Jag har ingen mamma att uppvakta idag. Kvinnan som födde mig kallar inte jag mamma. Den titeln har hon inte förtjänat. Alla föräldrar är inte av godo och hon är en av dem. Du blir inte mor eller far bara för att du biologiskt har avlat ett barn utan det är vad som sker efter att barnet är fött som, i mitt tycke, ger dig rätten att kalla dig mamma eller pappa. Försummar du ditt barn, utsätter det för fara, både fysiskt och psykiskt kränker och skadar ditt barn då har du inte rätten, i mina ögon, att kalla dig för mamma eller pappa.
Dock har jag haft turen att haft starka kvinnor som av olika anledningar korsat min väg och det började med den kvinna som komma att bli min fostermor, Ulla. En kvinna som till trots att hon inte var godkänd som fosterförälder inte gav sig förrän det sociala myndigheterna förstod att allt inte stod rätt till i det hem jag då bodde i. Ulla arbetade på mitt dagis som kokerska. Där uppdagades, vad jag har förstått ganska tidigt, att jag for väldigt illa hos kvinnan som födde mig. Bland annat kom jag alltid till dagis med skitig blöja, alltid smutsig. Man konstaterade väldigt fort att jag när jag kom till dagis på måndagen, att jag inte fått äta något under helgen. Självklart anmälde dagiset detta. Även hände det att jag inte blev hämtad utan, detta minns jag själv, fick jag sova hos föreståndaren och Ulla har berättat att efter första gången detta skedde hade hon erbjudit sig att låta mig få sova hos henne. Självklart skedde det igen.
Innan hon blev officiellt min fostermamma placerades jag hos en annan familj men jag ville inte vara där. Jag minns att jag stod och försökte få upp familjens ytterdörr eftersom jag vill till henne, inte till min biologiska mamma, utan till Ulla.
Min fostermamma hade 3 barn varav en som fortfarande bodde hemma. Å vad jag avgudade hennes dotter! Det är tack vare henne som jag älskar att dansa! Lollo kunde steppa och det var så kul att få låna hennes allt förstora steppskor men så tråkigt att jag var tvungen att vara i hallen på mattan och inte i vardagsrummet på parkettgolvet där det klapprade mycket bättre.
Tack vare Lollo blev dansen en befrielse för mig. För dansa, det kan jag! Dansen har alltid varit min tillflyktsort tillsammans med musik, ett ställe att gömma sig en stund när inget annat fungerar.
Lollo var också engagerad i Nordiska samfundet mot djurplågeri ( Idag: Djurens rätt). Jag vet att jag då gav mig själv löftet att när jag blir stor och börjar känna mina egna pengar skulle jag göra så gått jag kan för att köpa produkter som inte är testade på djur. (Jag gör så gått jag kan idag men tyvärr har jag inte allt råd). Och så hade de en hund, Buster. Han var så snäll och tålmodig mot mig. Det är inte alls konstigt att jag önskade mig en hund under större delen av min barndom.
Sen när jag började skolan och på fritids var det en kvinna som hette Liza. Henne kunde man alltid få kramar av. Jag tror att vi var många av barnen på fritids som älskade henne. Hon var allt varm och snäll och hade alltid en öppen famn.
I mellanstadiet fick jag världens bästa lärarinna. Jag tror att alla som har fått äran att få ha henne som lärare känner samma sak. Även om jag alltid kände mig osynlig och inte passade in så såg hon mig. Helena såg oss alla. Hon var orädd, tog tag i det som behövdes och lyfte oss alla.
När jag gick i sjätte klass var det en tjej i klassen som ringde upp mig och sa att hon skulle sprida ut i skola att jag var lesbisk.
Jaha, gör det, sa jag. Det är ingen som kommer att tro på dig för det är inte sant!
Jag har alltid förälskat mig i killar så jag visste redan på dagis var min läggning låg (Opps! Där kom jag visst ut som hetero! tihi!!). Men i stor sett hela skolan trodde på henne och jag fick en helvetesvecka där var jag än gick så pekades och fnittrades. Där högstadieelever kom fram till mig och frågade om det var jag som var den där lesbiska tjejen. Jag kommer inte i håg hur det gick till men Helena fick reda på vad som föres gick och jag fick peka ut de tjejer som hade hjälpt hon som ringt till mig. Helena förklarade för denna grupp att när man är 12 år vet man kanske inte vilken läggning man har och det spelar ingen roll vilken läggning man har. Också berättade hon att om detta inte slutade skulle hon först tala om för de inblandades föräldrar om deras mobbning, skulle de inte sluta efter det skulle hon polisanmäla. Slutade de? Nja, men det blev tystare och det finns nog de som fortfarande tror att jag skulle vara homosexuell idag. Skillnaden från då och nu är att jag bryr mig inte vad folk tror och tycker. För ingen annan än jag bestämmer vem jag vill vara med!!
I högstadiet och då åttonde klass klev en cool dramapedagog in i mitt liv. Och jäklar vad cool vi tyckte hon var! Hon hade ju varit tillsammans med en i rockbandet Europe!
Den klass jag gick i på högstadiet ansågs vara lite stökig och man hade bestämt att dela klassen på två grupper där den ena halva under en termin, skulle ha lektion och den andra halva skulle då ha drama och vid ny termin så bytte man. Jag tror att det var den enda gången som det faktiskt var full närvaro under dessa 3 åren var just när vi hade drama. Susanne bad om att få ha oss som helklass i nian, vilket typ alla lärare undrade om det verkligen var en bra idé med tanke på hur klassen var. men det blev så i alla fall och hur kul var det inte! Vi alla hade en plats och vi alla fick synas som vi ville, även om det handlade om att någon gjorde dekor eller hade hand om ljud och ljus eller musiken. Vi fick leka på andra villkor och känna att vi var delaktiga. För mig, så hittade jag ett sätt att uttrycka mig och helt plötsligt började jag känna att jag kunde ta lite mer plats att jag kanske inte var lika osynlig än då.
Dessa kvinnor är de kvinnor som blev otroligt viktiga för mig under min uppväxt. De har planterat frön hos mig som, till trots så mycket ogräs som vuxit i och omkring mi, lyckades slå rot och format mig till en så mycket bättre människa än hon som födde mig någonsin skulle kunna göar. Utan dessa starka, vackra och underbar kvinnor hade jag inte varit jag.
Det spelar ingen roll hur länge eller lite du finns i någons liv. Det är vad du lämnar när det är dags att gå som betyder något. Just det där fröet som du planterar hos någon kan vara det som får en människa att växa. Att upptäcka något hos sig själv som denne inte trodde att den hade och faktiskt ta det där steget som denne varit rädd för. Så visst är det trist att just jag skulle bli född av någon som inte skulle kunna hantera att bli mamma men var lyckligt lottad jag är för alla "mammor" jag fick på vägen!
