Moment 22?

Jag har nu varit hemma i en vecka på grund av mina leder. Det är frustrerande!
Sist blev jag hemma i 3 veckor och sist var det kylan som ställde till det. Denna gång har jag "bara" förtagit mig.
Efter förra gångens smärtvåg och att lyckas få igång smärtlindring hade jag rätt bra med energi. Arbetet flöt på bra (även om jag blev hotad med avsked, när jag började arbeta igen, av hen jag arbetar hos just nu. Jag är personlig assistens för er som inte redan visste det. Ja, min arbetsledare är informerad om hotet).
Mitt vardagsrum blev färdigrenoverat ( nej, jag gjorde det inte själv. Det hade jag inte orkat, utan beställde via min hyresvärd mot pålägg på hyran). Jag till och med tog kontakt med mitt andra jobb eftersom jag kände att jag nu skulle orka att arbeta mer. Men där tog det stopp.
Stundvis fungerar kroppen ok men smärta biter sig fast. Den är mer eller mindre beroende på vad jag gör, om jag sovit bra osv. Och på detta har jag eksem på mina ögonlock som inte vill ge med sig trots läkarbesök och salva. Även ligger en oro och stress inför kommande kontroll samt rädslan att när jag kan återgå till mitt arbete att jag återigen ska bli utskälld för att jag varit sjuk, bli straffad för det och återigen bli hotad med av avsked. Samtidig har en tanke börjat slå sig till ro att jag kanske skulle pausa assistent-jobbet och endast pröva det andra arbetet för att se om kropp och själ skulle må bättre av det. Även har att börja studera igen börjat att locka.

Dock vore det lite skönt om livet kunde få flyta på ostört en stund. Att jag kunde få göra det jag vill göra och det går inte om jag inte kan arbeta som jag vill eftersom jag då inte får den inkomst jag behöver. Jag vill inte behöva känna stressen av att inte hinna med allt jag vill uppleva innan det är försent! För livet måste väl vara så mycket mer än det jag dealar med just nu?! Eller hur?!
Fast jag vet att jag inte kan stressa på allt detta. Det tar sin tid att återhämta sig från en behandlingsprocess både fysiskt och psykiskt och det måste få ta den tid det kommer att ta. Men det blir lite som moment 22 och en onödig stress eftersom jag behöver förbättra min ekonomi. Försäkringskassan anser inte min cancer som allvarlig så jag har inte längre en "normal" ersättning på 80 % av lön utan nu är det 75%. Och, om jag förstår det rätt, så vare sig jag kan arbeta 100% eller inte så blir jag utförsäkrad här till hösten.  an bli intressand att se vad det blir.

Just nu är jag väldigt frustrerad. Förbannad och trött likaså och jag önskade att jag hade ett arbete som jag kunde sköta hemifrån när kroppen säger stopp.
Men vi kan ju låtsas att det var det sista av min icke-existerade PMS och så säger vi "god natt". Ny dag i morgon...