Det här med klimakteriet

Klimakteriet är något som drabbar oss kvinnor i snitt mellan 45-55 års ålder och innebär att äggstockarna börjar sluta producera ägg och östrogen-nivån sänks. Man får kanske till en början oregelbunden mens. Börjar känna sig extra retlig, lätt irriterad och blir gråtmild. Kanske får man vallningar och svettas i tid och otid. Jag har läst någonstans att själva processen tar ca 7-8 år i snitt. Dock också har jag läst att det finns de kvinnor som har vallningar och svettas långt efter att "övergången" ska vara över. Det är inte alla kvinnor som får symptomer. Vissa klarar sig rätt bra och kanske endast med oregelbunden mens tills den helt upphör.

I mitt fall, som jag redan berättat, skedde min övergång från morgon till kväll. Vilket ledde till att jag fick alla symptomer på en gång. Samt att det tog ett par veckor innan jag förstod att min gråtmildhet och svettningar inte hade med operationen eller infektionen jag fick strax efter operationen utan var just klimakteriet.
Jag minns att när fakta var konstaterat började göra efterforskningar om hur jag kunde underlätta för mig själv fann jag tre saker man gärna skulle undvika för att minimera vallningarna: Kaffe, alkohol och kryddstark mat. Det två första kan jag med lätthet klara mig utan men den tredje, att inte kunna äta mat med chili, det gjorde ont i hjärtat. Visst kunde jag ibland ändå ha chili i min mat men då blev det väldigt svettigt och då ofta nattetid och jag som ändå hade rätt svårt att sova efter operationen och under behandlings-processen var det tufft nog. Dock kunde det vara värt ibland, att få äta en maträtt man älskar även om det gav mig en natt med lite sömn och klädbyten.

Eftersom jag har en cancer som hänger ihop med bröstcancer valde jag bort, samt blev rekommenderat av min läkare på radiumhemmet att inte ta, östrogen-tillskott. Jag har i stället försökt hålla mig borta från det tre ovannämnda och det funkade rätt bra tills behandlingen var över. Då började jag få smak för kaffe igen samt att efter varje kontroll vill jag fira lite extra  och då gärna med champagne eftersom cancer än så länge lyser med sin frånvaro. Dock här jag funnit receptfria produkter på apoteket som fungera rätt bra mot mina symptomer : remifemin är en av dem. (Den andra fann jag inte i skrivandes stund).

Och så har vi det återkommande: att på något sätt röra på sig! Det är lite universalt det här med någon form av motion. Man rekommenderar ca 45 minuters träning 2-3 gånger i vecka där man svettas ordentlig om man har symptomer. Nu har det inte blivit riktigt så mycket träning för mig även om det var vad jag hade för målsättning efter behandlingen. Men jag försöker promenera så mycket som möjligt och tack vare mitt arbete som ledsagare så har jag fått röra på mig väldigt mycket de senaste månaderna. Jag upplever att det hjälper i alla fall. Speciellt då jag har pga av klimakteriet fått ledbesvär och då är det inte bara bra att röra sig utan även ett väl fungerade smärtlindring så promenaden är en livsviktig nödvändighet och desto mer jag rör mig desto mindre behöver jag använda mig av smärtlindrande medicin.

När det gäller sex och klimakteriet så har jag ingen erfarenhet. Dock vet jag att slemhinnorna i vagina blir skörare och som kvinna upplever man då att vid upphetsning inte längre blir blöt. Jag vet att det finns hjälpmedel, som salvor och medicinering för de som har en mer normal övergång där man kan stimulera slemhinnorna. Detta är något som du i så fall bör prata med din läkare eller gynekolog om men du kan även prata med ditt närmaste apotek om du behöver råd angående detta.
I mitt fall och många med mig är det lite annorlunda då man även har opererat bort livmodern på mig och det innebär att jag inte har några slemhinnor kvar och då inte blir ens lite fuktig vid upphetsning. Det rådet jag fick utav min läkare på radiumhemmet var att använda glidmedel. Än så länge har jag inte testat så jag vet inte om det funkar med endast glidmedel för mig.

När det gäller sex ser jag mig som oskuld igen eftersom mycket är annorlunda med min kropp efter operation och behandling och jag tänker inte låta vem som helst komma så nära. Den här första gången vill jag vara kär och jag har lovat mig själv att det måste vara med någon som stannar tills mitt hjärta slutar slå. Annars får det va....

Det här med utmattningssyndrom

När man genomgår en cancerbehandling vare sig om man får cytostatika eller strålning så kan man uppleva en trötthet både psykiskt och fysiskt. Det är en trötthet som inte går att likna med en vanlig trötthet som när man ska sova för natten eller när man kommer hem från jobbet eller efter man har tränat eller dylikt. Det är en konstant trötthet som endast går att likna med utmattningssyndrom. Det går inte att sova sig piggare. Man orkar inte göra saker i samma utsträckning som man brukade. 

Jag fick tips om att vila ca 30 minuter om dagen men jag var lite för uttråkad för att sova middag samt att det har aldrig varit min grej att vila. 

Jag minns att pappa brukade bli lite arg på dagispersonalen när jag var liten eftersom när jag hade sovit på "vilan" så hade jag svårt att somna på kvällarna och då inte somna förrän 23-tiden på kvällarna vilket ledde till att jag inte fick den sömn jag skulle eftersom pappa  fick slita med att få upp mig och färdigklädd för att hinna till frukosten på dagis och om han kom försent så kunde personalen påvisa det och pappa åter igen fick förklara att anledningen till att det blev som det blev var för att jag deltagit i "vilan". Det var lite som moment 22 tills jag blev stor nog att inte behöva delta i "vilan" längre.

Fler tips jag fick var att städa ett rum per dag och att promenera minst 30 minuter per dag. Vad jag har förstått och också erfarit är någon form av motion, vare sig det innebär städning eller promenad, väldig bra när man har denna trötthet. Dock första veckan efterbehandling orkade jag bara städa undan i köket och efter katterna. Promenad var inte att tala om. Städningen skedde var tredje vecka och strax innan behandling. Likaså med tvätten. Men jag försökte röra på mig så mycket som möjlig och visst blev jag trött för ingenting. Bara ett kort telefonsamtal kunde göra mig helt slut bara för att jag behövde fokusera så mycket på vad personen i andra änden sa. 

Det jag har läst är att denna form av trötthet kan pågå upp till ett år efter avslutad behandling. Men detta är självklart beroende av processen samt omfattning av operation, diagnos och behandling. Jag blev informerad inför min operation att fysiskt kunde jag känna mig deprimerat efter operationen efter som den omfattning av den bukoperation jag skulle gå igenom är fysiskt traumatisk. Alltså mentalt sätt kunde jag må bra medans min kropp skulle bli deppig. Låter lite flummigt men jag ser det så här: om jag liknar min kropp med vår planet Jorden, där varje organ motsvarar något som träd,blomma, gräs, sten, mineral, luft och så vidare Om något blir avlägsnat skapar det kaos, Som vid en skogsbrand. Naturen behöver omorganisera sig till det nya och det tar tid och det måste det få göra. När man avlägsnar organ i en människas kropp behöver kroppen anpassa sig till det nya. Eftersom jag inte lägre har min mjälte behöver mitt immunförsvar anpassa sig. Dock med hjälp av vaccin. Eller att jag fick lite mer utrymme i min mage pga att jag inte lägre har några äggstockar eller livmoder kvar samt en aning kortare tunntarm. Jag vet inte riktigt hur avsaknad av bukhinna spelar in När jag ser tillbaka på det halvåret som innefattar operation och behandling, så är det inte alls konstigt att jag fortfarande kan bli trött. Jag läker fortfarande. Fysiskt är jag nog någorlunda återhämtad efter operationen. Men psykisk tar det längre tid eftersom diagnosen är kronisk och just nu hoppas jag på att ska återhämta mig så mycket som möjligt innan cancern kommer tillbaka så att jag orkar en omgång till.

Det har gått snart 15 månader efter avslutat behandling. Jag är endast sjukskriven på 25% så jag är på rätt väg men jag har denna trötthet hängandes kvar. Dock kan det mycket väl ha att göra med min klimakterieleder och det är frustrerande. Jag är rent ut sagt trött på att vara trött! Det är oftast inte just att jag ständigt är trött för jag känner att jag orkar mer och mer utan det är att jag inte orkar fokusera när tröttheten smäller till i tid och otid och då inte kan prata ordentligt och det får mig att känna mig urkorkad. Jag har en tanke eller en bra svar på det som man just då pratar med någon om och så är det som om hjärnan hånar mig och skrattar åt mig och typ: "Hahaha, tror du verkligen att du skulle få dela med dig av det du ville säga. I helvete heller! Nu ska alla du någonsin pratar med få se att att du är det konstigaste och korkades de sett idag! HAHAHAHAHA!" För jag blandar ihop ord, tappar tråden, blir dålig på att lyssna och när jag försöker vara en god vän när någon behöver någon att lyssna så  känns det som om det bara kommer grodor ur munnen på mig. Och det är inte jag och det är så irriterande. 

Men kanske är det mitt nya jag ändå och något som jag måste acceptera med mig själv, för att till trots att jag sakta men säker återhämtar mig så kanske är just denna trötthet det enda som jag kanske inte kommer att återhämta mig till fullo innan det är dags igen. Så det kanske bara är att gilla läget och fokusera på att fortsätta på att läka och nå de mål jag satt upp för mig själv i den mån det går just nu...