I morgon är det dags igen och som ni redan vet så har jag lite ritualer för mig inför mina kontroller. Det ska skrubbas och smörjas in. Finfina kläder och smink (lite mer än vanligt) ska på. Jag brukar börja lite smått med att välja ut kläderna i huvudet, kanske ha lite alternativ om mitt första val inte skulle fungera.
Hitintills har jag fått lite sovmorgon inför besöket men i morgon ska jag vara på radiumhemmet redan kl: 09.00 så jag har redan i kväll försökt att pröva de klänningar som jag tänkt mig men inget känns rätt. Det enda som hände var att jag började gråta. Det kändes just som att det inte var någon idé att ens göra som jag brukar göra eftersom det inte känns som det kommer att bli något som är värt att fira. Att de resultat som jag får av röntgen och blodprover kommer att visa något som jag inte vill alls. Nej, jag väljer inte att ha dessa negativa föreställningar eller försöker vara cynisk. Känslan är annorlunda än vad den har varit inför de andra kontrollerna och jag gillar det inte alls. Det är så pass att min gamla kompis panikångest behagade hälsa på en lite stund i eftermiddags vilket ledde till att jag fick avboka ett ledsagaruppdrag nu på kvällen. Visserligen så brukar jag få lite stressmage också men jag har klarat mig från det denna gång.
Jag har ändå under denna tid, sen jag fick veta att min cancer-parameter är något förhöjt, försökt tänka att om det skulle visa sig att cancern är tillbaka så hoppas jag att det är i tidigt stadium så att jag inte behöver den dunder-behandling som sist utan att man försöker hindra dess utveckling med kanske cellgifts-tabletter istället. Samtidigt hoppas jag att det var just en infektion som läkaren sa att det kanske kunde vara eftersom helgen samma vecka som kontrollen, blev jag sjuk med hög feber och öroninflammation. Tänk om jag har sådan tur att det var just den inflammationen som höjde parametern! Det vore ju helt fantastiskt!
Min mantra har det senaste veckorna varit "Snälla, inte än!". Jag hoppas att även om skiten skulle vara tillbaka att jag slipper sjukskriva mig igen och att jag ska kunna fortsätta att arbeta. Det vore det ultimata. Speciellt nu när jag har fått möjlighet att vara på kontoret och fått börja lära mig "bokningen" (dit kunderna/brukarna och ledsagare ringer för att boka bland annat ledsagning samt se till att kunderna/brukarna får den ledsagning de har önskat). Även har jag fått i uppgift att lägga in timanställdas dokumentation i företagets datasystemet. Min arbete flyter på så bra nu och jag anser att jag har väldens bästa arbete, så jag vill ha möjlighet att få fortsätta en bra tag till.
Mitt mål sedan starten på denna resa har varit att att återerövra vardagen och i och med att jag släppte försäkringskassa så erövrade jag det sista i form av att återgå till arbetslivet. Så tanke på behöva bli sjukskriven igen skulle innebära att skiten tränger på sig och förstör min erövring som den där jobbiga gästen på festen som aldrig vill gå hem och som har spytt ner inte bara din toalett utan även ditt handfat och missat halva så även golvet blivit nerspytt som man sen måste städa efter så att du själv kan använda badrummet igen samt som du måste betala, med pengar du egentligen inte har och inte kommer få tillbaka, för taxin från Norrtälje till Södertälje för att bli av med denne. Samtidigt vet jag att det är inte så mycket jag kan göra om skiten är tillbaka. Det är bara på´t igen så självklart tar jag fajten. Jag är inte den som erkänner mig slagen i första hand. Även när det inte lägre går att göra något kommer jag inte anse mig besegrad.
Så i morgon bitti kommer jag vakna och jag kommer skrubba och smörja in. Klänningen och sminket kommer att sitta precis som de ska och jag kommer att vara så redo som bara jag kan inför det som komma skall.
Jag finns här. Jag finns nu. Därför vinner jag alltid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar