Som titeln på denna blogg skvallrar om så har jag kontroll, just nu, var tredje månad och kontroll nummer 3 efter avslutad behandling är i morgon eftermiddag. Tufft? Svar ja! Dock, med tanke på den prognos jag har, så är det också en trygghet eftersom det är under de första åren efter avslutad behandling som risken för återfall är som störst och då är det ganska skönt, trots allt, att kontrollerna är täta. Missförstå mig rätt, jag kommer få återfall men vet inte när. Men desto längre tid det tar innan desto mer kan jag leva. Just nu är målet att klara av dessa första två år, då kontrollerna är var tredje månad, för att sedan, från och med år 3, få gå på kontroll var 6 månad.
Jag har läst någonstans att jag har ca 30% chans att kunna passera den magiska 5-års gränsen, där många cancer-fall oftast förklaras friska. Dock har jag förstått att, visst jag har en liten möjlighet att nå denna gräns men att det innebär att inte jag kommer att friskförklaras. Om jag har förstått rätt så innebär detta just för att mina lymfkörtlar är drabbade samt att min cancer redan hade börjat sprida sig när den upptäcktes.
Jag har också läst att, till skillnad från ca 4-5 år sedan, då överlevnadsprognosen på min form av cancer och stadie var ca 1-2 år, så börjar den nedre gränsen för överlevnad närma sig 3 år. Detta är statistik, självklart, och som jag nämnt förr så har jag nog inte riktigt fallit in in någon form av statiskt så vitt jag vet, under min livstid. Det har varit lite svårt i huvudtaget att placera mig i fack över lag. Jag hade heller inte nu tänkt att låta mig ingå in någon statistik. Målet är att överraska så mycket som möjligt.
Så hur känns det egentligen inför en kontroll? Ja, vad kan jag säga? Det är ganska lugnt fram tills man får kallelsen och remissen för provtagning. Den brukar komma med posten ca 1 månad innan. Då kan man börja känna en lite oro och stress. För min del, i alla fall sedan jag började arbeta, blir det till att försöka se till att vara ledig just den dagen som man ska på kontrollen så man kan slappna av lite. För ju närmare jag kommer kontrollen desto mer ofokuserad blir jag. På grund av just oro och stress blir det spänningar. Rättare sagt så blir det omedvetna spänningar i kroppen samt att det blir svår att i huvudtaget kunna göra saker utöver det vanlig. Inför första kontrollen så var det rätt ok. Jag var inte ens orolig och konstigt nog ganska säker på att allt var ok. Tankegången var att det var så nära inpå avslutad behandling att det kändes logiskt att det skulle gå bra. Inför kontroll nr 2 fick jag diarré, eller stressmage om man hellre vill det. Om jag minns rätt så hade jag tagit ledigt inför kontrollen. Denna gång har jag tagit ut semester men bliv sjuk innan. (Min klimakterie-leder gör sig påminda och jag har nu varit hemma i 2 veckor. Frustrerande!). Jag misstänker dock att just på grund av den underliggande oron och den omedvetna stressen så blev jag sjuk denna gång.
Dock försöker jag ha en positiv inställning inför kontrollerna. Framför allt så har jag en bestämt mig för att varje gång jag ska på kontroll så ska jag vara så snygg som möjligt. Håret ska fixas, full make-up och kjol eller klänning. Varför? Varför inte!? Även handlar det om att boosta min självkänsla inför vad som än sker och vilket resultat provtagningen har. Jag känner att jag har mer kontroll av en obehaglig situation när jag fixar till mig. Det är ett sätt att behålla lugnet och jag upplever att jag skämmer bort mig själv när jag klär mig i mina finkläder. Samt, när jag fått beskedet om att allt är bra, har jag hitintills velat fira det och då är jag ju redan klädd för det, eller hur? Visst, hitintills har jag gråtit av lättnad så lite av sminket har offrats men jag föredrar glädjetårar så det är ok.
Sist bestämde jag mig på bussen på väg till KS, att om allt var bra skulle jag unna mig ett glas champagne. Denna gång undrar jag om jag ska ge mig själv en ny tatuering...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar