Det finns inget värre än att bli ifrågasatt när det gäller min cancer. När man, trots att jag har intyg från läkaren om biverkningar och min situation, inte bli trodd och får veta att arbetsgivaren fortfarande ifrågasätter när jag är tvungen att vara hemma för att min kropp säger ifrån just på grund av biverkningar. Jag är inte hemma från mitt arbete för att jag tycker det är kul utan för att hela min fysik säger ifrån och det helt enkelt inte går att komma hemifrån.
Min ekonomi blir mer lidande när jag inte kan arbeta och det i sin tur stressar mig otroligt mycket. Jag begärde ett medarbetarsamtal får ett tag sedan i hopp om att försöka få en fast anställning, vilket hade gett mig mer regelbundna tider och en fast ekonomi och inte som nu när jag ständigt måste jaga uppdrag för att få ihop de timmar jag behöver för att få den lön jag behöver för att kunna överleva. Till trots hur jag har mått har jag försökt att anstränga mig och visa "framfötterna". Jag har gått till jobbet även när jag har varit svimfärdig och helt slut. Jag har fått sitta instängt på offentliga toaletter får att försöka, väldigt snabbt, att återhämta mig det lilla som har gått innan nästa uppdrag eller bäddad ner mig och sova en stund om jag har haft möjlighet och tid när jag hunnit åka hem mellan uppdragen.
Jag är tvungen att arbeta i stort sett varje månad i 6-dagars veckor. Jag är alltså ledig endast en dag, garanterat, i veckan. Inte konstig att min trötta och slitna kropp säger ifrån och att biverkningarna allt oftare dyker upp. Arbetade väldigt mycket under hösten och i och med att jag inte har något privatliv som familj eller någon hobby samt inga som vill umgås med mig speciellt mycket så är ju jag egentligen ett kap för en arbetsgivare. Resultatet av mötet blev en extremt liten löneförhöjning och fortsatt timanställd då förteget just nu inte anställer folk. Företaget är inte lönsamt just nu och dess framtid är oviss just därför.
Ibland undrar jag om man förstår den sits jag befinner mig i. Det syns inte på mig att jag har kroniska cancer. Jag låter inte cancern ha en central roll i mitt liv men det innebär inte att den inte finns. Jag försöker alltid hålla huvudet högt och vara positiv och försöka att göra det bästa av situationen. Är det därför många inte kan se och förstå och tror att allt är som det var innan jag fick min diagnos? Aldrig kommer mitt liv att bli som innan jag fick cancer. Snarare är jag extremt sliten både fysiskt och psykisk. Jag gör mitt bästa var dag och ibland är jag så trött att jag inte vet om jag ska orka resten av dagen och där och då vill avbryta uppdraget och åka hem. Men ingen ser det och när jag försöker berätta hur jag kan må är det om man inte lyssnar och viftar bort de med att klassiker som "du som är så stark och positiv. Du är så duktig så!". Man kränker hellre än förstår. Jag vet inte hur jag ska göra för att få folk att förstå. För man tror inte på mig när jag berättar. Det jag säger tas inte på allvar. Det verkar som om det är min förbannelse för så har det alltid varit och det är jävligt trist och tungt...
