1 år

I dag är det 1 år sedan jag fick beskedet och jag lever fortfarande. Det trodde inte jag att jag skulle göra. Jag hoppades men jag vågade inte riktigt tro att det skulle gå så bra som det hitintills har gjort.

Jag kommer inte bli frisk och jag har på något sätt accepterat det. Jag har, precis som er alla andra, ingen aning om när jag kommer dö. Jag vet bara att mitt liv blivit förkortat med en massa år. Så min prognoss är ungefär som för er också; osäker. Det är inte så mycket vi kan göra åt det. Det är så livet lite fungerar; man lever i ovishet men man gör sitt bästa med att leva sitt liv, med vad det innebär.

Ja, det är skrämmande att inte veta när min cancer kommer tillbaka. För tillbaka kommer den vare sig jag vill eller inte. Jag kan inte göra så mycket mer än forsätta leva. Jag kan inte gör mer än fortsätta andas, sätta den ena foten framför den andra. Visst, jag kan försöka äta bättre, motionera. Göra massa roliga saker. Dock kostar allt detta pengar och mina börjar ta slut och då gäller det att trolla med knäna om man ska överleva.

Vissa dagar är det fruktansvärt tufft att bära på denna vetenskap. Att jag kan dö när som helst. Jag har min nästa kontroll om exakt två veckor och nästan det ända jag har i huvudet är; inte än, inte än! Ge mig minst tre månader till!

Det börjar nästan på en gång när kallelsen kommer. Oron, förhoppningen. Man känner efter fysiskt. Gör det inte lite ont under höger revben? Är jag inte lite öm vid diafragman? Är jag tröttare än vanligt? Vad är vanlig trötthet numera? Man får stressmage och hoppas på att det bara är just stressmage.

Andra dagar, som idag, är jag glad att jag fortfarande lever. Jag hade ett mål när jag kom hem från sjukhuset och det vara att återerövra vardagen. Det har jag lyckads rätt bra med. Nu gäller nästa mål; att pricka av min bucket-list och uppfylla så många av mina drömmar som möjlig innan det inte längre går.

Hjälper ni mig med det?

Dagens soundtrack:  Sia - Alive