Efter behandling

Dagboksanteckning:

"14/1-2015  kl: 16:40
Själva behandlingen gick bra. Var mest bara trött. Trodde att jag skulle må dåligt i 5 dagar men är nu inne på dag 2 enligt medicinlistan och jag mår hyfsat bra förutom en trög mage men det hade man varnat mig för. Så det är movicol samt några droppar som ska tas till natten för att underlätta. Har också investerat i microlax i fall inget händer. Så det blir till att ta till i morgon kväll i så fall.
Dagen har varit bra trots allt. Småätit och pysslat i mitt hem och har lite trötthet men jag tror att det är medicinen mot illamående som gör mig trött idag. Jag har till och med bäddade sängen just för att jag inte ska lägga mig framför tv´n. Jag har inte ens satt på tv i vardagsrummet för att jag inte ska fastna i soffan. Utan jag har istället lyssnat och lyssnar fortfarande på ljudbok via Storytel. Laddade hem appen i syfte att kunna lyssna på Astrid Lindgren i fall jag skulle bli orolig. Somnade till Ronja Rövardotter igår. I dag har jag börjat på "Stalker" av Kepler. Den är bra! Har tagit en paus för att ringa NN och ofrivilliga pauser när andra har ringt mig. Tänkte ta mig ett bad här lite senare så jag kan fortsätta lyssna. Så det är en bra dag i dag och jag hoppas att det fortsätter någorlunda smärtfritt fram till nästa behandling."

Man kan dela in tiden mellan behandlingarna, utifrån den formen av behandling jag fick, i tre stycken faser:

1. dag 1- 8 = Behandlingsveckan
2. dag 9-11 = Återhämtningsveckan
3. dag 12-21 = Den bra-iga veckan

Detta var ett återkommande mönster, på ett ungefär. Där behandlingsveckan handlade mycket om att vila och trappa ner, eller ebba ut, på kortisonet. Som ni säker minns så skulle jag ta 40 st tabletter inför behandlingen och när det gäller kortison så måste man trappa ner under en period för att inte chocka kroppen med ett abrupt slut.

De 2-3 första dagarna efter behandlingen var ok. Jag var alltid trött, just som min dagbok skvallrar om, på grund av medicin. Dag 3 började jag ana en tilltagande ömhet i mina leder och muskler samt domningar i fingrar och tår, som sedan dag 4 och 5 kunde däcka mig totalt om jag inte tog smärtlindring för att sen 6-7 börja försvinna och avlösas med kraftig diarré.
Efter första behandlingen blev jag lite rädd när det skedde för jag fick en otroligt smärta vid vänster ljumske samt att det var inte bara en gång jag fick springa utan flera gånger. Dock var min mages reaktion inte bara på grund av behandling och mediciner utan också på grund av några dagar gammal kallrökt lax. Samt att eftersom man avlägsnat lite inre organ från mig så har de organ som är kvar anpassat sig efter utrymmet som blev och därav ont i vänstra ljumske. Dock vart hemorrojder ett faktum!

Efter första behandlingen hade jag inte så jätte ont i leder och muskler så jag behövde inte ta några smärtstillande. Jag hade ganska så precis slutat äta den smärtlindring jag hade efter operationen och ska jag vara ärlig så var jag inte så glad över att jag skulle behöva börja stoppa i mig massa andra piller men om jag skulle överleva behandlingarna relativt smärtfri så var det bara att göra som jag blev tillsagt. Också återhämtade jag mig fortare efter den första behandlingen än de andra. Jag minns att efter andra behandlingen hade jag otroligt ont och tog inte smärtlindring regelbundet eller i förebyggande syfte. Då funderade jag väldigt mycket på om det var värd att ha så ont och om jag skulle ha ont så här efter varje behandling så vete fan! Men till behandling nr 3 hade jag pratat med min kurator och hon hade föreslagit att jag skulle börja ta smärtlindringen när jag började känna av leder och muskler och sedan ta dem regelbundet. Det fungerade väldigt bra! Även mellan 3:e och 4:e behandlingen träffade jag min läkare och fick vitamin B6 samt magnesium tabletter vilket gjorde behandlingsveckan efter 4:e behandlingen till nästan smärtfri!

Jag var rätt aktiv trots allt och försökte få igång någon form av rutiner kring mina dagar. Visst, ibland kan det vara trevligt att ligga och slappa men efter ett tag blir det frustrerande. Så fungerar i alla fall jag. Jag kan inte ligga för länge och framför allt inte tycka synd om mig själv. Så rutiner var något som jag behövde.

Jag började alltid dagen med att bli väckt av någon av mina katter, vilket jag typ alltid blivit sen jag blev katt-mamma. Tog mig lite stapplandes till toan då både operation och behandling gjorde sig påminda. Självklar med någon katt i hälarna. Någon måste ju påminna mig om varför jag blev väckt och varför jag blev "tvingad" upp ur min sköna säng. Sedan var det bara att ge katterna sin frukost så jag sedan kunde förse mig själv med detsamma. Varje morgon diskade jag och snyggade till köket. Gjorde rent i kattlådorna. Bäddade sängen, just för att jag INTE skulle bädda ner mig. Nästa varje dag lyssnade jag på ljudböcker.

(Den form av cytostatika som jag fick gav mig neurologiska biverkningar, så blev det under behandlingsprocessen svårt för mig att kunna fokusera när jag bland annat läste. Jag älskar att läsa och jag läser väldigt mycket när jag åker tunnelbana men under denna period gick det inte men jag är väldigt glad att det finns ljudböcker. Jag läser normalt sätt fortare än ljudböckerna men det var rätt skönt att på något sätt dra ner på takten och bara lyssna.)

Varje dag såg jag till att äta minst 3 gånger om dagen. Frukost, lunch och middag. Under behandlingsveckan och en bit in på återhämtningsveckan blev också en av biverkningarna att jag tappade smaken i munnen. Så jag anpassar maten efter kontexten och jag upptäcker att söta saker fungerar bra. Samt att jag får ett sådant otroligt sug efter tomater. Tomater blir det bästa jag vet stort sett under hela behandlingsprocessen. Så under dagarna 2-5 i kommande "behandlingsveckor" ser min meny ut på ett ungefär så här:

Frukost: Risgrynsgröt med kanel och socker (gjorde storkok innan behandlingen och frös in)
Lunch: Äggröra gjort på bl a grädde med tomat ketchup ( och då massor med ketchup!)
Middag: Pasta med dolmino-tomatsås( om jag inte orkade göra egen tomatsås) eller varm smörgås med ost, senap och tomat.

Mot slutet av min behandlingsprocess kunde jag bli sugen på kladdkaka med vispgrädde och marängtårta med bär. Även om jag inte kunde känna smaken av detta så löd jag min kropps order och ställde mig att baka detta trots att jag det tog lite tid att läsa recepten och få ihop allt. För vare sig det var sockret eller grädden som min kropp ville ha och oavsett om det ur hälsosynpunkt inte är världens bästa att stoppa i sig så är det i alla lägen viktigt att skämma bort sig själv!

Under första fasen så förde jag en logg över hur jag mådde. Speciellt över det första 5 dagarna. Detta var för att jag hade medicin jag skulle ta under dessa dagar och det blev ett fungerande sätt för mig att komma i håg att ta dessa mediciner.

Det som antecknades var.

Vikt: (vägde mig endast inför behandling och i slutet av behandlingsveckan)
Status: (Hur jag mådde, om jag hade ont och hur ont jag hade)
Feber:( Tog tempen samma dag jag skulle ha behandling eller om jag misstänkte att jag hade feber. Det är otroligt viktigt att hålla koll på om man får feber! Just för att om du under en pågående behandling för feber kan detta tyda på en infektion och detta är något som man vill undvika.)
Magen: (Detta är en yrkesskada! När man arbetar med människor som inte alltid kan föra sin egen talan blir det väldigt viktig med hur magen sköts. Också är det så att om man går igenom en cancer-behandling så är det viktigt att ta hand om mage då mediciner samt behandling kan ställa till det för magen och tarmar och fungerar det inte så kan processen bli onödigt jobbig, eller rättare sagt jobbigare än vad den redan är.)
Illamående: (jag slapp under hela processen detta och det är jag otroligt tacksam över!)

När smärtan i kroppen knappt hade ebbat ut var jag ganska rastlös. Trots att magen kanske fortfarande var lite i olag så brukade jag i stort sätt, så fort jag blev smärtfri, hitta en anledning att ta mig utomhus. Ofta blev det till mataffären och handla mjölk. Det gick inte fort med det var så skönt att få komma ut så att min steg var långsamma gjorde inget. När jag väl hade börjat kunna röra på mig ordentligt och magen blev ok hade jag ca 10 dagar som var så normala som det gick under dessa omständigheter. Den bra-iga veckan. Det var dagar då jag kunde städa mitt hem, tvätta mina kläder. Åka till in till storstan eller närmaste köpcentrum för lite shopping. För unna mig saker blev jag riktigt bra på under denna tid.

Det är viktigt att faktiskt göra bra saker för dig själv under tiden man får behandling. Visst, det kan vara läskigt just för att infektionsrisken blir lite högre då immunförsvaret inte allt blir det bästa under en behandling men det råd jag fick av radiumhemmet var att tvätta händerna lite oftare. Jag åkte buss och tunnelbana. Var i stora folkmassor. Jag valde att försöka leva mitt liv så mycket jag kunde under de förutsättningar jag hade under denna period. Och jag blir lätt uttråkad av att bara sitta hemma. Det var inte alltid jag hade någon att umgås med och ibland när jag var ute själv och utmattningen kickade in visste jag att det var dags att antingen sätta mig på ett fik eller restaurang eller ta mig till tunnelbanan för att åka hem. Jag kanske inte orkade med en hel dag på stan. Ibland kanske bara en en timme men det spelade ingen roll. Det väsentliga var att jag tog mig ut. Jag unnade mig något och jag var bland människor. Jag skämde bort mig själv och jag tror att det är en av anledningarna till att jag lyckades hålla humöret uppe under processens gång. Det och mina katter. Mina älskade bäbisar! Utan dem har jag ingen anledning att gå upp på morgnarna.......

Jag är endast ett spöke ur det förflutna....

Jag hade en plan för denna dag men den kom av sig pga ett instagram-inlägg.

Under en väldigt kort period gick jag på gymnasium. Jag gick på en treårig ekonomisk linje. Jag började en vecka senare än mina klasskamrater då jag hade stått på en reservplats. Tog inte studenten då utan hoppade av efter 2 år då jag aldrig lyckades få in någon bra studieteknik och det visade sig att jag inte var så matematiskt lagt som jag trodde. 

Under denna tid fick jag för första gången i mitt liv känna mig välkommen i en grupp av människor. Visst man ansåg mig fortfarande konstig i många fall och jag minns att jag hade för en kort period en kompis som kom in i klassen senare än jag, som helt plötsligt slutade att umgås med mig pga att någon i klassen hade sagt till henne att jag inte var någon att umgås med pga att jag inte var populär som hon hade trott att jag var. Men jag blev inte längre mobbad eller utsatt för vidriga skvaller och falska påhopp som jag hade blivit på grundskolan. Vad man nu sa bakom min rygg vet jag inte men man var i alla fall inte elak gentemot mig. 

Dock fick jag ingå i en grupp av 4, inkluderat mig, och jag kände en tillhörighet. Jag hade vänner jag kände mig trygg med. Under denna period och nog mycket på grund av att jag kände mig trygg blev jag periodvis väldigt deprimerad samt självmordsbenägen. Min självkänsla var extremt låg och jag ansåg mig vara ful och spinkig. Jag var inte värd någonting alls i mina ögon. Det kan ha att göra med att jag förälskade mig i en av pojkarna som ingick i denna grupp och vi hade under några år ett fysiskt sporadisk relation. Jag ville ha mer men inte han. Man har inte så mycket till självinsikt när man är 16-17 år så jag tog det jag fick och blev utsatt och tvingad till saker jag inte vill göra med honom bara för att för en lite stund få närhet. 

Också, som jag ser det idag, fick jag en emotionell flashback. Jag vet inte om det är en term som existerar, men i alla fall, det är vad jag kallar det. Som kanske inte är allt för känt för gemenen man så har jag inte haft en bra barndom där både psykisk och fysik misshandel har förekommit från båda mina föräldrar. Nej, jag har inte blivit slagen. eller jo, det har jag. En gång av min biologiska mor och en gång av pappa. Dock är det inte det jag här menar med fysisk misshandel. 

Fysisk misshandel innebär även att inte se till att barnet får mat, rena och hela kläder, brister i hygien och det var det jag blev utsatt för. 

Anledningen till att min pappa slog mig den där gången var just för jag påpekade, när han skulle återigen äta den mat han gjort till sig, att även jag var hungrig och också ville ha mat och som vanligt fick jag höra " Du har ju ätit i skolan och på fritis ju! Du kan inte vara hungrig nu!" Jag grät och tjatade och till slut använd pappa min ena gympasko som han slet av mig och drämde i huvudet på mig. Jag var 8 år.

Det är bara en av det saker jag blev utsatt för. Dock har jag konfronterat pappa och vi hann reda ut mycket innan det var försent vilket också gjorde att vi fick en väldigt bra relation. Min biologiska mor går det inte att kommunicera med. Hon är i mina ögon en alkoholiserad psykopat som tror blint på sina egna lögner.

Jag vet att jag blev en börda för denna grupp när jag hade mina perioder men de stod på något konstigt sätt ut med mig och detta blev i många fall min räddning och när jag i dag bläddrar igenom de dagböcker som jag då förde samt läser de dikter jag skrev ser jag en ung flicka, på väg att bli kvinna som endast ville bli älskad och få må bra och framför allt få synas och bli respekterat. 

Jag tror dessa människor gjorde sitt bästa gentemot mig under denna period. För ingen orkar med en människa som jag då var och som då åkte så mycket bergochdalbana på mina känslor att de nog blev åksjuka och ansåg mig vara en belastning. Vi gled ifrån varandra. Jag försökte som jag brukade, att hålla kontakten men när jag slutade att påminna om att jag existerade så tror jag nog att det var en lättnad för dem.

Idag, via instagram, fick jag se att de i alla fall hade hållit kontakten med varandra och att de "äntligen" lyckats träffas och hur kär det återseende var och mitt hjärta gick sönder. För jag har blivit ett spöke från det förflutna för dem. Jag är redan död för dem. Till trots att jag var som jag var då och mådde som jag mådde så var det första gången jag kände någon form av lycka och en tillhörighet och jag har alltid minns dessa människor och tid som någonting bra. Men jag misstänker att de inte ser på mig på samma sätt, Annars hade jag fått varit med på detta kära återseende.....