Jag har haft dåligt samvete för att jag inte skrivit på denna blogg mer än vad jag har gjort. För när jag började skriva här var det för att jag ville dela med mig av min erfarenhet av min cancer under processens gång och på så sett kanske ge tröst och styrka till någon i samma sits just för att jag själv inte hade det i börja av min resa, och jag har inte lyckats göra det så mycket under detta år.
Dock har jag insett att jag inte ska ha dåligt samvete för att jag inte uppdatera min blogg så ofta som jag tänkt och hoppas för även jag behöver få bara vara jag utan att ständigt ha min sjukdom närvarande och konstant gnagandes i varje steg jag tar.
Detta år som snart har gått har jag, till trots att jag varje morgon och kväll på grund av min medicin, blir påmind om att jag har denna sjukdom och var tredje månad inför kontrollen med röntgen och blodprover med den rädsla och ångest det medför, känt mig nästan normal. Visst, det var lite mycket biverkningar i våras av medicinen av en mage som var lite lös och blodbristen, vilket gjorde mig väldigt trött samt fatique. Men det känns nu som en evighet sen jag mådde dåligt. Och kanske har jag behövd bara få vara i allt det bra som varit och är just nu. Att få känna mig frisk även om jag aldrig kommer att bli friskförklarad utan att behöva känna mig tvingad att skriva om min cancer, när jag befinner mig på en plats där skiten inte ständigt gör sig påmind och jag känner att jag lever och att livet är helt underbart trots allt.
Så, nej inte ska jag ha skuldkänslor för att jag endast skriver när det passar mig och jag vill. Det är ju min blogg så det är jag som bestämmer.
