Moment 22: Ekonomin

Den ekonomiska delen av att få en cancer-diagnos kan vara ganska tuff.

Som ni nog redan vet så får man 80% av sin lön vid sjukskrivning. De två första veckorna betalar arbetsgivaren, om du har en fast anställning, men om du blir sjukskriven som timanställd och inte har några arbetspass inbokade, måste du själv meddela det till försäkringskassan från dag 1. 

Jag hade precis fått en fast tjänst på 50%  i ett företag och var timanställd på ett annat när jag fick min diagnos. Jag missade att anmäla min timanställning till försäkringskassan för att jag inte visste om detta samt att jag helt enkelt inte hade en tanke på att kolla upp vad som gällde vid en sådan anställning. Självklart så fick jag då ersättning grundat på min fasta anställning och som ni säkert räknat ut så blev det inte mycket pengar alls. 

Tur i oturen så hade jag, och har fortfarande, en bra försäkring via mitt fackliga organisation vilket gav mig ett så kallat diagnoskapital. Även hade jag ca 4 månader tidigare tecknat en Bo kvar- försäkring via hyresgästföreningen samt att jag var berättigad pengar från AFA. Detta gjorde att jag under min sjukskrivning slapp oroa mig för min ekonomi. Dock tog det ungefär 1 1/2 månad innan alla utbetalningar hade börjat komma igång så under tiden levde jag på min fars besparingar för att kunna klara mig. (Tyvärr hann jag inte betala tillbaka det jag var skyldig min far innan han gick före men jag tror han är ok med det.)

Det ekonomiska läget var någorlunda under kontroll tills min far gick bort och då jag inte kunde täcka begravningskostnaderna. Det handlade inte om mycket pengar men vid tidpunkten då bouppteckningen var klar så började min ekonomi att bli lidande och jag fick trolla med knäna för att få ihop det.

Tror mig när jag säger att jag är riktigt duktig på att få det att gå ihop. Min specialitet är att koka soppa på en spik som man säger. Men utmattningssyndromen efter behandlingen och att jag ganska precis, sakta med säkert börjat återgå till mitt arbete och pappas bortgång som fortfarande ekade så blev minsta lilla utöver det jättestort.

Jag hade innan dess börjat planera för att skaffa mig en inneboende och då också en så kallad dagbädd så att jag skulle slippa möblera om hela min lägenhet samt fortfarande kunna ha mitt vardagsrum som ett vardagsrum om jag skulle få besök.(När jag har inneboende bor jag i mitt vardagsrum och inneboende bor i mitt sovrum. Mitt vardagsrum är ganska stort och går att dela av så man får en sovrums-del och ett vardagsrums-del. Det blir charmigt men lite trångbott.)

Jag bad pappas syskon om hjälp och förslag på att dela det sista av kostnaderna på oss fem (pappa har 4 syskon kvar i livet som då var mer intresserad av att min far skulle urnsättas än hur jag mådde i min process) men fick ett nej, speciellt efter de fick höra att jag skulle införskaffa en dagbädd men de frågade aldrig varför utan felaktig antog att pengarna skulle användas till dagbädden. Observera att det hade handlat om ca 750 kr/person. Min farbror ansåg att det var mitt ansvar och besvärade sig med att ringa några samtal för att bekräfta det. Det slutade med att jag kom överens med begravningsbyrån om en summa att minst betala varje månad, dock blev det jobbigt eftersom jag redan hade en väldigt ansträngt ekonomi så det blev att jag tog ett lån så jag kunde betala allt på en gång samt att samla alla små krediter och avbetalningar jag då hade på ett ställe. Jag har lån sen tidigare så det var inget jag ville men såg mig tvungen till för att överleva. Står man ensam så har man oftast inget val än att försöka lösa situationen så gott man kan. 

Det är inte konstigt att många med cancer-diagnos hamnar hos kronofogden till slut. För när man ska återgå till det vardagliga och börjar sakta men säkert att arbeta så täcker den lilla inkomst man har under återhämtningen inte alla kostnader. Speciellt när man är singel och inte har folk omkring dig som kan hjälpa dig. Diagnoskapitalet jag fick var endast på 50.000 kr, för kronisk cancer. Lite lite tycker jag. Jag tror inte jag får något mer heller när cancern kommer tillbaka. Jag har en sjukdom jag aldrig kommer bli frisk från och som man vet ger personen kanske 5-6 år  kvar att leva, om man har tur och ändå får man bara 50.000 kr. Hur tänker man då?

Den ekonomiska biten har verkligen varit en pers det senaste året. Jag hade som sagt inneboende ett tag och det ser ut som, vare sig jag vill eller inte, så måste jag nog skaffa en ny ganska snart. Men det tar emot så inåt helskotta och jag vet inte varför. För jag tycker det är kul med inneboende. Det är bara den första som inte var bra men de andra 5 har jag trivts bra med. Eftersom min lön knappt täcker min hyra och räkningar ( jag måste låna av min bästa vän för att kunna betala allt) och jag därefter lever på kredit, både i form av kort och avbetalningar, för att få mat till mig och katterna, så blir jag så illa tvungen att leta efter en inneboende.

Och ja, jag har använd kredit till lättja också, i form av konsertbiljett ect. och varför är jag så dum och gör det?? Därför att jag behöver något att se fram emot!! Eftersom jag inte får hjälp att uppfylla mina drömma på min bucket-list så försätter jag mig själv i moment 22. Dock har jag inte för vana att göra så. Jag går inte på alla konserter, musikaler eller liknade evenemang som jag vill se men ibland, typ 2-3 om året unnar jag mig detta. Jag går inte på krogen, dricker sällan alkohol, äter extrem sällan ute så vidare jag inte hinner hem mellan uppdragen för att äta. (Jag kan inte leva på frukt och vatten en hel dag och som ledsagare så har vi bara möjlighet att värma mat på kontoret som ligger i Älvsjö eller åka hem för att äta. Ja, jag vill äta ordentlig mat till lunch! Det funkar inte annars! Svar Ja, vi kan lägga in en timme för lunch men för mig som timanställd lönar det sig inte). Och samtidig så undrar jag varför jag ska  ha skuldkänslor när jag använder av mitt kreditkort när det enda jag vill är att känna, lite då och då, att jag lever. Så är det då i lättjas namn som jag gör det eller för att jag vill få finnas kvar en lite stund till?

Som sagt; moment 22. Kanske det blir bättre. Kanske fortsätter spiralen snurra nedåt. Återstår att se.

Annars så fortsätter cancern att lysa med sin frånvaro...

I morgon smäller det......

I morgon är det dags igen och som ni redan vet så har jag lite ritualer för mig inför mina kontroller. Det ska skrubbas och smörjas in. Finfina kläder och smink (lite mer än vanligt) ska på. Jag brukar börja lite smått med att välja ut kläderna i huvudet, kanske ha lite alternativ om mitt första val inte skulle fungera.
Hitintills har jag fått lite sovmorgon inför besöket men i morgon ska jag vara på radiumhemmet redan kl: 09.00 så jag har redan i kväll försökt att pröva de klänningar som jag tänkt mig men inget känns rätt. Det enda som hände var att jag började gråta. Det kändes just som att det inte var någon idé att ens göra som jag brukar göra eftersom det inte känns som det kommer att bli något som är värt att fira. Att de resultat som jag får av röntgen och blodprover kommer att visa något som jag inte vill alls. Nej, jag väljer inte att ha dessa negativa föreställningar eller försöker vara cynisk. Känslan är annorlunda än vad den har varit inför de andra kontrollerna och jag gillar det inte alls. Det är så pass att min gamla kompis panikångest behagade hälsa på en lite stund i eftermiddags vilket ledde till att jag fick avboka ett ledsagaruppdrag nu på kvällen. Visserligen så brukar jag få lite stressmage också men jag har klarat mig från det denna gång.

Jag har ändå under denna tid, sen jag fick veta att min cancer-parameter är något förhöjt, försökt tänka att om det skulle visa sig att cancern är tillbaka så hoppas jag att det är i tidigt stadium så att jag inte behöver den dunder-behandling som sist utan att man försöker hindra dess utveckling med kanske cellgifts-tabletter istället. Samtidigt hoppas jag att det var just en infektion som läkaren sa att det kanske kunde vara eftersom helgen samma vecka som kontrollen, blev jag sjuk med hög feber och öroninflammation. Tänk om jag har sådan tur att det var just den inflammationen som höjde parametern! Det vore ju helt fantastiskt!

Min mantra har det senaste veckorna varit "Snälla, inte än!". Jag hoppas att även om skiten skulle vara tillbaka att jag slipper sjukskriva mig igen och att jag ska kunna fortsätta att arbeta. Det vore det ultimata. Speciellt nu när jag har fått möjlighet att vara på kontoret och fått börja lära mig "bokningen" (dit kunderna/brukarna och ledsagare ringer för att boka bland annat ledsagning samt se till att kunderna/brukarna får den ledsagning de har önskat). Även har jag fått i uppgift att lägga in timanställdas dokumentation i företagets datasystemet. Min arbete flyter på så bra nu och jag anser att jag har väldens bästa arbete, så jag vill ha möjlighet att få fortsätta en bra tag till.

Mitt mål sedan starten på denna resa har varit att att återerövra vardagen och i och med att jag släppte försäkringskassa så erövrade jag det sista i form av att återgå till arbetslivet. Så tanke på behöva bli sjukskriven igen skulle innebära att skiten tränger på sig och förstör min erövring som den där jobbiga gästen på festen som aldrig vill gå hem och som har spytt ner inte bara din toalett utan även ditt handfat och missat halva så även golvet blivit nerspytt som man sen måste städa efter så att du själv kan använda badrummet igen samt som du måste betala, med pengar du egentligen inte har och inte kommer få tillbaka, för taxin från Norrtälje till Södertälje för att bli av med denne. Samtidigt vet jag att det är inte så mycket jag kan göra om skiten är tillbaka. Det är bara på´t igen så självklart tar jag fajten. Jag är inte den som erkänner mig slagen i första hand. Även när det inte lägre går att göra något kommer jag inte anse mig besegrad.

Så i morgon bitti kommer jag vakna och jag kommer skrubba och smörja in. Klänningen och sminket kommer att sitta precis som de ska och jag kommer att vara så redo som bara jag kan inför det som komma skall.

Jag finns här. Jag finns nu. Därför vinner jag alltid!