Som ni nog redan vet så får man 80% av sin lön vid sjukskrivning. De två första veckorna betalar arbetsgivaren, om du har en fast anställning, men om du blir sjukskriven som timanställd och inte har några arbetspass inbokade, måste du själv meddela det till försäkringskassan från dag 1.
Jag hade precis fått en fast tjänst på 50% i ett företag och var timanställd på ett annat när jag fick min diagnos. Jag missade att anmäla min timanställning till försäkringskassan för att jag inte visste om detta samt att jag helt enkelt inte hade en tanke på att kolla upp vad som gällde vid en sådan anställning. Självklart så fick jag då ersättning grundat på min fasta anställning och som ni säkert räknat ut så blev det inte mycket pengar alls.
Tur i oturen så hade jag, och har fortfarande, en bra försäkring via mitt fackliga organisation vilket gav mig ett så kallat diagnoskapital. Även hade jag ca 4 månader tidigare tecknat en Bo kvar- försäkring via hyresgästföreningen samt att jag var berättigad pengar från AFA. Detta gjorde att jag under min sjukskrivning slapp oroa mig för min ekonomi. Dock tog det ungefär 1 1/2 månad innan alla utbetalningar hade börjat komma igång så under tiden levde jag på min fars besparingar för att kunna klara mig. (Tyvärr hann jag inte betala tillbaka det jag var skyldig min far innan han gick före men jag tror han är ok med det.)
Det ekonomiska läget var någorlunda under kontroll tills min far gick bort och då jag inte kunde täcka begravningskostnaderna. Det handlade inte om mycket pengar men vid tidpunkten då bouppteckningen var klar så började min ekonomi att bli lidande och jag fick trolla med knäna för att få ihop det.
Tror mig när jag säger att jag är riktigt duktig på att få det att gå ihop. Min specialitet är att koka soppa på en spik som man säger. Men utmattningssyndromen efter behandlingen och att jag ganska precis, sakta med säkert börjat återgå till mitt arbete och pappas bortgång som fortfarande ekade så blev minsta lilla utöver det jättestort.
Jag hade innan dess börjat planera för att skaffa mig en inneboende och då också en så kallad dagbädd så att jag skulle slippa möblera om hela min lägenhet samt fortfarande kunna ha mitt vardagsrum som ett vardagsrum om jag skulle få besök.(När jag har inneboende bor jag i mitt vardagsrum och inneboende bor i mitt sovrum. Mitt vardagsrum är ganska stort och går att dela av så man får en sovrums-del och ett vardagsrums-del. Det blir charmigt men lite trångbott.)
Jag bad pappas syskon om hjälp och förslag på att dela det sista av kostnaderna på oss fem (pappa har 4 syskon kvar i livet som då var mer intresserad av att min far skulle urnsättas än hur jag mådde i min process) men fick ett nej, speciellt efter de fick höra att jag skulle införskaffa en dagbädd men de frågade aldrig varför utan felaktig antog att pengarna skulle användas till dagbädden. Observera att det hade handlat om ca 750 kr/person. Min farbror ansåg att det var mitt ansvar och besvärade sig med att ringa några samtal för att bekräfta det. Det slutade med att jag kom överens med begravningsbyrån om en summa att minst betala varje månad, dock blev det jobbigt eftersom jag redan hade en väldigt ansträngt ekonomi så det blev att jag tog ett lån så jag kunde betala allt på en gång samt att samla alla små krediter och avbetalningar jag då hade på ett ställe. Jag har lån sen tidigare så det var inget jag ville men såg mig tvungen till för att överleva. Står man ensam så har man oftast inget val än att försöka lösa situationen så gott man kan.
Det är inte konstigt att många med cancer-diagnos hamnar hos kronofogden till slut. För när man ska återgå till det vardagliga och börjar sakta men säkert att arbeta så täcker den lilla inkomst man har under återhämtningen inte alla kostnader. Speciellt när man är singel och inte har folk omkring dig som kan hjälpa dig. Diagnoskapitalet jag fick var endast på 50.000 kr, för kronisk cancer. Lite lite tycker jag. Jag tror inte jag får något mer heller när cancern kommer tillbaka. Jag har en sjukdom jag aldrig kommer bli frisk från och som man vet ger personen kanske 5-6 år kvar att leva, om man har tur och ändå får man bara 50.000 kr. Hur tänker man då?
Den ekonomiska biten har verkligen varit en pers det senaste året. Jag hade som sagt inneboende ett tag och det ser ut som, vare sig jag vill eller inte, så måste jag nog skaffa en ny ganska snart. Men det tar emot så inåt helskotta och jag vet inte varför. För jag tycker det är kul med inneboende. Det är bara den första som inte var bra men de andra 5 har jag trivts bra med. Eftersom min lön knappt täcker min hyra och räkningar ( jag måste låna av min bästa vän för att kunna betala allt) och jag därefter lever på kredit, både i form av kort och avbetalningar, för att få mat till mig och katterna, så blir jag så illa tvungen att leta efter en inneboende.
Och ja, jag har använd kredit till lättja också, i form av konsertbiljett ect. och varför är jag så dum och gör det?? Därför att jag behöver något att se fram emot!! Eftersom jag inte får hjälp att uppfylla mina drömma på min bucket-list så försätter jag mig själv i moment 22. Dock har jag inte för vana att göra så. Jag går inte på alla konserter, musikaler eller liknade evenemang som jag vill se men ibland, typ 2-3 om året unnar jag mig detta. Jag går inte på krogen, dricker sällan alkohol, äter extrem sällan ute så vidare jag inte hinner hem mellan uppdragen för att äta. (Jag kan inte leva på frukt och vatten en hel dag och som ledsagare så har vi bara möjlighet att värma mat på kontoret som ligger i Älvsjö eller åka hem för att äta. Ja, jag vill äta ordentlig mat till lunch! Det funkar inte annars! Svar Ja, vi kan lägga in en timme för lunch men för mig som timanställd lönar det sig inte). Och samtidig så undrar jag varför jag ska ha skuldkänslor när jag använder av mitt kreditkort när det enda jag vill är att känna, lite då och då, att jag lever. Så är det då i lättjas namn som jag gör det eller för att jag vill få finnas kvar en lite stund till?
Som sagt; moment 22. Kanske det blir bättre. Kanske fortsätter spiralen snurra nedåt. Återstår att se.
Annars så fortsätter cancern att lysa med sin frånvaro...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar