Det här med Mors Dag......

Jag har ingen mamma att uppvakta idag. Kvinnan som födde mig kallar inte jag mamma. Den titeln har hon inte förtjänat. Alla föräldrar är inte av godo och hon är en av dem. Du blir inte mor eller far bara för att du biologiskt har avlat ett barn utan det är vad som sker efter att barnet är fött som, i mitt tycke, ger dig rätten att kalla dig mamma eller pappa. Försummar du ditt barn, utsätter det för fara, både fysiskt och psykiskt kränker och skadar ditt barn då har du inte rätten, i mina ögon, att kalla dig för mamma eller pappa.

Dock har jag haft turen att haft starka kvinnor som av olika anledningar korsat min väg och det började med den kvinna som komma att bli min fostermor, Ulla. En kvinna som till trots att hon inte var godkänd som fosterförälder inte gav sig förrän det sociala myndigheterna förstod att allt inte stod rätt till i det hem jag då bodde i. Ulla arbetade på mitt dagis som kokerska. Där uppdagades, vad jag har förstått ganska tidigt, att jag for väldigt illa hos kvinnan som födde mig. Bland annat kom jag alltid till dagis med skitig blöja, alltid smutsig. Man konstaterade väldigt fort att jag när jag kom till dagis på måndagen, att jag inte fått äta något under helgen. Självklart anmälde dagiset detta. Även hände det att jag inte blev hämtad utan, detta minns jag själv, fick jag sova hos föreståndaren och Ulla har berättat att efter första gången detta skedde hade hon erbjudit sig att låta mig få sova hos henne. Självklart skedde det igen.
Innan hon blev officiellt min fostermamma placerades jag hos en annan familj men jag ville inte vara där. Jag minns att jag stod och försökte få upp familjens ytterdörr eftersom jag vill till henne, inte till min biologiska mamma, utan till Ulla.

Min fostermamma hade 3 barn varav en som fortfarande bodde hemma. Å vad jag avgudade hennes dotter! Det är tack vare henne som jag älskar att dansa! Lollo kunde steppa och det var så kul att få låna hennes allt förstora steppskor men så tråkigt att jag var tvungen att vara i hallen på mattan och inte i vardagsrummet på parkettgolvet där det klapprade mycket bättre.

Tack vare Lollo blev dansen en befrielse för mig. För dansa, det kan jag! Dansen har alltid varit min tillflyktsort tillsammans med musik, ett ställe att gömma sig en stund när inget annat fungerar.

Lollo var också engagerad i Nordiska samfundet mot djurplågeri ( Idag: Djurens rätt). Jag vet att jag då gav mig själv löftet att när jag blir stor och börjar känna mina egna pengar skulle jag göra så gått jag kan för att köpa produkter som inte är testade på djur. (Jag gör så gått jag kan idag men tyvärr har jag inte allt råd). Och så hade de en hund, Buster. Han var så snäll och tålmodig mot mig. Det är inte alls konstigt att jag önskade mig en hund under större delen av min barndom.

Sen när jag började skolan och på fritids var det en kvinna som hette Liza. Henne kunde man alltid få kramar av. Jag tror att vi var många av barnen på fritids som älskade henne. Hon var allt varm och snäll och hade alltid en öppen famn.

I mellanstadiet fick jag världens bästa lärarinna. Jag tror att alla som har fått äran att få ha henne som lärare känner samma sak. Även om jag alltid kände mig osynlig och inte passade in så såg hon mig. Helena såg oss alla. Hon var orädd, tog tag i det som behövdes och lyfte oss alla.

När jag gick i sjätte klass var det en tjej i klassen som ringde upp mig och sa att hon skulle sprida ut i skola att jag var lesbisk.
Jaha, gör det, sa jag. Det är ingen som kommer att tro på dig för det är inte sant!
Jag har alltid förälskat mig i killar så jag visste redan på dagis var min läggning låg (Opps! Där kom jag visst ut som hetero! tihi!!). Men i stor sett hela skolan trodde på henne och jag fick en helvetesvecka där var jag än gick så pekades och fnittrades. Där högstadieelever kom fram till mig och frågade om det var jag som var den där lesbiska tjejen. Jag kommer inte i håg hur det gick till men Helena fick reda på vad som föres gick och jag fick peka ut de tjejer som hade hjälpt hon som ringt till mig. Helena förklarade för denna grupp att när man är 12 år vet man kanske inte vilken läggning man har och det spelar ingen roll vilken läggning man har. Också berättade hon att om detta inte slutade skulle hon först tala om för de inblandades föräldrar om deras mobbning, skulle de inte sluta efter det skulle hon polisanmäla. Slutade de? Nja, men det blev tystare och det finns nog de som fortfarande tror att jag skulle vara homosexuell idag. Skillnaden från då och nu är att jag bryr mig inte vad folk tror och tycker. För ingen annan än jag bestämmer vem jag vill vara med!!

I högstadiet och då åttonde klass klev en cool dramapedagog in i mitt liv. Och jäklar vad cool vi tyckte hon var! Hon hade ju varit tillsammans med en i rockbandet Europe!
Den klass jag gick i på högstadiet ansågs vara lite stökig och man hade bestämt att dela klassen på två grupper där den ena halva under en termin, skulle ha lektion och den andra halva skulle då ha drama och vid ny termin så bytte man. Jag tror att det var den enda gången som det faktiskt var full närvaro under dessa 3 åren var just när vi hade drama. Susanne bad om att få ha oss som helklass i nian, vilket typ alla lärare undrade om det verkligen var en bra idé med tanke på hur klassen var. men det blev så i alla fall och hur kul var det inte! Vi alla hade en plats och vi alla fick synas som vi ville, även om det handlade om att någon gjorde dekor eller hade hand om ljud och ljus eller musiken. Vi fick leka på andra villkor och känna att vi var delaktiga. För mig, så hittade jag ett sätt att uttrycka mig och helt plötsligt började jag känna att jag kunde ta lite mer plats att jag kanske inte var lika osynlig än då.

Dessa kvinnor är de kvinnor som blev otroligt viktiga för mig under min uppväxt. De har planterat frön hos mig som, till trots så mycket ogräs som vuxit i och omkring mi, lyckades slå rot och format mig till en så mycket bättre människa än hon som födde mig någonsin skulle kunna göar. Utan dessa starka, vackra och underbar kvinnor hade jag inte varit jag.

Det spelar ingen roll hur länge eller lite du finns i någons liv. Det är vad du lämnar när det är dags att gå som betyder något. Just det där fröet som du planterar hos någon kan vara det som får en människa att växa. Att upptäcka något hos sig själv som denne inte trodde att den hade och faktiskt ta det där steget som denne varit rädd för. Så visst är det trist att just jag skulle bli född av någon som inte skulle kunna hantera att bli mamma men var lyckligt lottad jag är för alla "mammor" jag fick på vägen!

att inte bli trodd....

Det finns inget värre än att bli ifrågasatt när det gäller min cancer. När man, trots att jag har intyg från läkaren om biverkningar och min situation, inte bli trodd och får veta att arbetsgivaren fortfarande ifrågasätter när jag är tvungen att vara hemma för att min kropp säger ifrån just på grund av biverkningar. Jag är inte hemma från mitt arbete för att jag tycker det är kul utan för att hela min fysik säger ifrån och det helt enkelt inte går att komma hemifrån.

Min ekonomi blir mer lidande när jag inte kan arbeta och det i sin tur stressar mig otroligt mycket. Jag begärde ett medarbetarsamtal får ett tag sedan i hopp om att försöka få en fast anställning, vilket hade gett mig mer regelbundna tider och en fast ekonomi och inte som nu när jag ständigt måste jaga uppdrag för att få ihop de timmar jag behöver för att få den lön jag behöver för att kunna överleva. Till trots hur jag har mått har jag försökt att anstränga mig och visa "framfötterna". Jag har gått till jobbet även när jag har varit svimfärdig och helt slut. Jag har fått sitta instängt på offentliga toaletter får att försöka, väldigt snabbt, att återhämta mig det lilla som har gått innan nästa uppdrag eller bäddad ner mig och sova en stund om jag har haft möjlighet och tid när jag hunnit åka hem mellan uppdragen.

Jag är tvungen att arbeta i stort sett varje månad i 6-dagars veckor. Jag är alltså ledig endast en dag, garanterat, i veckan. Inte konstig att min trötta och slitna kropp säger ifrån och att biverkningarna allt oftare dyker upp. Arbetade väldigt mycket under hösten och i och med att jag inte har något privatliv som familj eller någon hobby samt inga som vill umgås med mig speciellt mycket så är ju jag egentligen ett kap för en arbetsgivare. Resultatet av mötet blev en extremt liten löneförhöjning och fortsatt timanställd då förteget just nu inte anställer folk. Företaget är inte lönsamt just nu och dess framtid är oviss just därför.

Ibland undrar jag om man förstår den sits jag befinner mig i. Det syns inte på mig att jag har kroniska cancer. Jag låter inte cancern ha en central roll i mitt liv men det innebär inte att den inte finns. Jag försöker alltid hålla huvudet högt och vara positiv och försöka att göra det bästa av situationen. Är det därför många inte kan se och förstå och tror att allt är som det var innan jag fick min diagnos? Aldrig kommer mitt liv att bli som innan jag fick cancer. Snarare är jag extremt sliten både fysiskt och psykisk. Jag gör mitt bästa var dag och ibland är jag så trött att jag inte vet om jag ska orka resten av dagen och där och då vill avbryta uppdraget och åka hem. Men ingen ser det och när jag försöker berätta hur jag kan må är det om man inte lyssnar och viftar bort de med att klassiker som "du som är så stark och positiv. Du är så duktig så!". Man kränker hellre än förstår. Jag vet inte hur jag ska göra för att få folk att förstå. För man tror inte på mig när jag berättar. Det jag säger tas inte på allvar. Det verkar som om det är min förbannelse för så har det alltid varit och det är jävligt trist och tungt...