Sedan ca 1-1.5 år tillbaka har jag fått mina brev från Karolinska sjukhuset någonstans mellan kl: 00.30-02.00 på natten. Jag har trodd att mina brev kanske har hamnat hos någon granne och haft mina misstankar på vilken granne. Men när jag fick min kallelse till kontrollen efter avslutad behandling här i augusti mitt i natten, försökte jag titta i titthålet i ytterdörren för att se om jag hade rätt angående min misstanke men jag hann inte se någon. Däremot hörde jag hur personen gick ner i trappen och när jag inte hörde någon av dörrarna till någon av mina grannar verken stängas eller öppna, skyndade mig till balkongen för att se om personen jag skulle kunna se vem det kunde vara. Dock hann jag inte se vem men jag såg en bil som personen gick in i och åkte iväg. Den var grå.
När jag öppnade brevet så var brevet utskrivet 2017-08-03. Nu var kl: ca 00.45 och datumet 2017-08-04.
Nästa brev jag fick på fredagen i förra veckan. Då satt det på namntavlan i porten. Det var inget fel på mitt namn eller adress så brevbäraren kan inte ha varit osäker om vem detta brev skulle till. Dock såg jag det på morgonen strax innan 10.00 då jag skulle till tvättstugan. Nej, det fanns inte där kvällen innan. Jag kom hem ca 21.30 på torsdagskvällen. Visst, här kan det ha hamnat i en annan port och någon kan ha lokalisera var det skulle vara. Men så hände det igen i natt. Jag sov men i morse låg det ett brev just från KS på min dörrmatta. Även det utskrivet dagen innan, alltså 2017-09-14.
Alltså, vad jag har konstaterat är att mina brev från KS har inte kommit med posten som sig bör. Någon har en portnyckel till denna port eftersom porten låses kl: 21:00 och därefter måste man ha en nyckel för att komma in. Nej, jag tror inte att det är någon i denna port som arbetar med posten på KS med tanke på den bil jag såg. Så vem är det som kommer med mina brev?
fredag 15 september 2017
torsdag 7 september 2017
Ny medicin
I skrivandes stund minns jag inte om jag har nämnt förut att det finns en medicin i tablettform om min cancer skulle vara av den ärftliga sorten. I alla fall så gör nu det och den heter Lynparza. Denna medicin har varit framgångsrik när det gäller sprid bröstcancer och då på dem som har har mutation på generna BRCA 1 och BRCA 2 vilket gör cancern ärftlig.
När jag fick reda på att jag hade cancer så vet ni att jag försökte ta reda på så mycket som möjligt om min diagnos och hittade även artiklar om just denna medicin. Då var den inte, om jag har förstått det rätt, godkänd ännu här i Sverige och var på forskningsnivå när det gäller äggstockscancer eftersom man då har funnit samband mellan bröstcancer och äggstockscancer.
Min cancer har inte mutation på någon av BRCA-generna men på en annan gen i mitt DNA och då väldigt snarlik BRCA-mutationen enligt min läkare och därför, med stor sannolikhet, ärftlig. På grund av detta har man då beslutat att jag ska få ta denna medicin. Detta cancerläkemedlet är PARP-hämmare, vilket innebär att substansen som läkemedlet innehåller kan göra att cancercellerna dör och då genom att blockera ett enzym som hjälper till att reparera DNA. Jag har ingen aning om hur det går till men det låter bra tjusigt!
Detta innebär dock inte att jag kommer att bli helt fri och friskförklarad från min cancer men det innebär att det hålls i schack eller som jag säger att skiten håller sig bort lite längre. Hur länge jag kommer att behöva ta denna medicin, det vet jag inte. Det jag vet är att man ska börja ta denna medicin inom 8 veckor efter avslutad cellgiftsbehandling. Och vad jag har förstått så ska detta läkemedel sättas in om man får återfall på sin cancer, vilket jag fick.
Jag började ta den idag. Jag kommer att behöva ha tätare kontroller som innebär att jag första månaden lämnar blodprov varannan vecka. Detta för att kolla att den dos jag tar är rätt för mig. Där efter blir det blodprov en gång i månaden där min kontaktsköterska ringer och meddelar resultatet. Detta, har jag läst mig till, gör man under det första året man tar denna medicin. Vad som sker efter 1 år vet jag inte. Jag kommer även att göra en datortomografi (röntgen med kontrastvätska) var tredje månad för att vara säker på att det verkligen inte blir några cancertumörer.
Dessa kontroller är främst för att läkemedlet är nytt och man lär sig fortfarande om den trots att den nu är godkänd inom cancervården.
Dock är ingen annan lyckligare än jag, att jag har fått denna möjlighet att pröva detta läkemedel. Det är så underbart! För jag har inte kunnat mer än hoppas på att jag skulle få finnas kvar så pass länge att forskningsstudierna skulle bli klara så lilla jag skulle få chansen att få detta läkemedel. Det är så härligt att den stunden kom och att jag fortfarande finns kvar. Det känns som om jag fått det miraklet jag hoppas på. Ja, jag vet. Det är bara i början. Men hoppet har växt sig större med denna möjlighet och chansen att jag ska få fira min 50-års dag känns mer verklig just nu.
Det känns lite som om jag är förälskad och ska på date...
När jag fick reda på att jag hade cancer så vet ni att jag försökte ta reda på så mycket som möjligt om min diagnos och hittade även artiklar om just denna medicin. Då var den inte, om jag har förstått det rätt, godkänd ännu här i Sverige och var på forskningsnivå när det gäller äggstockscancer eftersom man då har funnit samband mellan bröstcancer och äggstockscancer.
Min cancer har inte mutation på någon av BRCA-generna men på en annan gen i mitt DNA och då väldigt snarlik BRCA-mutationen enligt min läkare och därför, med stor sannolikhet, ärftlig. På grund av detta har man då beslutat att jag ska få ta denna medicin. Detta cancerläkemedlet är PARP-hämmare, vilket innebär att substansen som läkemedlet innehåller kan göra att cancercellerna dör och då genom att blockera ett enzym som hjälper till att reparera DNA. Jag har ingen aning om hur det går till men det låter bra tjusigt!
Detta innebär dock inte att jag kommer att bli helt fri och friskförklarad från min cancer men det innebär att det hålls i schack eller som jag säger att skiten håller sig bort lite längre. Hur länge jag kommer att behöva ta denna medicin, det vet jag inte. Det jag vet är att man ska börja ta denna medicin inom 8 veckor efter avslutad cellgiftsbehandling. Och vad jag har förstått så ska detta läkemedel sättas in om man får återfall på sin cancer, vilket jag fick.
Jag började ta den idag. Jag kommer att behöva ha tätare kontroller som innebär att jag första månaden lämnar blodprov varannan vecka. Detta för att kolla att den dos jag tar är rätt för mig. Där efter blir det blodprov en gång i månaden där min kontaktsköterska ringer och meddelar resultatet. Detta, har jag läst mig till, gör man under det första året man tar denna medicin. Vad som sker efter 1 år vet jag inte. Jag kommer även att göra en datortomografi (röntgen med kontrastvätska) var tredje månad för att vara säker på att det verkligen inte blir några cancertumörer.
Dessa kontroller är främst för att läkemedlet är nytt och man lär sig fortfarande om den trots att den nu är godkänd inom cancervården.
Dock är ingen annan lyckligare än jag, att jag har fått denna möjlighet att pröva detta läkemedel. Det är så underbart! För jag har inte kunnat mer än hoppas på att jag skulle få finnas kvar så pass länge att forskningsstudierna skulle bli klara så lilla jag skulle få chansen att få detta läkemedel. Det är så härligt att den stunden kom och att jag fortfarande finns kvar. Det känns som om jag fått det miraklet jag hoppas på. Ja, jag vet. Det är bara i början. Men hoppet har växt sig större med denna möjlighet och chansen att jag ska få fira min 50-års dag känns mer verklig just nu.
Det känns lite som om jag är förälskad och ska på date...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)