Det kan låta konstigt att livet fortsätter när man har en kronisk sjukdom men när man inte vet något annat så är det inte det. På något sätt har jag förlikat mig med att mitt liv har kortats ner rejält och i början när jag insåg att jag inte kommer finns kvar så länge som jag skulle vilja så var det väldigt jobbigt men jag lyckades komma över den tröskeln och har fortsatt att leva mitt liv.
Under min första behandling kunde jag tänka att varför ska jag köpa nya kläder för när jag ändå snart ska dö? Varför inte börja sälja av allt jag har? Alla möbler och böcker osv? Samtidigt som jag tänkte att jag lever fortfarande varför skulle jag inte få köpa nya kläder?! Visst, jag rensade ut bland mina ägodelar en hel del men det var mest av tristess än av tanken på att jag snart skulle dö och tanken på att jag faktiskt får köpa saker till mig själv har vunnit just för att jag inte är död än!
Dock, när jag började fundera på att adoptera en till katt dök tanken upp igen. Jag kommer ju vara död snart så varför skaffa en till katt? Är det verkligen rätt? Efter att ha argumenterat med mig själv under en längre period kom jag fram till att det visst är rätt, för jag lever fortfarande och "bara" för att jag har obotlig cancer har inte jag rätt att få göra det? Så vad är det som säger att jag inte skulle kunna adoptera en katt?? Ingenting! Vi ska ju alla död en dag. Vi vet inte när eller hur förrän det är dags. Vilket innebär att om inte jag skulle få skulle ingen få, eller hur?
Så nu har jag adopterat en till katt och det är hur kul och mysigt som helst! Och kanske blir det fler för så länge jag lever tänker jag också leva och göra det bästa för att få finnas kvar så länge jag kan och jag rekommenderar att du inte står i vägen för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar