Jag befinner mig just nu i en delen av min process där jag börjar få lite perspektiv på cancer och denna resa jag hitintills gjort. Där jag är nu präglas en hel del av besvikelse och sorg över de som inte har funnits där. Ni vet, de där man på något sätt hade hoppats skulle hålla mig i handen eller som jag kanske skulle kunde ringa mitt i natten och kanske till och med hjälpa mig att uppfylla drömmar.
Missförstå mig rätt, jag har haft och har fortfarande, mycket bra stöd av de få som funnits vid min sida under processens gång. Några har försvunnit, några har tillkommit och några som önskar att de hade kunna var där för mig mer men inte kunnat då de befunnit sig i ett annat land.
Dock finns de dem som jag skrivit pm till via sociala medier (jag har till och med skrivit ett riktigt brev och skickat med frimärke och allt) som inte hört av sig. Två av dem svarade på beskedet om min cancer men ingen har hört av sig för att fråga hur det går för mig och det irriterar mig. Det gäller inte bara dessa två utan fler.
Visst, man frågar mig hur jag mår, men de gör man väl med alla? Det ingår liksom i hälsningsfrasen, eller hur? Men vill man veta på riktigt hur jag mår? Eller sitter man och väntar på att jag ska död?
Jag börjar på allvar tror att det är just det man gör, att de som inte finns vid min sida, inte vill hjälpa mig att leva mitt liv den tid jag har kvar genom att se till att jag kan pricka av min bucket-lista, just sitter och väntar på att jag ska död. Vilket får mig att undra:
-Va fan har jag gjort just dig? Vad är det som är så ruttet med mig att du anser att jag inte ska få finnas kvar? För om just du hade velat att jag ska finnas kvar en stund till så hade du väl sett till att jag fått lära mig göra bearnaisesås, eller hur?
Också har vi de där som gärna använder sig av min situation för att de ska få lite uppmärksamhet på kafferasten, alltså som kaka till kaffet men aldrig skulle få för sig att höra av sig till mig.
Favoriten är dock de som hittar på, och freestylar lite när det gäller min diagnos och situation eller säger att de minsann är ett stöd och de har gjort det och det för mig med si och så mycket uppmuntran men började sakta men väldigt säkert försvann någonstans på mitten för att de insåg att var tvungna att engagera sig i någon annan än sig själva och att de då inte längre kunde vara universums medelpunkt.
Min absoluta favvo är den om att min prognos ska vara godartad. Jag förstår inte att man i huvudtaget kan säga något sånt!Tror man det har man inte någon koll alls!
Ja, jag vet! Detta inlägg är gnälligt. Nej, jag tänker inte be om ursäkt om just du känner dig träffad! Kom till insikt och väx med den så kanske just du lär dig. För om just du hamnar i samma eller liknade situation som jag, hur skulle du vilja bli behandlad? Skulle just du vilja att andra gör mot dig som du gör mot mig? Vill just du också att man ska fara med osanning om just din situation, vrida till och hitta på utan hänsyn till den information du ger och kan hänvisa till? Vill just du också att man ska döma dig utan att ifrågasätta? Skulle just du också vilja bli ofrivilligt isolerad av din omgivning bara för att just du har en kronisk sjukdom?
Sov på den, "just" du!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar