Moment 22: Ekonomin

Den ekonomiska delen av att få en cancer-diagnos kan vara ganska tuff.

Som ni nog redan vet så får man 80% av sin lön vid sjukskrivning. De två första veckorna betalar arbetsgivaren, om du har en fast anställning, men om du blir sjukskriven som timanställd och inte har några arbetspass inbokade, måste du själv meddela det till försäkringskassan från dag 1. 

Jag hade precis fått en fast tjänst på 50%  i ett företag och var timanställd på ett annat när jag fick min diagnos. Jag missade att anmäla min timanställning till försäkringskassan för att jag inte visste om detta samt att jag helt enkelt inte hade en tanke på att kolla upp vad som gällde vid en sådan anställning. Självklart så fick jag då ersättning grundat på min fasta anställning och som ni säkert räknat ut så blev det inte mycket pengar alls. 

Tur i oturen så hade jag, och har fortfarande, en bra försäkring via mitt fackliga organisation vilket gav mig ett så kallat diagnoskapital. Även hade jag ca 4 månader tidigare tecknat en Bo kvar- försäkring via hyresgästföreningen samt att jag var berättigad pengar från AFA. Detta gjorde att jag under min sjukskrivning slapp oroa mig för min ekonomi. Dock tog det ungefär 1 1/2 månad innan alla utbetalningar hade börjat komma igång så under tiden levde jag på min fars besparingar för att kunna klara mig. (Tyvärr hann jag inte betala tillbaka det jag var skyldig min far innan han gick före men jag tror han är ok med det.)

Det ekonomiska läget var någorlunda under kontroll tills min far gick bort och då jag inte kunde täcka begravningskostnaderna. Det handlade inte om mycket pengar men vid tidpunkten då bouppteckningen var klar så började min ekonomi att bli lidande och jag fick trolla med knäna för att få ihop det.

Tror mig när jag säger att jag är riktigt duktig på att få det att gå ihop. Min specialitet är att koka soppa på en spik som man säger. Men utmattningssyndromen efter behandlingen och att jag ganska precis, sakta med säkert börjat återgå till mitt arbete och pappas bortgång som fortfarande ekade så blev minsta lilla utöver det jättestort.

Jag hade innan dess börjat planera för att skaffa mig en inneboende och då också en så kallad dagbädd så att jag skulle slippa möblera om hela min lägenhet samt fortfarande kunna ha mitt vardagsrum som ett vardagsrum om jag skulle få besök.(När jag har inneboende bor jag i mitt vardagsrum och inneboende bor i mitt sovrum. Mitt vardagsrum är ganska stort och går att dela av så man får en sovrums-del och ett vardagsrums-del. Det blir charmigt men lite trångbott.)

Jag bad pappas syskon om hjälp och förslag på att dela det sista av kostnaderna på oss fem (pappa har 4 syskon kvar i livet som då var mer intresserad av att min far skulle urnsättas än hur jag mådde i min process) men fick ett nej, speciellt efter de fick höra att jag skulle införskaffa en dagbädd men de frågade aldrig varför utan felaktig antog att pengarna skulle användas till dagbädden. Observera att det hade handlat om ca 750 kr/person. Min farbror ansåg att det var mitt ansvar och besvärade sig med att ringa några samtal för att bekräfta det. Det slutade med att jag kom överens med begravningsbyrån om en summa att minst betala varje månad, dock blev det jobbigt eftersom jag redan hade en väldigt ansträngt ekonomi så det blev att jag tog ett lån så jag kunde betala allt på en gång samt att samla alla små krediter och avbetalningar jag då hade på ett ställe. Jag har lån sen tidigare så det var inget jag ville men såg mig tvungen till för att överleva. Står man ensam så har man oftast inget val än att försöka lösa situationen så gott man kan. 

Det är inte konstigt att många med cancer-diagnos hamnar hos kronofogden till slut. För när man ska återgå till det vardagliga och börjar sakta men säkert att arbeta så täcker den lilla inkomst man har under återhämtningen inte alla kostnader. Speciellt när man är singel och inte har folk omkring dig som kan hjälpa dig. Diagnoskapitalet jag fick var endast på 50.000 kr, för kronisk cancer. Lite lite tycker jag. Jag tror inte jag får något mer heller när cancern kommer tillbaka. Jag har en sjukdom jag aldrig kommer bli frisk från och som man vet ger personen kanske 5-6 år  kvar att leva, om man har tur och ändå får man bara 50.000 kr. Hur tänker man då?

Den ekonomiska biten har verkligen varit en pers det senaste året. Jag hade som sagt inneboende ett tag och det ser ut som, vare sig jag vill eller inte, så måste jag nog skaffa en ny ganska snart. Men det tar emot så inåt helskotta och jag vet inte varför. För jag tycker det är kul med inneboende. Det är bara den första som inte var bra men de andra 5 har jag trivts bra med. Eftersom min lön knappt täcker min hyra och räkningar ( jag måste låna av min bästa vän för att kunna betala allt) och jag därefter lever på kredit, både i form av kort och avbetalningar, för att få mat till mig och katterna, så blir jag så illa tvungen att leta efter en inneboende.

Och ja, jag har använd kredit till lättja också, i form av konsertbiljett ect. och varför är jag så dum och gör det?? Därför att jag behöver något att se fram emot!! Eftersom jag inte får hjälp att uppfylla mina drömma på min bucket-list så försätter jag mig själv i moment 22. Dock har jag inte för vana att göra så. Jag går inte på alla konserter, musikaler eller liknade evenemang som jag vill se men ibland, typ 2-3 om året unnar jag mig detta. Jag går inte på krogen, dricker sällan alkohol, äter extrem sällan ute så vidare jag inte hinner hem mellan uppdragen för att äta. (Jag kan inte leva på frukt och vatten en hel dag och som ledsagare så har vi bara möjlighet att värma mat på kontoret som ligger i Älvsjö eller åka hem för att äta. Ja, jag vill äta ordentlig mat till lunch! Det funkar inte annars! Svar Ja, vi kan lägga in en timme för lunch men för mig som timanställd lönar det sig inte). Och samtidig så undrar jag varför jag ska  ha skuldkänslor när jag använder av mitt kreditkort när det enda jag vill är att känna, lite då och då, att jag lever. Så är det då i lättjas namn som jag gör det eller för att jag vill få finnas kvar en lite stund till?

Som sagt; moment 22. Kanske det blir bättre. Kanske fortsätter spiralen snurra nedåt. Återstår att se.

Annars så fortsätter cancern att lysa med sin frånvaro...

I morgon smäller det......

I morgon är det dags igen och som ni redan vet så har jag lite ritualer för mig inför mina kontroller. Det ska skrubbas och smörjas in. Finfina kläder och smink (lite mer än vanligt) ska på. Jag brukar börja lite smått med att välja ut kläderna i huvudet, kanske ha lite alternativ om mitt första val inte skulle fungera.
Hitintills har jag fått lite sovmorgon inför besöket men i morgon ska jag vara på radiumhemmet redan kl: 09.00 så jag har redan i kväll försökt att pröva de klänningar som jag tänkt mig men inget känns rätt. Det enda som hände var att jag började gråta. Det kändes just som att det inte var någon idé att ens göra som jag brukar göra eftersom det inte känns som det kommer att bli något som är värt att fira. Att de resultat som jag får av röntgen och blodprover kommer att visa något som jag inte vill alls. Nej, jag väljer inte att ha dessa negativa föreställningar eller försöker vara cynisk. Känslan är annorlunda än vad den har varit inför de andra kontrollerna och jag gillar det inte alls. Det är så pass att min gamla kompis panikångest behagade hälsa på en lite stund i eftermiddags vilket ledde till att jag fick avboka ett ledsagaruppdrag nu på kvällen. Visserligen så brukar jag få lite stressmage också men jag har klarat mig från det denna gång.

Jag har ändå under denna tid, sen jag fick veta att min cancer-parameter är något förhöjt, försökt tänka att om det skulle visa sig att cancern är tillbaka så hoppas jag att det är i tidigt stadium så att jag inte behöver den dunder-behandling som sist utan att man försöker hindra dess utveckling med kanske cellgifts-tabletter istället. Samtidigt hoppas jag att det var just en infektion som läkaren sa att det kanske kunde vara eftersom helgen samma vecka som kontrollen, blev jag sjuk med hög feber och öroninflammation. Tänk om jag har sådan tur att det var just den inflammationen som höjde parametern! Det vore ju helt fantastiskt!

Min mantra har det senaste veckorna varit "Snälla, inte än!". Jag hoppas att även om skiten skulle vara tillbaka att jag slipper sjukskriva mig igen och att jag ska kunna fortsätta att arbeta. Det vore det ultimata. Speciellt nu när jag har fått möjlighet att vara på kontoret och fått börja lära mig "bokningen" (dit kunderna/brukarna och ledsagare ringer för att boka bland annat ledsagning samt se till att kunderna/brukarna får den ledsagning de har önskat). Även har jag fått i uppgift att lägga in timanställdas dokumentation i företagets datasystemet. Min arbete flyter på så bra nu och jag anser att jag har väldens bästa arbete, så jag vill ha möjlighet att få fortsätta en bra tag till.

Mitt mål sedan starten på denna resa har varit att att återerövra vardagen och i och med att jag släppte försäkringskassa så erövrade jag det sista i form av att återgå till arbetslivet. Så tanke på behöva bli sjukskriven igen skulle innebära att skiten tränger på sig och förstör min erövring som den där jobbiga gästen på festen som aldrig vill gå hem och som har spytt ner inte bara din toalett utan även ditt handfat och missat halva så även golvet blivit nerspytt som man sen måste städa efter så att du själv kan använda badrummet igen samt som du måste betala, med pengar du egentligen inte har och inte kommer få tillbaka, för taxin från Norrtälje till Södertälje för att bli av med denne. Samtidigt vet jag att det är inte så mycket jag kan göra om skiten är tillbaka. Det är bara på´t igen så självklart tar jag fajten. Jag är inte den som erkänner mig slagen i första hand. Även när det inte lägre går att göra något kommer jag inte anse mig besegrad.

Så i morgon bitti kommer jag vakna och jag kommer skrubba och smörja in. Klänningen och sminket kommer att sitta precis som de ska och jag kommer att vara så redo som bara jag kan inför det som komma skall.

Jag finns här. Jag finns nu. Därför vinner jag alltid!

Hopp och förtvivlan....

Senaste kontrollen gick inte så bra som jag hade hoppats. 

Inför kontrollen tar jag bl a ett prov som heter CA 125. Så länge resultatet håller sig under 35 är det ok ( fråga mig inte hur dessa siffror fungerar men jag tror att det har att göra med det protein som man undersöker när man tar blodprovet), men nu senast så låg jag på 48. Detta kan vara en indikation på att cancern kan var på gång igen. Dock bör tilläggas att om jag fortfarande hade mina äggstockar och min livmoder kvar så kunde en förhöjning av detta test indikera på att jag har ägglossning eller mens och till och med att jag kunde vara gravid. Även kan det påverkas av klimakteriet. Men eftersom dessa organ är bortopererade blir det oroande, inte alarmerande eftersom indikationen är låg, men oroande. Även antydde min läkare på att det kan vara en infektion. Men för att vara helt säker så ska jag göra en röntgen med kontrastvätska och sedan ta ett nytt CA 125-prov. Jag och nog några stycken med mig hoppas på att det ska vara en infektion och speciellt nu när jag faktiskt har gått och blivit sjuk (febrig och antydan till en förkylning och lite ont i halsen). Också så äter jag inte längre medicin mot klimakterie-besvären. Kanske det också påverkar. 

Visst, jag sträcker mig efter halmstrån men för att jag inte ska krascha så är det minsta hopp viktigt. Jag vill få vara frisk ett bra tag till!! Jag har ganska precis blivit av med försäkringskassan och kan nu arbeta heltid och det känns, rent ut sagt, så jävla skönt!! Visst, det är kämpigt som sjutton ekonomiskt just nu men det är ok för jag är inte sjukskriven längre på grund av cancern och det vore så trevligt om det fick fortsätta så en stund till. För ekonomiskt klara jag inte ett återfall just nu. Fysiskt och psykiskt har jag återhämtat mig väldigt bra men inte ekonomiskt. I vanliga fall brukar jag kanske skaffa mig en inneboende när plånboken blir för tunn men jag undrar om det skulle vara en så god idé om cancern skulle vara tillbaka. För när man får behandling skänks immunförsvaret och en ny människa i mitt hem kanske skulle göra mig sjuk och då hindra behandlingen. 

Ja, jag vet jag spekulerar men jag har all rätt i världen att känna denna oro även om det just nu är just den ekonomiska biten som mest skärmande. När det gäller cancern så är jag fullt medveten om min situation och diagnos. Jag vet att min prognos är av den hopplösa varianten. Även vet jag att om det är ett återfall så behöver det inte innebära slutet. Det beror på var cancern skulle befinna sig och vilka åtgärder som man sätter in. Kanske går det att operera och sedan kanske jag "endast" behöver cellgifter i tablettform eller/och strålning. 

Dock är det enda som snurrar i mitt huvud just nu: Snälla, inte än!

"Tebbes Tvivel" av EvaEmma Andersson

Då var det dags för bokrecension igen! Andra delen i trilogin om Tebbe.

Tebbe pluggar nu på polishögskolan och handbollen och träning är fortfarande en central punkt för henne och nu spelar hon på elitnivå.
Även om Tebbe, som vi såg i första boken, är en självständig och målmedveten individ samt van att ta hand om sig själv börjar stegen på allvar leda mot en vuxenvärld där många faktorer ska kombineras och Tebbe blir utsatt i denna bok för många, vad jag har valt att kalla, prövningar. Relationen med pojkvännen prövas och ifrågasätts. En närståendes plötsliga bortgång får henne att ifrågasätta relationer inom familjen. Hon ställs inför ett, för många, hjärtslitande val. Tebbe får också erfara den negativa sidan av den offentliga biten av att tillhöra ett topplag inom handbollen. Vilket får henne att tappa fotfästet.

Det finns två ordspråk jag kom att tänka på när jag läste "Tebbes Tvivel". Det första var : Ensam är stark, och det andra var: En olycka kommer sällan ensam. Men är det så egentligen? Är man alltid som starkas när man är ensam? När marken börjar skaka under Tebbes fötter vad är det som gör att hon inte väljer att berätta utan handlar som hon gör? Och är det alltid så att en olyckan inte kommer ensam eller är det just hur man hanterar en situation som kanske då istället eskaleras och skapar känslan av att problemen blir fler och större?

Precis som med första delen i denna trilogi så hoppas jag att man gör film eller tv-serie av denna med. Böckerna belyser mycket av det problematik som finns i vårt samhälle i form av utanförskap och fördomar, men också en individs styrka och målmedvetenhet som lyser igenom trots alla smällar som Tebbe får ta.

...och jag gillar att bokens pärm är mjukare. Det går att vika den så där som jag vill att böcker ska kunna vikas så man kan ha den i ena handen  när man sitter på t-banan medans man dricker sitt kaffe med den andra...

Även denna bok kan man beställa hos författare själv men också via bokus.com.

Det här med klimakteriet

Klimakteriet är något som drabbar oss kvinnor i snitt mellan 45-55 års ålder och innebär att äggstockarna börjar sluta producera ägg och östrogen-nivån sänks. Man får kanske till en början oregelbunden mens. Börjar känna sig extra retlig, lätt irriterad och blir gråtmild. Kanske får man vallningar och svettas i tid och otid. Jag har läst någonstans att själva processen tar ca 7-8 år i snitt. Dock också har jag läst att det finns de kvinnor som har vallningar och svettas långt efter att "övergången" ska vara över. Det är inte alla kvinnor som får symptomer. Vissa klarar sig rätt bra och kanske endast med oregelbunden mens tills den helt upphör.

I mitt fall, som jag redan berättat, skedde min övergång från morgon till kväll. Vilket ledde till att jag fick alla symptomer på en gång. Samt att det tog ett par veckor innan jag förstod att min gråtmildhet och svettningar inte hade med operationen eller infektionen jag fick strax efter operationen utan var just klimakteriet.
Jag minns att när fakta var konstaterat började göra efterforskningar om hur jag kunde underlätta för mig själv fann jag tre saker man gärna skulle undvika för att minimera vallningarna: Kaffe, alkohol och kryddstark mat. Det två första kan jag med lätthet klara mig utan men den tredje, att inte kunna äta mat med chili, det gjorde ont i hjärtat. Visst kunde jag ibland ändå ha chili i min mat men då blev det väldigt svettigt och då ofta nattetid och jag som ändå hade rätt svårt att sova efter operationen och under behandlings-processen var det tufft nog. Dock kunde det vara värt ibland, att få äta en maträtt man älskar även om det gav mig en natt med lite sömn och klädbyten.

Eftersom jag har en cancer som hänger ihop med bröstcancer valde jag bort, samt blev rekommenderat av min läkare på radiumhemmet att inte ta, östrogen-tillskott. Jag har i stället försökt hålla mig borta från det tre ovannämnda och det funkade rätt bra tills behandlingen var över. Då började jag få smak för kaffe igen samt att efter varje kontroll vill jag fira lite extra  och då gärna med champagne eftersom cancer än så länge lyser med sin frånvaro. Dock här jag funnit receptfria produkter på apoteket som fungera rätt bra mot mina symptomer : remifemin är en av dem. (Den andra fann jag inte i skrivandes stund).

Och så har vi det återkommande: att på något sätt röra på sig! Det är lite universalt det här med någon form av motion. Man rekommenderar ca 45 minuters träning 2-3 gånger i vecka där man svettas ordentlig om man har symptomer. Nu har det inte blivit riktigt så mycket träning för mig även om det var vad jag hade för målsättning efter behandlingen. Men jag försöker promenera så mycket som möjligt och tack vare mitt arbete som ledsagare så har jag fått röra på mig väldigt mycket de senaste månaderna. Jag upplever att det hjälper i alla fall. Speciellt då jag har pga av klimakteriet fått ledbesvär och då är det inte bara bra att röra sig utan även ett väl fungerade smärtlindring så promenaden är en livsviktig nödvändighet och desto mer jag rör mig desto mindre behöver jag använda mig av smärtlindrande medicin.

När det gäller sex och klimakteriet så har jag ingen erfarenhet. Dock vet jag att slemhinnorna i vagina blir skörare och som kvinna upplever man då att vid upphetsning inte längre blir blöt. Jag vet att det finns hjälpmedel, som salvor och medicinering för de som har en mer normal övergång där man kan stimulera slemhinnorna. Detta är något som du i så fall bör prata med din läkare eller gynekolog om men du kan även prata med ditt närmaste apotek om du behöver råd angående detta.
I mitt fall och många med mig är det lite annorlunda då man även har opererat bort livmodern på mig och det innebär att jag inte har några slemhinnor kvar och då inte blir ens lite fuktig vid upphetsning. Det rådet jag fick utav min läkare på radiumhemmet var att använda glidmedel. Än så länge har jag inte testat så jag vet inte om det funkar med endast glidmedel för mig.

När det gäller sex ser jag mig som oskuld igen eftersom mycket är annorlunda med min kropp efter operation och behandling och jag tänker inte låta vem som helst komma så nära. Den här första gången vill jag vara kär och jag har lovat mig själv att det måste vara med någon som stannar tills mitt hjärta slutar slå. Annars får det va....

Det här med utmattningssyndrom

När man genomgår en cancerbehandling vare sig om man får cytostatika eller strålning så kan man uppleva en trötthet både psykiskt och fysiskt. Det är en trötthet som inte går att likna med en vanlig trötthet som när man ska sova för natten eller när man kommer hem från jobbet eller efter man har tränat eller dylikt. Det är en konstant trötthet som endast går att likna med utmattningssyndrom. Det går inte att sova sig piggare. Man orkar inte göra saker i samma utsträckning som man brukade. 

Jag fick tips om att vila ca 30 minuter om dagen men jag var lite för uttråkad för att sova middag samt att det har aldrig varit min grej att vila. 

Jag minns att pappa brukade bli lite arg på dagispersonalen när jag var liten eftersom när jag hade sovit på "vilan" så hade jag svårt att somna på kvällarna och då inte somna förrän 23-tiden på kvällarna vilket ledde till att jag inte fick den sömn jag skulle eftersom pappa  fick slita med att få upp mig och färdigklädd för att hinna till frukosten på dagis och om han kom försent så kunde personalen påvisa det och pappa åter igen fick förklara att anledningen till att det blev som det blev var för att jag deltagit i "vilan". Det var lite som moment 22 tills jag blev stor nog att inte behöva delta i "vilan" längre.

Fler tips jag fick var att städa ett rum per dag och att promenera minst 30 minuter per dag. Vad jag har förstått och också erfarit är någon form av motion, vare sig det innebär städning eller promenad, väldig bra när man har denna trötthet. Dock första veckan efterbehandling orkade jag bara städa undan i köket och efter katterna. Promenad var inte att tala om. Städningen skedde var tredje vecka och strax innan behandling. Likaså med tvätten. Men jag försökte röra på mig så mycket som möjlig och visst blev jag trött för ingenting. Bara ett kort telefonsamtal kunde göra mig helt slut bara för att jag behövde fokusera så mycket på vad personen i andra änden sa. 

Det jag har läst är att denna form av trötthet kan pågå upp till ett år efter avslutad behandling. Men detta är självklart beroende av processen samt omfattning av operation, diagnos och behandling. Jag blev informerad inför min operation att fysiskt kunde jag känna mig deprimerat efter operationen efter som den omfattning av den bukoperation jag skulle gå igenom är fysiskt traumatisk. Alltså mentalt sätt kunde jag må bra medans min kropp skulle bli deppig. Låter lite flummigt men jag ser det så här: om jag liknar min kropp med vår planet Jorden, där varje organ motsvarar något som träd,blomma, gräs, sten, mineral, luft och så vidare Om något blir avlägsnat skapar det kaos, Som vid en skogsbrand. Naturen behöver omorganisera sig till det nya och det tar tid och det måste det få göra. När man avlägsnar organ i en människas kropp behöver kroppen anpassa sig till det nya. Eftersom jag inte lägre har min mjälte behöver mitt immunförsvar anpassa sig. Dock med hjälp av vaccin. Eller att jag fick lite mer utrymme i min mage pga att jag inte lägre har några äggstockar eller livmoder kvar samt en aning kortare tunntarm. Jag vet inte riktigt hur avsaknad av bukhinna spelar in När jag ser tillbaka på det halvåret som innefattar operation och behandling, så är det inte alls konstigt att jag fortfarande kan bli trött. Jag läker fortfarande. Fysiskt är jag nog någorlunda återhämtad efter operationen. Men psykisk tar det längre tid eftersom diagnosen är kronisk och just nu hoppas jag på att ska återhämta mig så mycket som möjligt innan cancern kommer tillbaka så att jag orkar en omgång till.

Det har gått snart 15 månader efter avslutat behandling. Jag är endast sjukskriven på 25% så jag är på rätt väg men jag har denna trötthet hängandes kvar. Dock kan det mycket väl ha att göra med min klimakterieleder och det är frustrerande. Jag är rent ut sagt trött på att vara trött! Det är oftast inte just att jag ständigt är trött för jag känner att jag orkar mer och mer utan det är att jag inte orkar fokusera när tröttheten smäller till i tid och otid och då inte kan prata ordentligt och det får mig att känna mig urkorkad. Jag har en tanke eller en bra svar på det som man just då pratar med någon om och så är det som om hjärnan hånar mig och skrattar åt mig och typ: "Hahaha, tror du verkligen att du skulle få dela med dig av det du ville säga. I helvete heller! Nu ska alla du någonsin pratar med få se att att du är det konstigaste och korkades de sett idag! HAHAHAHAHA!" För jag blandar ihop ord, tappar tråden, blir dålig på att lyssna och när jag försöker vara en god vän när någon behöver någon att lyssna så  känns det som om det bara kommer grodor ur munnen på mig. Och det är inte jag och det är så irriterande. 

Men kanske är det mitt nya jag ändå och något som jag måste acceptera med mig själv, för att till trots att jag sakta men säker återhämtar mig så kanske är just denna trötthet det enda som jag kanske inte kommer att återhämta mig till fullo innan det är dags igen. Så det kanske bara är att gilla läget och fokusera på att fortsätta på att läka och nå de mål jag satt upp för mig själv i den mån det går just nu...

Höga berg och djupa dalar del 2

Jag befinner mig just nu i en delen av min process där jag börjar få lite perspektiv på cancer och denna resa jag hitintills gjort. Där jag är nu präglas en hel del av besvikelse och sorg över de som inte har funnits där. Ni vet, de där man på något sätt hade hoppats skulle hålla mig i handen eller som jag kanske skulle kunde ringa mitt i natten och kanske till och med hjälpa mig att uppfylla drömmar.

Missförstå mig rätt, jag har haft och har fortfarande, mycket bra stöd av de få som funnits vid min sida under processens gång. Några har försvunnit, några har tillkommit och några som önskar att de hade kunna var där för mig mer men inte kunnat då de befunnit sig i ett annat land. 

Dock finns de dem som jag skrivit pm till via sociala medier (jag har till och med skrivit ett riktigt brev och skickat med frimärke och allt) som inte hört av sig. Två av dem svarade på beskedet om min cancer men ingen har hört av sig för att fråga hur det går för mig och det irriterar mig. Det gäller inte bara dessa två utan fler. 

Visst, man frågar mig hur jag mår, men de gör man väl med alla? Det ingår liksom i hälsningsfrasen, eller hur? Men vill man veta på riktigt hur jag mår? Eller sitter man och väntar på att jag ska död? 

Jag börjar på allvar tror att det är just det man gör, att de som inte finns vid min sida, inte vill hjälpa mig att leva mitt liv den tid jag har kvar genom att se till att jag kan pricka av min bucket-lista, just sitter och väntar på att jag ska död. Vilket får mig att undra: 

-Va fan har jag gjort just dig? Vad är det som är så ruttet med mig att du anser att jag inte ska få finnas kvar? För om just du hade velat att jag ska finnas kvar en stund till så hade du väl sett till att jag fått lära mig göra bearnaisesås, eller hur?

Också har vi de där som gärna använder sig av min situation för att de ska få lite uppmärksamhet på kafferasten, alltså som kaka till kaffet men aldrig skulle få för sig att höra av sig till mig.

Favoriten är dock de som hittar på, och freestylar lite när det gäller min diagnos och situation eller säger att de minsann är ett stöd och de har gjort det och det för mig med si och så mycket uppmuntran men började sakta men väldigt säkert försvann någonstans på mitten för att de insåg att var tvungna att engagera sig i någon annan än sig själva och att de då inte längre kunde vara universums medelpunkt. 

Min absoluta favvo är den om att min prognos ska vara godartad. Jag förstår inte att man i huvudtaget kan säga något sånt!Tror man det har man inte någon koll alls!

Ja, jag vet! Detta inlägg är gnälligt. Nej, jag tänker inte be om ursäkt om just du känner dig träffad! Kom till insikt och väx med den så kanske just du lär dig. För om just du hamnar i samma eller liknade situation som jag, hur skulle du vilja bli behandlad? Skulle just du vilja att andra gör mot dig som du gör mot mig? Vill just du också att man ska fara med osanning om just din situation, vrida till och hitta på utan hänsyn till den information du ger och kan hänvisa till? Vill just du också att man ska döma dig utan att ifrågasätta? Skulle just du också vilja bli ofrivilligt isolerad av din omgivning bara för att just du har en kronisk sjukdom?

Sov på den, "just" du!