När jag lyssnade på Sina Wollters "Kring denna kropp" och kom till den stund i boken då Stina ska beställa resan till Sir Lanka stod jag i mitt badrum och städade min lilla hylla med hårprodukter, smink, bubbelbad, parfymer, nagellack och tops. Något lossnade i mig när Stina berättar att hennes livskamrat Micke sitter och håller om henne när hon ska trycka på knappen "köp" och säger om och om igen "Du får, Du får". Jag känner hur mina tårar börja rulla ner för mina kinder och orden ekar i mig. Där och då önskar jag att jag också hade någon som gjorde samma sak med mig. Att någon kunde håller om mig och säga "du får, du får". Men jag ser väldigt snabbt att jag inte alltid behöver det eller har behövt, för det är jag som behöver ge mig själv tillåtelse och faktiskt stänga ut alla de där rösterna som följt mig under hela mitt liv. Rösten av mitt pappa som säger: "Det där passar inte dig, Varför ska du göra det, det är väl inget för dig? Du är precis som din mor!". Min egen röst när jag blir påmind om hur mitt yttre är för likt hon som födde mig eller när jag upptäcker att jag har samma gester som hon. Röster av det förflutna i hopklumpade av alla de som ansett mig konstig, underlig och när mitt utseende inte varit accepterat. De äckel som sexuellt antastat mig och framför allt han som utnyttjade min sårbarhet för sina lustar skull trots att han visste att jag var förälskad. Idag vet jag att det inte var rätt. Då trodde jag att det var så det fungerade. Alla dessa som hela tiden talat om för mig hur jag ska vara för att få vara med och leka. Hur man ska klä sig, Hur man ska sminka sig och hur mitt hår ska se ut. Hur man ska vara får att verka framgångsrik.
Det är ett konststyckat att tysta rösterna och det är väldigt lätt, att när man råkar snudda vid volymknappen, att de pratar för högt. Men det senaste 15 åren och framför allt sen jag fick min diagnos är rösterna inte lika starka och har mer eller mindre blivit till viskningar. Visst, de skriker till ibland men det är numera lättare att resonera med dem. Jag behövde bli påmind om min egen röst och att det är just jag som ska mig själv tillåtelse. Jag behöver Stinas ord för kunna att fortsätta säga till mig själv "Jag får, Jag får!". Skulle jag tappa bort mig igen har jag bilden av hur Micke sitter med hans armar om Stina i en varm trygg björnfamn och viskar med all den kärlek han har för henne, i hennes öra "Du får, Du får".
