När jag ser på social media att många blir uppvaktade med blombud och dylik och vänner och familj som går samman och överraskar med fest eller fina presenter, gör det ont i mig eftersom jag inte har verken familj eller vänner som skulle göra detta för mig. Än mindre nu när jag har kronisk cancer. Om någon är värdefull för dig så vill man väl att de ska känna det? Det sägs att det du vill att andra ska göra för dig, gör det för andra. Det stämmer inte. Jag gör mycket för andra och finns alltid där för dem som behöver det. Men behöver jag någon som lyssnar avvisas jag och det jag känner eller upplever är inte tillåtet.
Även om jag är så otroligt tacksam och lycklig över att jag fortfarande får
finns kvar här nu och hur underbart det inte att jag i morgon får bli ett år
äldre, så är jag ensam.
Det går inte att skylla på avstånd eller tid. För är någon viktig för dig så
tar man vara på tiden man har tillsammans och gör det bästa av den.
Det går heller inte att skylla på min cancer och hur jobbigt den är för dig. Bara
för att du kan ta paus från min cancer innebär inte det att jag kan det!
Även detta går över och bättre blir det när jag loggar ut så jag slipper bli
påmind om min obetydlighet för er. Ni har ingen plats i mitt liv. Jag förtjänar
bättre!
