättre!

Lycklig

Mitt liv är nästa normalt nu för tiden. Även om cancern är min ständiga skugga.

Jag vet att min tid är begränsad och jag kommer inte att bli en gammal pensionär, men jag har börjat mer och mer kunna se mig finnas kvar i några år till och inte som förut då jag endast såg och hoppades på 6 månader och kanske upp till ett år i taget.

Det är två år kvar tills jag fyller 50 år och att jag fortfarande finns kvar då börjar känns som en verklighet snarare än en dröm. Jag är dock fortfarande försiktig när jag tänker att det faktiskt är möjligt att jag får fira min 50 års-dag, för jag vet att min tur kan vända. 

Det har gått 6 1/2 år sedan jag fick min diagnos och om jag ska vara ärligt trodde jag inte att jag skulle leva idag. Jag vet inte varför just jag har haft en sådan tur att klara mig så här länge. Jag har ingen hemlig formel för detta mirakel. Jag är bara lycklig och tacksamför att jag får finns kvar här nu. Framför allt är jag  tacksam för alla som skänker till cancerfonden så forskare kan få fortsätta att finna sätt att besegra och bromsa denna sjukdom. Det går inte utan er!!!

Nej, man kan inte säga att jag är frisk!!

Det som är riktigt irriterande och så fruktansvärt kränkande är när någon säger:

" Visst kan man säga att du är frisk nu?" 

Nej, det kan man absolut inte göra! Jag kommer aldrig att bli verken frisk eller friskförklarad! Jag har KRONISK cancer. Vad är det man inte kan förstå!? Kronisk innebär att man inte blir frisk. Jag står under behandling i tablettform som jag kan sköta själv. Tar blodprov en gång i månaden för att kolla att medicinen funkar som den ska. Jag kan inte sluta med medicinen för då kommer cancern tillbaka. Man kallar behandlingen för palliativ vård i livsuppehållande syfte. Den ger mig mer tid men, eftersom den är så pass ny och man svara olika på den, så vet man inte hur mycket tid till jag har. Det man vet är att så länge kroppen orkar och cancen håller sig borta så fungerar medicinen. När den slutat fungera så finns det inget att göra och då får mitt "bäst före-datum".

Så, har jag gjort mig tillräckligt förstådd nu eller måste jag ta det igen!?