Ett litet mysterium...

Sedan ca 1-1.5 år tillbaka har jag fått mina brev från Karolinska sjukhuset någonstans mellan kl: 00.30-02.00 på natten. Jag har trodd att mina brev kanske har hamnat hos någon granne och haft mina misstankar på vilken granne. Men när jag fick min kallelse till kontrollen efter avslutad behandling här i augusti mitt i natten, försökte jag titta i titthålet i ytterdörren för att se om jag hade rätt angående min misstanke men jag hann inte se någon. Däremot hörde jag hur personen gick ner i trappen och när jag inte hörde någon av dörrarna till någon av mina grannar verken stängas eller öppna, skyndade mig till balkongen för att se om personen jag skulle kunna se vem det kunde vara. Dock hann jag inte se vem men jag såg en bil som personen gick in i och åkte iväg. Den var grå.
När jag öppnade brevet så var brevet utskrivet 2017-08-03. Nu var kl: ca 00.45 och datumet 2017-08-04.

Nästa brev jag fick på fredagen i förra veckan. Då satt det på namntavlan i porten. Det var inget fel på mitt namn eller adress så brevbäraren kan inte ha varit osäker om vem detta brev skulle till. Dock såg jag det på morgonen strax innan 10.00 då jag skulle till tvättstugan. Nej, det fanns inte där kvällen innan. Jag kom hem ca 21.30 på torsdagskvällen. Visst, här kan det ha hamnat i en annan port och någon kan ha lokalisera var det skulle vara. Men så hände det igen i natt. Jag sov men i morse låg det ett brev just från KS på min dörrmatta. Även det utskrivet dagen innan, alltså 2017-09-14.

Alltså, vad jag har konstaterat är att mina brev från KS har inte kommit med posten som sig bör. Någon har en portnyckel till denna port eftersom porten låses kl: 21:00 och därefter måste man ha en nyckel för att komma in. Nej, jag tror inte att det är någon i denna port som arbetar med posten på KS med tanke på den bil jag såg. Så vem är det som kommer med mina brev?

Ny medicin

I skrivandes stund minns jag inte om jag har nämnt förut att det finns en medicin i tablettform om min cancer skulle vara av den ärftliga sorten. I alla fall så gör nu det och den heter Lynparza. Denna medicin har varit framgångsrik när det gäller sprid bröstcancer och då på dem som har har mutation på generna BRCA 1 och BRCA 2 vilket gör cancern ärftlig.

När jag fick reda på att jag hade cancer så vet ni att jag försökte ta reda på så mycket som möjligt om min diagnos och hittade även artiklar om just denna medicin. Då var den inte, om jag har förstått det rätt, godkänd ännu här i Sverige och var på forskningsnivå när det gäller äggstockscancer eftersom man då har funnit samband mellan bröstcancer och äggstockscancer.
Min cancer har inte mutation på någon av BRCA-generna men på en annan gen i mitt DNA och då väldigt snarlik BRCA-mutationen enligt min läkare och därför, med stor sannolikhet, ärftlig. På grund av detta har man då beslutat att jag ska få ta denna medicin. Detta cancerläkemedlet är PARP-hämmare, vilket innebär att substansen som läkemedlet innehåller kan göra att cancercellerna dör och då genom att blockera ett enzym som hjälper till att reparera DNA. Jag har ingen aning om hur det går till men det låter bra tjusigt!

Detta innebär dock inte att jag kommer att bli helt fri och friskförklarad från min cancer men det innebär att det hålls i schack eller som jag säger att skiten håller sig bort lite längre. Hur länge jag kommer att behöva ta denna medicin, det vet jag inte. Det jag vet är att man ska börja ta denna medicin inom 8 veckor efter avslutad cellgiftsbehandling. Och vad jag har förstått så ska detta läkemedel sättas in om man får återfall på sin cancer, vilket jag fick.

Jag började ta den idag. Jag kommer att behöva ha tätare kontroller som innebär att jag första månaden lämnar blodprov varannan vecka. Detta för att kolla att den dos jag tar är rätt för mig. Där efter blir det blodprov en gång i månaden där min kontaktsköterska ringer och meddelar resultatet. Detta, har jag läst mig till, gör man under det första året man tar denna medicin. Vad som sker efter 1 år vet jag inte. Jag kommer även att göra en datortomografi (röntgen med kontrastvätska) var tredje månad för att vara säker på att det verkligen inte blir några cancertumörer.
Dessa kontroller är främst för att läkemedlet är nytt och man lär sig fortfarande om den trots att den nu är godkänd inom cancervården.

Dock är ingen annan lyckligare än jag, att jag har fått denna möjlighet att pröva detta läkemedel. Det är så underbart! För jag har inte kunnat mer än hoppas på att jag skulle få finnas kvar så pass länge att forskningsstudierna skulle bli klara så lilla jag skulle få chansen att få detta läkemedel. Det är så härligt att den stunden kom och att jag fortfarande finns kvar. Det känns som om jag fått det miraklet jag hoppas på. Ja, jag vet. Det är bara i början. Men hoppet har växt sig större med denna möjlighet och chansen att jag ska få fira min 50-års dag känns mer verklig just nu.

Det känns lite som om jag är förälskad och ska på date...

Att vara i stunden.....

Som ni alla vet så lever vi i en tid där allt gärna ska dokumenteras och visas upp på sociala medier. Jag gör det, du gör det, grannen gör det. Hen i kassan i mataffären gör det.
Vi alla, både medvetet och omedvetet, letar efter objekt att fota eller händelse att skriva om som vi kan fiska "likes" av våra följare. Nej, det är absolut inget fel med det. För många av oss är det ett sätt att nå ut samt kunna ha kontakt när jorden snurrar lite för fort och det inte verkar som tiden räcker till för att kunna umgås analogt.
Dock har jag upptäckt att jag inte riktigt har funnits har och nu i stunden just på grund av dessa sociala medier. Jag kan upptäcka att jag när jag varit på en konsert varit mer fokuserad på att försöka ta det där fotot med mobilen att jag inte varit närvarande där och då i denna upplevelse. Visst jag har sjungit med och lyssnat på mellansnacket men jag har inte helt och hållet med hela mig själv varit närvarande och fullt ut tagit in allt just i den stunden. Det är mer som om jag på plats tar del av händelsen genom min mobils kamera.

Ni vet, när man går på konsert nu för tiden så är det inte längre inte samma energi när artisten kommer in på scenen i första låt, som det var innan kameran lades till på mobilen för majoriteten är upptagna med att filma och fota. Visst, man kan titta på det sen. Kanske på vägen hem från konserten. Men glädjeyran som borde vara där i den stunden kommer av sig. Detta bara för att man ska kunna publicera något på det olika sociala medier. Nu vet jag att alla inte har det syfte när det gäller att filma och fota men i det flesta fall så är det så. Nej, det jag vill ha sagt är detta:

Idag har jag haft en bra dag hos en kompis i Vallentuna. Jag tog med min fina kamera (systemkamera, urtjusig om jag för säga't själv)  då miljön där hon bor är väldigt tacksam att fota men det blev inga foton. Inte ens med mobilen. Varför? Jag hade ingen behov av att dokumentera dagen på det sättet vilket också gjorde att jag befann mig mer i stunden och kunde se helheten som den var och i ett större perspektiv än genom en kameralins. Känslan av dagen, av vad vi gjorde och samtalen blev en helt annan än vad ett foto hade kunnat förmedla och sammanfatta. Jag älska fotografier och dessa är mitt favoritverktyg när det gäller att bevara minnen men jag tror ibland att bara vara i stunden, att just se den för vad den är och tillåta sig att känna vad man än känner för den, kan ge ett ännu bättre minne.

I morgon är det sista omgången...

Förberedelserna inför morgondagens behandling är så gott som klara. Misslyckades med kakorna denna gång. Brukar ha någon form av kakor och frukt med mig men lyckades äta upp alla kakor. Skulle bara ta en men det blev allihop så det blir "bara" frukt i morgon.

I morgon är det sista behandlingen för denna gång. Samtidigt som jag önskar att det var den sista för alltid så vet jag att det inte är så. Cancern kommer att komma tillbaka. Ingen vet när. Dock hoppas jag på, precis som förra gången, att jag ändå får så pass mycket tid på mig att jag hinner återhämta mig både fysiskt och mentalt innan skiten knackar på igen.

Jag har märkt att jag gärna säger att jag fightas mot cancern men egentligen handlar det om att jag slåss för att få finnas kvar en liten stund till. Att få fortsätta leva. De behandlingar jag hitintills gått igenom handlar om att just få leva och finnas kvar en stund till och likaså kommer de kommande behandlingar att ha samma anledning. Jag kommer inte "vinna" mot cancern. Den eller följder av den kommer att bli min död. Dock kommer en lite bit av mig finnas kvar och fortsätta kampen mot äggstockscancer, och förhoppningsvis även bröstcancer, i form av mina cancer-celler som är en del av forskningen. Så när jag gått före så kan "jag" ändå fortsätta fighten för livet för andra kvinnor. På så vis känns det inte förgäves. På så sätt finns jag kvar lite längre än vad skiten tillåter.

Så hur känns det nu då? När det nu är sista gången och allt? Det känns djävligt skönt! Jag riktig längtar efter att få börja arbeta. Att få sticka hål på denna cancer-bubbla, även om det är tufft att städa undan alla bitar det blir efter den. Skaffa rutiner som inte har med cancern att göra. Försöka hitta en ny hobby. Förhoppningsvis få åka på en lite resa. Få leva ett så "normalt" liv som möjligt, (alltså, ett liv som är normalt för hur jag vill leva mitt liv).
Det ska bli skönt att få börja om igen. och just nu spelar det ingen roll om skiten knackar på igen om tre månader eller om tre år, bara jag får en paus så jag orkar när cancern kommer tillbaka.

Infektionsrisk och hygien

Något som är otroligt viktigt och något som jag fick rådet att göra ofta inför min allra första behandling var att tvätta händerna och alltid ha med mig desinfektionsmedel. I och med att man genomgår en cytostatika-behandling blir man mer infektionskänslig. Detta bland annat för att de vita blodkropparna får sig en känga och minskar i antal eftersom produktionen av dessa tillfälligt hämmas Jag har har ingen kunskap när det gäller strålbehandling men jag åkte inte alltför länge sedan med dem taxichaufför som hade fått strålning pga av cancer i njure och han berättade att han kunde, vad jag förstod, mellan körningar få behandling för att direkt efter återgå till arbetet. 

Dock är vi olika så oavsett vilken form av behandling vi får kan vi reagera på olika sätt. Vissa kan inte gå utanför dörren utan att få någon form av infektion och så har vi de som jag som faktiskt klara sig bra och slipper infektioner. Kanske har det att göra med att jag är mer noga med att just tvätta mina händer och för att jag försöker hålla det respektabelt rent i mitt hem. Nej, jag har faktiskt inte ändrat något av städningen av mitt hem. Men som många med mig vet så kommer man långt i förebyggandet av att bli smittad av sjukdomar av olika slag i sitt hem om man håller undan och städar kök och toalett ofta. Då gärna minst en gång om dagen.

Men om vi ska återgå till det mest grundläggande i förebyggandet av infektioner så är att tvätta händerna en mycket bra början. Nej, man kan inte gå på toa för att sedan endast använda sig av endast vatten och tror att man har tvättat händerna. Du har endast blött dem men bakterierna och urinen efter att du har skakat av ditt könsorgan finns fortfarande kvar. Lika så när du bajsat eller sittkissat. När du torkat dig finns partiklar kvar av avföringen på den hand som du torkad dig med. Om du inte tvättar händerna ordentlig kan detta ge dig själv infektioner speciellt om du, även om du anser att din diarré kan bero på något du ätit och anser att du inte smittar, tar i ansiktet med handen samt att du för bakterierna vidare när du bland annat tar toadörrens handtag.

Även när du har varit ute och åkt kollektivtrafiken eller varit bland massa människor och besök affärer och liknande kan det vara bra att tvätta händerna så fort du kommer hem.

Det jag har lärt mig är att du kan inte lita på att alla förstå hur viktigt handhygien är och gärna anser dig vara hysterisk och överdriven för att enligt dem så har ingen död av man inte tvättar händerna enligt konstens alla regler. Jag har själv inte upplevd det när det gäller just handhygien men de finns verkligen som aldrig har fått lära sig från början. Jag har själv fått lära mig med tiden då min far aldrig lärde mig detta med hygien utan det var något jag fick lista ut själv. Dock tror jag att om jag själv tvättar mina händer ordentligt så har jag gjort det jag kan gentemot mig själv så jag kan få slippa infektioner. Jag kan inte ta ansvar för hur andra gör, bara vad jag själv gör.

Lite vardag....

Det är intressant hur man skaffar sig nya rutiner när man går hemma och släpar. Istället för att duscha på morgonen som jag normalt gör, blir det numera till kvällen. Min frukost är mer varierande än när jag jobbar. Då vill jag ha gröt till frukost eftersom jag håller mig mätt längre men eftersom jag inte rör på mig på samma sätt just nu kan en tallrik med fil och flingor räcka samt att frysen inte endast består av matlådor eftersom jag nu är hemma när det är dags för lunch. Och eftersom jag inte behöver matlådor på samma sätt blir det inte lika mycket matlagning samt att jag är känslig för dofter strax efter behandlingen vilket gör att jag får planera vad och hur jag ska laga min mat. Fixar inte matos just då.

En ny favorit är att jag äter middag med "Bones". Ni som känner till tv-serien, vet att varje avsnitt i majoritet alltid börjar med ett tjusigt, och inte allt för smaklig, lik och där framför tv sitter jag nöjd och belåten med min mat. Kan säga till mitt försvar att jag är lite beroende av "Bones" just nu. Började strax innan första behandlingen att följa den och har kommit till säsong 8. Har ca 3 veckor till på mig innan det är dags att pausa Netflix eftersom "Game of Thrones" börjar här i mitten av juli på HBO. Nej, jag brukar inte ha dessa "tjänster" samtidigt eftersom det ändå slutar med att jag bara tittar på en av dem och då blir det lite som att kasta pengarna i sjön.

En annan, dock nygammal, favorit är ljudböcker. Jag älskar att läsa böcker. Dock de senaste åren har det blivit att jag endast läser när jag varit på väg till eller hem ifrån arbetet. Nu har jag insett att jag faktiskt både "läser" mer och fler böcker när jag lyssnar samtidigt som jag städar, diskar eller tvättar och att mina försök till powerwalk blir lite mer nöjsamma när jag läser med öronen. Också har jag upptäckt en ny genre: självbiografier och då gärna inläst av författaren själv. Det blir mer på riktigt då. 

En lite mindre ny rutinen, eller rättare sagt ovana, är mitt spelande på mobilen. Icke komplicerande spel där det ska rensas blommor eller godisbitar och jag kan verkligen sitta i timma om det flyter på. Inget jag är stolt över för jag gillar inte att sitta still allt för länge utan att göra något men det är lätt att ta till mobilen när man är uttråkad. Kanske borde jag börja med något mer kreativt som typ virkning..

..bara 2 behandlingar till...

Halvtidskontrollen gick finemang! Allt ser ut som det ska och jag svarar på behandlingen. 4:e behandlingen är avklarad och nu är det bara 2 st till. Därefter blir det, ca 2 veckor efter avslutad behandling, röntgen och blodprov innan man vill släppa mig helt och hållet.

I dagsläget är jag lite mör efter senaste behandling. Har sluppit illamående. Detta mycket på grund av att inneboende är bortrest så jag har inte blivit utsatt för matos eller dofter som kan påverka, vilket har varit väldigt skönt och underlättat i återhämtningen.
Också har jag något att se fram emot denna omgång: Jag ska se Céline Dion nu på lördag!! Det är så häftigt så det inte riktigt klokt och jag har unnat mig en riktigt fin biljett. Den kostar som en semestervecka a la Veronica (flygstol och vandrarhem). Men det är det värt. Vissa drömma kostar att uppfylla ;). Jag ser verkligen fram emot denna konsert. Inte bara för att få ett avbrott i denna process utan också för att få lyssna på bra musik från en helt enastående artist/sångerska. Det kommer bli en riktigt underbar date med mig själv!

Försäkringskassan har nu kommit igång. Är inte så lycklig över det jag får under denna omgång. Det är mindre än första omgången. Fast jag hann ju inte jobba så länge utan "bidrag" från försäkringskassan så min årsinkomst var inte så bra. Så det är tur att jag har en inneboende så att jag inte blir vräkt samt att jag har en försäkring via hyresgästföreningen som jag väntar besked från samt en gruppförsäkring hos Folksam, vilket kan ge mig lite pengar eftersom jag varit sjukskriven mer än 90 dagar.
Än så länge är det inte ekonomiskt kört men det är en stress som verken jag eller någon annan ska behöva ha. Det räcker med att behöva fightas med denna skit, mer ska inte behövas. Och det trista är att det kommer att bli mer kämpigt ekonomisk när jag äntligen kan börja jobba igen eftersom jag inte kommer orkar arbeta så mycket som jag vill och behöver för att klara mig. För trots att jag har rätt till börja återgå till arbetet i långsam takt utifrån mina villkor så fungerar inte det alltid i praktiken ekonomisk och det kommer bli väldigt stressigt. Nej, säg inte att jag inte ska oroa mig för det just nu utan koncentrera mig på min behandling! Det funkar inte så. Verkligheten är något annat och det är inte långt kvar tills jag faktiskt kan få börja arbeta igen (och ni anar inte hur mycket jag längtar!) så jag behöver börja planera reda nu.

Men åter igen. stressen och ALLTID över hur jag ska klara det sen. Just nu går det ihop ganska precis. Och ja, jag unnar mig saker ibland, självklart! Jag slåss ju mot en obotlig cancer och gör mitt bästa, med hjälp av starka mediciner och biverkningar, att skrämma skiten ur denna så jag kan få finnas till en liten, liten stund till, så nog fan skämmer jag bort mig när jag har gjort mig förtjänt av det! Enligt mig, förtjänar jag det varje dag men det blir kanske några gånger i månaden.

Ja ja, det är väl bara att fortsätta andas och försöka hålla oron och stressen borta samt skuldkänslorna när jag unnar faktiskt mig något....men först: CÈLINE DION!!!!

halvtid...

Halva behandlingen är nu avklarad. Hitintills har allt gått bra. Förutom ett lite virus under första behandlingen som gav mig en rejäl hosta samt feber i ca 1 vecka. Tog drygt 2 veckor till att bli helt återställd samt ett besök på akuten för att man ville utesluta propp eller vatten i lungorna. Dock var jag så inåt helvete rastlös och frustrerad men med tanke på att jag arbetade fram till 2 dagar innan jag skulle påbörja den första av denna omgång av behandling så var det nog inte alls konstigt att omställningen blev som den blev och att jag mådde som jag mådde. Ena dagen går man till jobbet som vanligt och andra dagen får man, trots att man är förvarnad och vet att den kommer, en rejäl örfil.

Andra behandlingen flöt på bra och jag var mindre rastlös. Dock lyckades jag stuka min höger fot när jag råkade ta två trappsteg istället för en i trappuppgången. Fortfarande lite svullen efter snart en månad. 

Också har en av mina bäbisar tyvärr fått somna in. Min Gurra blev sjuk och det gick inte att göra något. Jag saknar honom. Visst, det är inte detsamma som att förlora en två-ben vän men det blir lika tomt ändå och eftersom jag inte kan få egna barn är mina katter mina barn, det mest värdefulla jag har och den enda familj jag troligen kommer att få. Samtidigt kan jag känna mig tacksam för att han gick före, för i den sits jag är i vill jag inte gå före mina katter samt att katter lever inte lika länge som vi människor så det är liksom lite mening att de ska gå före oss. Men tomt är det efter honom och han fattas mig. 

Idag har jag knappt börjat återhämta mig från omgång tre. Hade behandling i torsdag i förra veckan Jag känner mig mer uttråkad och intellektuellt understimulerar än rastlös. Börjar känna mig lite väl fångad i min behandlings-bubbla och det värsta av allt så beror det inte på mig. Det är inte så att jag sitter hemma och suger på tummen och tycker synd om mig själv utan det har med människors fördomar och föreställningar om denna situation, Och just nu orkar jag inte ens uttrycka vilken besvikelse det alltid är med dessa individer. Det enda jag känner och tänker är; varför lär de sig aldrig? Det verkar liksom inte en klicka till, Inte ens ett litet litet pyttelitet "aha" dyker upp. 

Nej, jag lovar jag ska inte gå in mer på det just nu. Det gör mig bara onödigt förbannad och ledsen ändå.

Jag försöker göra saker både i hemmet och utanför. Jag har lite drygt en vecka efter behandling som jag känner mig mer eller mindre trasig. jag har märkt att jag fungerar bäst på förmiddagen. Då är rutinen som den var på ett ungefär likadant som för 2 år sedan: 

-Vakna och mysa med katterna

- Gå på toa

- Ge katterna frukost och byta vatten och fylla på torrfodret åt dem. 

- Fixa frukost till mig (under behandlingsveckan är det mannagrynsgröt med frysta bär, blåbär och hallon, som tinats i mikron, som smakar bäst) 

- Titta lite på tv 

- Diska och städa i köket. 

- Göra rent i kattlådan samt sopa lite i badrummet. 

När detta är gjort är jag helt slut! Och då brukar jag lägga mig i soffan och lyssna på en bok och ta det väldigt lugnt tills inneboende vaknar. Som tur är arbetar hon natt vilket gör att hon ofta inte visar sig innan kl: 14.00. Missförstå mig rätt, jag uppskattar henne väldigt mycket men när man mår skit efter en behandling, är det skönt så länge lugnet vara. 

Jag är inte lika isolerad som under förra omgången då en av biverkningarna var väldigt ont i kroppen, vilket gjorde att bara gå ut i trappen och slänga soporna var extremt jobbigt. Nu orkar jag ta korta promenader, vilket är väldigt skönt när jag väl kommer ut. Motivationen är Rufus som är min inneboendes hund. Eftersom inneboende jobbar som hon gör, ger dig mig en anledning att komma ut en stund eftersom Rufus måste ut och kissa. Målet är minst 10 minuter under behandlingsveckan, fast om jag tar med mig en ljudbok kan det bli en halvtimme. 

Jag försöker hitta på saker utanför hemmet också. Jag har några gånger tagit promenad till Farsta Centrum istället för tunnelbanan om jag haft ärenden dit. Även åkt in till stan för att promenera från T-centralen till Skanstull på olika vägar men ofta via Gamla Stan. Jag var faktiskt med min bästis inne på Kulturnatten, vilket var väldigt kul och trevligt

Jag känner mig inte lika korkad och närminnet är lite bättre än förra omgången. Jag har lite afasi och kan ha svårt att fokusera om det blir för mycket intryck på en gång, exempelvis om jag går till den större mataffären i mitt område och det är mycket folk där blir det jobbigt och jag snurrar mest runt och letar efter varor som jag normalt sätt vet var de står. Allt detta lugnar ner sig under återhämtningen och jag känner mig så pass återställd som det går när det är dags för behandling igen.      

Mer som är nytt är att jag tycker inte om söta saker under behandlingsveckan. Att man kan tappa smak samt få smakförändringar är vanligt. Denna gång så förändras smaken för mig. Förra gången försvann den nästan men söta smaker fungerade, Nu har jag märkt att citron är gott och det är inget jag är jätte förtjust i annars. Sura saker är inte riktigt min grej. Också är asiatisk kryddad mat väldigt gott. Upptäckte häromdagen en ljummen sallad på thai-haket med lite chili, koriander och något syrligt och gott i med fräscha grönsaker, räkor och ris. Det var så ljuvligt gott! Tänkte pröva den igen när smakerna har kommit tillbaka bara för att se om det då är lika gott.

Annars är det en del som är detsamma: tröttheten och diarrén i slutet av veckan. 

Jag kommer här i början av juni träffa min läkare för att få besked om behandlingen fungerar samt om jag kanske kommer behöva en eller två extra behandlingar. Så blev det förra gången. Då var det sagt att jag skulle genom gå 6 st behandlingar och det blev 7 st. Jag hoppas dock att det räcker med de 6 st som är planerade samt att de fungerar så pass att cancern skräms bort för ett bra tag. Det vore rätt trevligt..

Höga berg och djupa dalar del 3

Bara för att klargöra hur uttråkad jag är så har jag i dag rakat mina ben. Detta är något som jag inte har för vanan att göra då jag har blivit välsignad med ljust hår på mina ben och efter förra behandlingen har håret blivis snudd på obefintligt samt att jag inte haft någon anledning att raka mina ben då jag inte lever det "glada" singel-livet, dock ofrivilligt men har man en obotlig sjukdom som har förkortat ens liv radikalt så blir man nog inget kap direkt. 

Även är jag så uttråkad att titta på tv samtidigt som jag jag spelar något simpelt spel på mobilen har blivit min nya hobby.

Min diskbänk har aldrig varit så städat och ren. När jag arbetar brukar jag vara så trött att jag knappt orkar sätta in disken i maskinen och sätta igång den. Nu gör jag det gärna och det som inte får plats ställer jag mig med glädje och handdiskar. Jag bör tillägga att jag inte är så förtjust i att diska, i "normala" fall.

Kanske borde jag umgås med mina vänner, tänker ni? Dock, speciellt ni som följt mig från börja vet att jag inte har så mycket vänner. Jag har några få som ibland hör av sig och så är det några som fallit bort under processens gång. De som finns kvar kan ibland var upptagna med att leva sina liv. 

När jag fick veta att jag hade cancer var det råd jag fick av min första kontaktsköterska att jag skulle samla mina vänner, ha en kul middag, göra saker som fick mig att må bra med dem. Det är lite svårt när man inte har det där gänget som man bara så där kan ringa till och så finns det bara där och har en plan full av kuligheter som underlättar processen samt ger en distans. 

Mitt liv har aldrig varit som "big bang theory" eller "Vänner". Sådana vänner har jag aldrig haft. Stundstals har jag ingått i någon form av gäng men det var under den period då fredagar och lördagar endaste mål att gå ut och festa och i mitt fall, gå ut för att dansa. Och kanske var det därför jag fick följa med, just för att det enda jag ville var att dansa så jag var ju ingen konkurens för resten av gänget när det gällde jakten på en partner vare sig det var ett tillfälligt kel eller förhoppning om något mer varaktigt. Nej, jag gick inte alltid "hem ensam", men det var aldrig mitt mål. Jag ville bara dansa. 

Jag avundas de som har vänner och familj. Speciellt just under en sådan process som denna. Visst, bubblan som man omsluts i är ju där vilket som och stundvis blir ensamheten stor även om man har stöd. Men jag har hellre massor som ringer och frågar hur jag mår än som nu en väldigt tyst telefon. Jag har hellre massor som vill umgås med med mig än att ni gömmer er bakom social media. Och åter igen, nej, det är inte upp till mig. Det är inte alltid jag som ska ta steget till kontakt eller föreslå en fika. Tro mig, jag har försök att ta kontakt med en hel del sen jag fick min diagnos och till svar har jag fått tysnad. Hur ska jag tolka det? Vad gör jag för fel?

Detta gör inte min rastlöshet, eller att jag är uttråkat, bättre. För i allt detta vill jag inte hamna i den onda spiralen. Jag kämpar otroligt mycket med mina tankar. Speciellt tankarna om varför jag inte har det stöd jag behöver, Självklar ifrågasätter jag om det är för att jag är jag. Jag rannsakar mig själv, vilket leder till att jag nervärderar mig själv och det är något jag inte gillar. För jag är mycket bättre än vad de frånvarande får mig att känna. Jag är fan värd så mycket mer! Jag är värd allt och lite till!

Men tills dess att får jag fortsätta och raka benen och måla tånagalarna (jag till och med filade fötterna härom dagen!). Kanske ska raka mig under armarna i morgon, även om det inte behövs, bara för att. Kanske fixas biknilinjen, när jag ändå håller på...

Då är processen i gång igen...

Har gjort första behandlingen och den har gått bra. Lite illamående vid två tillfällen. Den första på behandlingsdagen men jag tror att det snarare hade med all den godis som jag tryckte i mig under själva behandlingen. Jag brukar inte äta godis i vanliga fall så jag tror kroppen inte gillade all socker som jag helt plötsligt gav den. Den andra gången var när det var dags för den obligatoriska diarrén. Men när väl magen kommit i gång så försvann illamåendet. Jag mådde aldrig så pass illa att jag behövde kräkas samt att idag finns det medicin mot illamåendet och det funkade bra för mig.

Den berömda tröttheten har jag samt att jag kan glömma ord och närminnet har nu tagit lite semester. Dock mår jag mycket bättre än jag gjorde första gången. Jag har inte ont i kroppen och det är ett stort plus! 

Förra gången började återhämtningen ca dag 7-8, denna gång började den reda på eftermiddagen dag 5. 

Jag har lyckas klara mig utan någon infektion och jag hoppas det fortsätter så. Visserligen hade jag inga infektioner förra omgången men denna gång så är det mest kritiskt för mig under vecka två efter behandling eftersom det är då som mina vita blodkroppar är som lägst och jag blir då extra mottaglig men nu har jag en inneboende som har sin hund med sig (och ja, det funkar bra med katterna) vilket motiverar mig att komma ut på promenader.(Inneboende jobbar mest natt och då får jag äran att ta kvällspromenaden med Rufus, som hunden heter). Att motionera är väldigt bra för immunförsvaret samt att jag har varit väldigt sugen på god och bra mat. Självklart har jag gjort mitt bäst att lyda min kropp, så kanske är det därför som infektionerna hållit sig borta

Visst är det en risk att låta en främmande människa flytta in med ett nytt bakterieflora än vad jag är van vid i mitt hem men jag hade satt igång processen att söka efter inneboende innan jag fick beskedet och beslutade mig för att ändå ha en inneboende. Som ni vet så kan det ta ett tag för försäkringskassan att komma igång och eftersom jag ännu inte fått mitt sjukintyg (fick ett men det stod fel datum för min sjukskrivning på det och jag har inte fått det nya ännu trots att jag påmint) så har den processen inte kommit i gång ännu. Så den extra inkomsten jag kan få från att ha en inneboende är ett måste vare sig jag vill eller inte. Nu råkar det vara en bra individ som flytta in och hitintills så funkar det väldigt bra.

Om jag ska klaga på något så just för att jag mår bättre denna gång har rastlösheten redan kickat in. Och det är jobbigt. Man säger till mig att jag får hitta på olika projekt men sen har vi det har med tröttheten och då kommer motivationen på kant.Och eftersom min ekonomi är som den är så kan jag heller inte göra vad som helst. Hade tänkt rensa mina foton på min externa hård disk men just nu verkar den inte ha någon drivrutin så jag kommer inte in i den. Jag har börjat rensa i pärmar och lite skåp. Spisen är ren, både i och utanför och på och bakom.

Gå och träna kan jag inte göra på grund av mitt immunförsvar. Jag kan åka tunnelbana och buss men av erfarenhet så blir jag sjuk om jag skulle besöka ett gym just nu. Jag har ett klipp-kort för simning. Jag tänkte testa det i stället. Jag tänker som så att där är det inga redskap som någon "glömmer" att torka av samt att efter jag simmat så duschar jag direkt. Dock bör jag kanske skippa bastun.

Under omständigheterna mår jag bra. Jag fördriver tiden med ljudböcker, musik och netflix. Gosar med katterna, promenerar och leker med Rufus och samtalar med dennes matte och önskar att jag skulle kunna arbeta medan denna process pågår...

...å så trycker vi på "paus"..

Skiten är tillbaks!
Dock i ett tidigt stadium.
Inför den kontroll jag hade här i veckan så hade jag fått göra en PET/CT,vilket är en röntgen där man får ett radioaktivt ämne insprutat i kroppen som gör det ännu lättare att se cancern i tidigare fas än om man använder sig av kontrastvätska. Denna gång fann man cancern i mina lymfkörtlar och då på tre olika ställen: vid mitt högra nyckelben, i armhålan också på min högra sida, samt i buken.
Cancermarkören är på 70. Som ni säkert minns så ska de ligga under 35 så detta är inte alarmerande men inget som man kan ignorera så jag ska genomgå en behandling på 6 gånger med 3-4 veckors mellanrum. Jag kommer att få två stycken olika cytostatika. Man kommer att byta ut en av dem som jag hade sist till en annan variant just för att undvika att cancercellerna ska bli residenta mot cellgifterna. Det är lite som med antibiotika, tar man det för länge och ofta blir bakterierna tills slut residenta och muterar. Cancer kan fungera på samma sätt, beroende på vad det är för cancersjukdom. Därför vill man variera behandlingen och i mitt fall blir det nu en ny formel av cellgifter.

Jag tror att anledningen till att man sätter in behandling i stället för att operera är att det bland annat är på tre olika ställen men också att det är så pass tidig stadium att behandling blir mindre komplicerat samt nog är mer effektivt. Att man bestämt sig för att behandla intravenös med kemo i stället för tabletter är nog för att jag antagligen behöver högre dos än vad tabletterna har för att det ska fungera.

Denna omgång säger min läkare att de som fått denna kombination av cytostatika upplever mindre biverkningar. Enligt henne kommer jag slippa kalla händer och fötter samt mindre ont i kroppen samt eftersom jag inte mådde illa förra gången så kommer jag slippa det denna gång också. Också har jag bättre förspänt eftersom jag första gången nästa gick från operationsbordet till behandling. Nu är jag har jag återhämtat mig nästan till 100% vilket bara det kommer göra denna gång lättare. Samt så vet jag vad som väntas och är heller inte lika rädd och orolig.

Visst tycker jag det är skit och jag skulle helst slippa men jag förstår varför jag måste göra detta trots att det är så pass tidigt stadium. För om vi inte skulle göra något skulle skiten sätta fart ordentligt och då kanske det skulle var för sent att kunna göra något alls. Så detta görs för att bromsa i tid så att jag får finns kvar lite längre än om behandlingen inte skulle sätta in.

Annars så mår jag faktiskt bra, trott eller ej. Verken jag eller min läkare kan fysiskt känna dessa drabbade lymfkörtlar. Jag har inte ont eller är besvärade av dem.
Jag är mitt uppe i processen av att skaffa inneboende och haft en del kandidater på besök. Och ja, jag har informerat om återfallet och vad det kan innebära för dem. Hitintills har ingen av dem som intresserade backat ur och det är positivt.

Det enda som är oroande är min ekonomi och framför allt det här med försäkringskassan. Det är inte länge sedan som jag sa hej då till denna instans och jag hade hoppas på att slippa dem en bra tag men nu blev det inte så. Jag hoppas att de inte tänker sätta käppar i hjulet för mig. Man vet aldrig med dem.

Jag har varit och hämtat mina nya glasögon och det är hur underbart härligt att kunna läsa igen utan att bli trött i ögonen och få ont i huvudet. Och som sagt så härligt normal så jag vet inte vad jag ska ta mig till!

Jag kommer att arbeta så pass mycket som jag psykiskt kommer att orka tills det är dags. Min vardag kommer att få fortsätta att råda som den ska. Och självklart så kommer mina naglar att fixas innan behandlingen påbörjas. I två sekunder tänkte jag kanske skita i det just på grund av ekonomin men ändrade mig rätt snabbt. Något måste jag unna mig under denna process. Jag får helt enkelt dra in på presenterna till mig själv denna gång. Jag får hitta andra sätt att belöna och skämma bort mig helt enkelt.

de små underbara miraklerna i vardagen......

...som att jag har nu uppnått en ålder där jag nu behöver progressiva glasögon. Visst, svindyrt men en förändring som är så härligt normal och som inte har ett jävla dugg att göra med min cancer att göra! Att jag får finns kvar så jag får uppleva detta ålderstecken är så underbart!!

...som att jag snart kan läsa böcker på t-banan igen när jag fått mina nya glasögon.

...som att jag får komma hem till ett hem som jag skapat och mötas av mina fyrbenta barn innanför dörren. Just i den stunden är allt ok.

...som att få ha ett arbete som jag verkligen trivs med. Det är första gången som jag faktiskt inte har ont i magen eller en oro i kroppen på vägen till jobbet. Jag ser fram emot måndagar. Jag älskar att få vara ledig men jag grämer mig inte för när ledigheten tar slut.

...som att öppna min kyl, frys och skafferi och se att jag inte längre behöver gå hungrig som jag ofta gjorde som barn.

... som att jag kan laga mat och baka.

..som att öppna mina garderober och ha rena och hela kläder att sätta på mig så jag slipper frysa.

..som att jag har skor att sätt på mina fötter så jag slipper gå barfota.

...att ha en bästis som finns där, bara ett sms eller telefonsamtal bort och som har stått stadigt vid min sida under denna resa.

...som att kunna lägga mig i badkaret fullt av badskum och titta på något/några avsnitt av någon serie på netflix.

...som att kliva upp ur badkaret och svepa in sig i en morgonrock och lägga sig på sängen och fortsätta titta på serien på netflix med en kopp te och i sällskap av mina bäbisar.

...som att få vakna i min säng med eller utav någon av mina bäbisar och veta att jag har fått ännu en dag, här och nu.