Även är jag så uttråkad att titta på tv samtidigt som jag jag spelar något simpelt spel på mobilen har blivit min nya hobby.
Min diskbänk har aldrig varit så städat och ren. När jag arbetar brukar jag vara så trött att jag knappt orkar sätta in disken i maskinen och sätta igång den. Nu gör jag det gärna och det som inte får plats ställer jag mig med glädje och handdiskar. Jag bör tillägga att jag inte är så förtjust i att diska, i "normala" fall.
Kanske borde jag umgås med mina vänner, tänker ni? Dock, speciellt ni som följt mig från börja vet att jag inte har så mycket vänner. Jag har några få som ibland hör av sig och så är det några som fallit bort under processens gång. De som finns kvar kan ibland var upptagna med att leva sina liv.
När jag fick veta att jag hade cancer var det råd jag fick av min första kontaktsköterska att jag skulle samla mina vänner, ha en kul middag, göra saker som fick mig att må bra med dem. Det är lite svårt när man inte har det där gänget som man bara så där kan ringa till och så finns det bara där och har en plan full av kuligheter som underlättar processen samt ger en distans.
Mitt liv har aldrig varit som "big bang theory" eller "Vänner". Sådana vänner har jag aldrig haft. Stundstals har jag ingått i någon form av gäng men det var under den period då fredagar och lördagar endaste mål att gå ut och festa och i mitt fall, gå ut för att dansa. Och kanske var det därför jag fick följa med, just för att det enda jag ville var att dansa så jag var ju ingen konkurens för resten av gänget när det gällde jakten på en partner vare sig det var ett tillfälligt kel eller förhoppning om något mer varaktigt. Nej, jag gick inte alltid "hem ensam", men det var aldrig mitt mål. Jag ville bara dansa.
Jag avundas de som har vänner och familj. Speciellt just under en sådan process som denna. Visst, bubblan som man omsluts i är ju där vilket som och stundvis blir ensamheten stor även om man har stöd. Men jag har hellre massor som ringer och frågar hur jag mår än som nu en väldigt tyst telefon. Jag har hellre massor som vill umgås med med mig än att ni gömmer er bakom social media. Och åter igen, nej, det är inte upp till mig. Det är inte alltid jag som ska ta steget till kontakt eller föreslå en fika. Tro mig, jag har försök att ta kontakt med en hel del sen jag fick min diagnos och till svar har jag fått tysnad. Hur ska jag tolka det? Vad gör jag för fel?
Detta gör inte min rastlöshet, eller att jag är uttråkat, bättre. För i allt detta vill jag inte hamna i den onda spiralen. Jag kämpar otroligt mycket med mina tankar. Speciellt tankarna om varför jag inte har det stöd jag behöver, Självklar ifrågasätter jag om det är för att jag är jag. Jag rannsakar mig själv, vilket leder till att jag nervärderar mig själv och det är något jag inte gillar. För jag är mycket bättre än vad de frånvarande får mig att känna. Jag är fan värd så mycket mer! Jag är värd allt och lite till!
Men tills dess att får jag fortsätta och raka benen och måla tånagalarna (jag till och med filade fötterna härom dagen!). Kanske ska raka mig under armarna i morgon, även om det inte behövs, bara för att. Kanske fixas biknilinjen, när jag ändå håller på...
