Förberedelse

Det blir några intensiva dagar efter beskedet. Jag sitter mycket framför datorn. Läser pm på facebook och svara så gott jag kan. Det blir en del telefonsamtal. Samtidigt är det skönt att få prata. Att berätta och att få gråta.

Redan samma kväll  skriver jag att-göra-listor.
Jag behöver strukturera.
Jag behöver en plan.

En lista är på allt det adiministrativa jag behöver göra innan jag ska operera mig.
Jag har 11 dagar på mig att ordna med allt. Jag måste hinna betala mina räkningar. Se till att katterna har mat och kattsand. Skriva en instruktion till kattvakterna på vem som äter vad osv. En av mina grannar döper den till "katt-bibeln".
På listan finns även olika instanser jag ska ringa som försäkringsbolget. Även att jag ska kolla vilka av mina lån som jag har försäkringar på.
Jag kopierar min sjukskrivning och lägger i kuvert med adresser på till de olika instanser de ska skickas till.

Den andra listan är en "bucket-list". Överst på den står det : Flyga luftballong!

Dagen efter står det i min journal:
"Ringer upp för koll enligt ök. Uppger att hon är lugnare idag. Varit på CT-thx på morgonen. Äter och sovit ok"

Under ca 1½ vecka sitter i telefonen med det olika instanser.
Jag träffar kuraton som ringde mig. Hon frågar mig hur jag ser på döden. Jag svara att jag är inte rädd för att då men orolig över vad som skulle hända mina katter om det skulle hända.
Jag fick en lista utav sjukhuset på förslag på saker och kläder som jag kan tänkas behöva under min vistelse så jag shoppar. Jag känner mig rätt lugn och jag sover gott trots allt. Mina tankar snurrar inte så fort som jag trodde det skulle göra och jag kan fokusera på det som jag behöver göra. Jag får veta att jag har en bra försäkring och att jag kan ansöka om ersättning. Likaså har jag genom hyresgästföreningen en försäkring där man kan få hjålp med hyran om något händer. Jag söker allt jag vet att jag kan söka. Man har hört så många otäcka historier om människor som drabbats av cancer som hamnat hos koronfogden på grund av att deras ekomomi inte har räckt till. Jag vill inte att det ska hända med mig.

Och så kommer den där dagen. Dagen då jag skulle skrivas in för operation. Min kusin visste jag skulle möta mig på sjukhuset. Så jag visste att jag inte skulle behöva vara ensam denna dag. Jag vaknade innan klockan och jag gick upp ändå för jag visste att det skulle bli svårare att gå hemifrån om jag låg kvar. Jag hade redan packat det jag skulle ha med mig. Jag gjorde mina morgon-rutiner. Dock ingen frukost eftersom jag från och med nu och fram till efter operationen skulle vara fastande. Jag gick hemifrån ca 2 timmar innan jag behövde åka. Det hade inte gått annars. Det slet i mig att inte veta när eller om jag skulle få se mina bäbisar igen.

I stället för att ta tunnelbana och åka till KS för sitta där nån timme och vänta på min kusin, tar jag en promenad från Hökarängen till Skanstull med ett litet stopp på ICA i Ringen för att köpa tops som jag glömt. Jag får dock sällskap mellan Skogskyrkogården och Gullmarsplan av en vän som ringer. Samtalet stärker mig. För även hur förberedd jag var, behövde jag få bli påmind om min styrka och attityd. Bekräftelse-behovet var stort för mig inför denna operation. Jag hade behov att få veta att man hejade på mig och att man ville att allt skulle bli bra för mig.

I skanstull tar jag tunnelbanan. Jag orkar inte gå längre samt om jag skulle komma i tid till sjukhuset så hade jag inget val. Väl på KS är min kusin där. Jag gråter offentligt i entrèn på KS. Vi tar oss upp till avd. C24. Jag blir tilldelad mitt rum. Ett stort rum alldeles för mig själv. Och jag tycker att man ska fixa sjukhus där man får ta med sig sina husdjur. Det finns ju Ronal McDonalds-hus där barn med sina familjer får bo medans barnet kämpar på men inget för oss med fyrbent familj. Diskriminering!

Installerar mig och hittar bra platser för fotografierna av mina katter. Jag får min första kanyl instalerad i min arm. Blodprov tas. Tempen likaså. Jag lämnar över de papper jag fick vid beskedet angånde min tillåtelse att använda mina vävnader för forskning.

För mig var det och är fortfarande en självklarhet att hjälpa till med forskning angånde min form av cancer. Jag kan inte längre vara en organ-donator. Jag får inte lämna blod, vilket är synd eftersom jag har en blod-typ som passar alla. Men det jag kan göra är att bidra till cancer-forskningen så att mina medsystra och de som tyvärr kommer efter mig förhoppningsvis kan få en bättre prognoss än mig. Och tänk vad häftigt det skulle vara om man tack vare mina vävnader kan förbättra den medicin som finns eller till och med upptäcka ett botemedel! Det vore hur coolt som helst!

Min kusin stannar med mig på KS nästan hela dagen. Vi spelar kort och skrattar en hel del medans jag dricker laxerande vätskor. I helvete vad äckligt det är med detta laxerande vatten. Smakar extremt salt. Men det är bara att sörpla i sig då mina tarmar måste vara rena och fina inför den stundande operationen. Jag får dricka buljong, vatten och te dock men de tar inte riktigt bort smacken av laxeringsmedlet.

När det blir kväll åker min kusin för att möta upp sin dotter. Innan hon åker får hon den stora äran att via min facebook-sida informera om min operation. Hennes dotter är på plats hemma hos mig. Hon ska bo där i några dagar och ta hand om mina bäbisar.
Jag försöker titta lite på netflix på min surfplatta, roa mig med fejjan och slappna av. Det är svårt att sova. Sängen är för liten och jag är inte van att sova utan mina bäbisar. Wilma ska nästan alltid liggga i mina knäveck och Gurra och Floke ligger ofta nere vid fötterna.
Jag får till slut några timmars sömn innan det är dags att vakna för att bli nerstjusat till operation.

Facebook-status: "Nu kör vi så kaklet blir till damm!"
Soundtrack: Survivor - "Eye of the tiger"