halvtid...

Halva behandlingen är nu avklarad. Hitintills har allt gått bra. Förutom ett lite virus under första behandlingen som gav mig en rejäl hosta samt feber i ca 1 vecka. Tog drygt 2 veckor till att bli helt återställd samt ett besök på akuten för att man ville utesluta propp eller vatten i lungorna. Dock var jag så inåt helvete rastlös och frustrerad men med tanke på att jag arbetade fram till 2 dagar innan jag skulle påbörja den första av denna omgång av behandling så var det nog inte alls konstigt att omställningen blev som den blev och att jag mådde som jag mådde. Ena dagen går man till jobbet som vanligt och andra dagen får man, trots att man är förvarnad och vet att den kommer, en rejäl örfil.

Andra behandlingen flöt på bra och jag var mindre rastlös. Dock lyckades jag stuka min höger fot när jag råkade ta två trappsteg istället för en i trappuppgången. Fortfarande lite svullen efter snart en månad. 

Också har en av mina bäbisar tyvärr fått somna in. Min Gurra blev sjuk och det gick inte att göra något. Jag saknar honom. Visst, det är inte detsamma som att förlora en två-ben vän men det blir lika tomt ändå och eftersom jag inte kan få egna barn är mina katter mina barn, det mest värdefulla jag har och den enda familj jag troligen kommer att få. Samtidigt kan jag känna mig tacksam för att han gick före, för i den sits jag är i vill jag inte gå före mina katter samt att katter lever inte lika länge som vi människor så det är liksom lite mening att de ska gå före oss. Men tomt är det efter honom och han fattas mig. 

Idag har jag knappt börjat återhämta mig från omgång tre. Hade behandling i torsdag i förra veckan Jag känner mig mer uttråkad och intellektuellt understimulerar än rastlös. Börjar känna mig lite väl fångad i min behandlings-bubbla och det värsta av allt så beror det inte på mig. Det är inte så att jag sitter hemma och suger på tummen och tycker synd om mig själv utan det har med människors fördomar och föreställningar om denna situation, Och just nu orkar jag inte ens uttrycka vilken besvikelse det alltid är med dessa individer. Det enda jag känner och tänker är; varför lär de sig aldrig? Det verkar liksom inte en klicka till, Inte ens ett litet litet pyttelitet "aha" dyker upp. 

Nej, jag lovar jag ska inte gå in mer på det just nu. Det gör mig bara onödigt förbannad och ledsen ändå.

Jag försöker göra saker både i hemmet och utanför. Jag har lite drygt en vecka efter behandling som jag känner mig mer eller mindre trasig. jag har märkt att jag fungerar bäst på förmiddagen. Då är rutinen som den var på ett ungefär likadant som för 2 år sedan: 

-Vakna och mysa med katterna

- Gå på toa

- Ge katterna frukost och byta vatten och fylla på torrfodret åt dem. 

- Fixa frukost till mig (under behandlingsveckan är det mannagrynsgröt med frysta bär, blåbär och hallon, som tinats i mikron, som smakar bäst) 

- Titta lite på tv 

- Diska och städa i köket. 

- Göra rent i kattlådan samt sopa lite i badrummet. 

När detta är gjort är jag helt slut! Och då brukar jag lägga mig i soffan och lyssna på en bok och ta det väldigt lugnt tills inneboende vaknar. Som tur är arbetar hon natt vilket gör att hon ofta inte visar sig innan kl: 14.00. Missförstå mig rätt, jag uppskattar henne väldigt mycket men när man mår skit efter en behandling, är det skönt så länge lugnet vara. 

Jag är inte lika isolerad som under förra omgången då en av biverkningarna var väldigt ont i kroppen, vilket gjorde att bara gå ut i trappen och slänga soporna var extremt jobbigt. Nu orkar jag ta korta promenader, vilket är väldigt skönt när jag väl kommer ut. Motivationen är Rufus som är min inneboendes hund. Eftersom inneboende jobbar som hon gör, ger dig mig en anledning att komma ut en stund eftersom Rufus måste ut och kissa. Målet är minst 10 minuter under behandlingsveckan, fast om jag tar med mig en ljudbok kan det bli en halvtimme. 

Jag försöker hitta på saker utanför hemmet också. Jag har några gånger tagit promenad till Farsta Centrum istället för tunnelbanan om jag haft ärenden dit. Även åkt in till stan för att promenera från T-centralen till Skanstull på olika vägar men ofta via Gamla Stan. Jag var faktiskt med min bästis inne på Kulturnatten, vilket var väldigt kul och trevligt

Jag känner mig inte lika korkad och närminnet är lite bättre än förra omgången. Jag har lite afasi och kan ha svårt att fokusera om det blir för mycket intryck på en gång, exempelvis om jag går till den större mataffären i mitt område och det är mycket folk där blir det jobbigt och jag snurrar mest runt och letar efter varor som jag normalt sätt vet var de står. Allt detta lugnar ner sig under återhämtningen och jag känner mig så pass återställd som det går när det är dags för behandling igen.      

Mer som är nytt är att jag tycker inte om söta saker under behandlingsveckan. Att man kan tappa smak samt få smakförändringar är vanligt. Denna gång så förändras smaken för mig. Förra gången försvann den nästan men söta smaker fungerade, Nu har jag märkt att citron är gott och det är inget jag är jätte förtjust i annars. Sura saker är inte riktigt min grej. Också är asiatisk kryddad mat väldigt gott. Upptäckte häromdagen en ljummen sallad på thai-haket med lite chili, koriander och något syrligt och gott i med fräscha grönsaker, räkor och ris. Det var så ljuvligt gott! Tänkte pröva den igen när smakerna har kommit tillbaka bara för att se om det då är lika gott.

Annars är det en del som är detsamma: tröttheten och diarrén i slutet av veckan. 

Jag kommer här i början av juni träffa min läkare för att få besked om behandlingen fungerar samt om jag kanske kommer behöva en eller två extra behandlingar. Så blev det förra gången. Då var det sagt att jag skulle genom gå 6 st behandlingar och det blev 7 st. Jag hoppas dock att det räcker med de 6 st som är planerade samt att de fungerar så pass att cancern skräms bort för ett bra tag. Det vore rätt trevligt..