Träningsvärk och trötthet har präglat denna dag. Hade lite svårt att somna i går kväll på grund att det blåste rätt bra utanför fönstret samt att jag hade min första behandling på förmiddagen vilket inte gav utrymme för sovmorgon.
Började dagens behandlingar med elektrisk impulser på mina axlar. Hade sedan ca 2 tim. innan behandling nr 2 för dagen. De timmarna spenderades i rummet under täcket halvsovandes. Jag hade öppnat fönstret för att vädra när jag gick ner för frukost och när jag kom tillbaka till rummet, konstaterade jag mycket senare dock, att jag inte lyckades stänga fönstret ordentligt när jag kom tillbaka så det blev liksom inte varmt rummet så täcket blev min bästis en stund.
Behandling nr 2 var örtbad i bubbel-badkar, som jag i dag 2-inlägget kallade vattenmassage men det var fel för vattenmassage är tydligen något annat.
Denna gång fick jag inte lika abrupt avslut som första gången utan nu fick jag själv dra ur proppen när vattnet slutade bubbla och i lugn och ro kliva upp och klä mig.
Dagens sista behandling var ryggmassage och var lika bra som de andra dagarna. Börjar bli lite bortskämd med massage varje dag. Undrar vem som ska få äran och fortsätta med den ärofyllda uppgiften när jag kommer hem?
Idag har jag också haft återbesök hos läkaren där han ville veta hur det har fungerat med alla behandlingarna hittills. Och jag måste säga att de fungerar bra! Jag har mindre ont där jag brukar ha ont. Till trots att det är ett fuktigt och blåsigt väder här har jag endast haft känningar i mina leder och inte alls lika ont som jag brukar vid detta väderlek. Axel/nacke känns bättre. Har lite ont fortfarande men den känns mycket bättre än det brukar. Korsryggen känns bättre.
Jag har konstaterat att jag behöver börja med min spikmatta igen mer regelbundet när jag kommer hem samt mediyoga så jag kan försöka uppehålla detta som åstadkommits här reda nu efter bara några dagar och då har jag morgondagens behandlingar kvar samt en behandling innan det är dags att påbörja resan hem på söndag. Så vem vet hur jag upplever mina åkommor då?
Självklar blev det en promenad i dag med! Dock en blåsig och regnig sådan.Vi fann ett köpcentrum igår och Lena ville se om hon kunde hitta lite presenter till sina barn där idag. Passade på att handla lite jag med. Det är ju mello i morgon och det kräver sin proviants.
Väl tillbaka på hotellet intogs middag och sedan ett besök på badhuset. Idag fick jag basta i saltbastun! Besökte också en arombastu och satt en stund i japanska bassängen. En väldigt underbart skön avslutning på denna dag!
Så återigen en bra dag här i Pärnu. Börjar dock längta hem till mina bäbisar....
fredag 21 februari 2020
torsdag 20 februari 2020
Hälsoresa Estland, Pårnu. Dag 3
Hade inga behandlingar förrän på eftermiddagen idag. Så det blev lite sovmorgon i morse vilket var ganska skönt då jag vaknade i natt av kramp i båda vaderna. Har nog aldrig varit med om att få kramp samtidig i vaderna så det gick inte att stoppa på samma sätt som jag brukar gör, med att hjälpa till att försöka sätta foten i 90 graders vinkel, utan nu fick jag sätta mig på sängkanten och trycka ner fötterna mot golvet så att hela fotsulorna var på golvet för att få stopp på krampen.
Förmiddagen fördrevs med ett besök i gymmet. Har tränat hos sjukgymnast på karolinska i ca 5 veckor, 2 gånger i veckan och det vore synd att tappa den rutinen när det går så bra och funkar. Jag har ledvärk i större delen av kroppen och då speciellt när det är lågtryck, som regn och temperaturändringar. Har varit och fått det utrett men det visar ingen reumatism eller liknade. Även har jag fått besvär och smärta i ryggslutet och i höfterna vilket påverkar mitt arbete mer än vad jag vill erkänna så att träna är ett sätt att minska besvären.
Därefter tog vi en promenad inne stan där mitt mål var att köpa banan och nötter för att fylla på med magnesium. När man får kramp som jag fick brukar det innebära att det är brist på just magnesium. Vi fann ett köpcentrum som hade ett COOP och det jag behövde.
Efter lunch var det dags för dagens behandlingar som började med massage av min rygg och var lika bra som igår och följdes av vattengymnastik. Vattengymnastiken var riktigt bra! Var ganska så trött efter den. Det kändes att kroppen fick jobba.
Därefter hann jag upp på rummet för att äta en banan innan det var dags för nästa behandling; paraffinhanskar. Där man först fick smörja in händerna i mjukgörande kräm för att sedan doppa händerna i smällt paraffin och sedan träder man på plastpåsar på händerna och en vante utan fingrar eller tumme på och så fick man sitta med detta paket i ca 15 min. Syftet med behandlingen är att öka blodcirkulationen och motverka smärta i leder samt mjuka upp huden.
Dagens sista behandling var också en paraffinbehandling men i en annan form och heter paraffin-ozokerit, Det är en lokal värmebehandling som passar bra vid muskelinflammation samt avslappning för spända muskler och för blodcirkulationen vid ledbesvär. Massan är en blandning av paraffin och jordvax, om jag har förstått det hela rätt och jordvaxet ökar värme kapaciteten i blandningen. Man låg på en brits på rygg och det var väldigt varmt men skönt samt att man blev inbäddat ordentligt. Så de 15 min som behandlingen vara hann jag med en riktigt skön powernap.
Dock blev det inget bad idag. Hade en plan på att besöka saltbastun idag men efter en paraffinbehandling så får man inte var i vatten eller duscha på ca 1 tim. och då skulle badhuset hunnit stänga. Det blev en promenad innan middagen i stället och det var inte helt fel det heller då kvällen var väldigt vacker på grund av att solen behagade visa sig.
Det visade sig att strax nedan för hotellet fanns ett minnesmonument över de som omkom i Estonia-katastrofen.....
Förmiddagen fördrevs med ett besök i gymmet. Har tränat hos sjukgymnast på karolinska i ca 5 veckor, 2 gånger i veckan och det vore synd att tappa den rutinen när det går så bra och funkar. Jag har ledvärk i större delen av kroppen och då speciellt när det är lågtryck, som regn och temperaturändringar. Har varit och fått det utrett men det visar ingen reumatism eller liknade. Även har jag fått besvär och smärta i ryggslutet och i höfterna vilket påverkar mitt arbete mer än vad jag vill erkänna så att träna är ett sätt att minska besvären.
Därefter tog vi en promenad inne stan där mitt mål var att köpa banan och nötter för att fylla på med magnesium. När man får kramp som jag fick brukar det innebära att det är brist på just magnesium. Vi fann ett köpcentrum som hade ett COOP och det jag behövde.
Efter lunch var det dags för dagens behandlingar som började med massage av min rygg och var lika bra som igår och följdes av vattengymnastik. Vattengymnastiken var riktigt bra! Var ganska så trött efter den. Det kändes att kroppen fick jobba.
Därefter hann jag upp på rummet för att äta en banan innan det var dags för nästa behandling; paraffinhanskar. Där man först fick smörja in händerna i mjukgörande kräm för att sedan doppa händerna i smällt paraffin och sedan träder man på plastpåsar på händerna och en vante utan fingrar eller tumme på och så fick man sitta med detta paket i ca 15 min. Syftet med behandlingen är att öka blodcirkulationen och motverka smärta i leder samt mjuka upp huden.
Dagens sista behandling var också en paraffinbehandling men i en annan form och heter paraffin-ozokerit, Det är en lokal värmebehandling som passar bra vid muskelinflammation samt avslappning för spända muskler och för blodcirkulationen vid ledbesvär. Massan är en blandning av paraffin och jordvax, om jag har förstått det hela rätt och jordvaxet ökar värme kapaciteten i blandningen. Man låg på en brits på rygg och det var väldigt varmt men skönt samt att man blev inbäddat ordentligt. Så de 15 min som behandlingen vara hann jag med en riktigt skön powernap.
Dock blev det inget bad idag. Hade en plan på att besöka saltbastun idag men efter en paraffinbehandling så får man inte var i vatten eller duscha på ca 1 tim. och då skulle badhuset hunnit stänga. Det blev en promenad innan middagen i stället och det var inte helt fel det heller då kvällen var väldigt vacker på grund av att solen behagade visa sig.
Det visade sig att strax nedan för hotellet fanns ett minnesmonument över de som omkom i Estonia-katastrofen.....
onsdag 19 februari 2020
Hälsoresa Estland, Pärnu. Dag 2
Frukosten var klart godkänd! En liten buffé där jag fann tillräckligt med föda för att bli matt och nöjd.
Det är inte alltid lätt att vara någon som inte äter kött samt att jag försöker undvika laktos-produkter eftersom jag har upptäckt att biverkningar jag får från Lynparza faktiskt blir bättre och knappt existerande när jag gör så, men det funkade.
Jag är inte slavisk när det gäller laktos-produkter men jag äter/dricker dem inte i samma utsträckning som förr vilket gör att jag i dagsläget blir lite gasig i magen men dock slipper återkommande diarréer.
Dagen började med en liten kort date med en läkare där jag fick visa och beskriva vad för besvär jag har. I huvudsak är det mina leder samt ryggslut och en höger axel och muskulaturen mellan axel och nacke på samma sida. Lungor och hjärta samt blodtryck kollades och därefter bestämdes vilka behandlingar som jag ska genom gå.
Det är inte alltid lätt att vara någon som inte äter kött samt att jag försöker undvika laktos-produkter eftersom jag har upptäckt att biverkningar jag får från Lynparza faktiskt blir bättre och knappt existerande när jag gör så, men det funkade.
Jag är inte slavisk när det gäller laktos-produkter men jag äter/dricker dem inte i samma utsträckning som förr vilket gör att jag i dagsläget blir lite gasig i magen men dock slipper återkommande diarréer.
Dagen började med en liten kort date med en läkare där jag fick visa och beskriva vad för besvär jag har. I huvudsak är det mina leder samt ryggslut och en höger axel och muskulaturen mellan axel och nacke på samma sida. Lungor och hjärta samt blodtryck kollades och därefter bestämdes vilka behandlingar som jag ska genom gå.
Efter en dryga 1,5 timmes promenad runt i Pärnu med min nya kompis Lena samt intag av lunch var det dags för första behandlingen; Vattenmassage med örtbad med lavendel. Varmt och skönt! Därefter, med lite vila mellan samt promenad till en annan del av anläggningen, blev det massage av rygg, nacke och axlar. För att därefter promenad till dagens sista behandling som var elektriska pulsar på muskulaturen mellan nacke och axel.
Varje behandling var ca 20 minuter utom den sista som var på 10 minuter.
Det märks det är lite löpande bandet-princip som gäller här och den information vi fick på bussen hit var att komma i tid och gärna försöka var 5-10 minuter för tidig. Så fort behandlingen var klar så blev det lite abrupt slut på härligheten. Som när jag låg i badet och tiden var slut så kom man och väldigt bestämt drog ur proppen i badkaret och bad mig att gå upp. Även vid massagen blev det ett hastigt uppvaknande med orden: nu är du klar! ( fast på lite knagglig engelska). Vid behandlingen med elektriska pulser så fick jag i alla fall veta hur lång tid behandlingen skulle pågå. Men alla behandlingarna var bra och det kändes väldigt bra i kroppen efteråt.
Hade packat med mig handduk och baddräkt innan sista behandlingen och har utforskat den lilla simhallen som ligger i anslutning till hotellet. Den är öppen för allmänheten men är till för oss som bor har under vissa tider på dagen. Vi har tillgång till badhuset fram till 17.00. Där efter är den till för allmänheten. Dock på fredagar och lördagar kan vi utnyttja simhallen fram tills det stänger alltså 22.00. Var mest nyfiken på alla de 5 olika bastun som det stod om i foldern jag fick inför resan samt det japanska badet. Skippade den vanliga bastun med bekantade mig med den turkiska varianten och saltbastun. Den turkiska var lite för mycket fuktighet för mig och gjorde det svårt att andas men saltbastun var trevlig. Den var inte allt för varm utan snarare väldigt behaglig samt att man peelade sig med grovkornigt salt och avlutade bastun med en kall dusch. Så nu är jag len som en bäbisrumpa! Simmande lite och testade japanska badet. Den var väldigt varm, 40 grader, så jag orkade inte sitta där så länge.
Visst låter det som att dagen varit bra!? För det har den varit och jag ser fram emot morgondagens behandlingar. Kommer sova ovaggat ikväll...
(Vill ni se mer bilder från dagen, gå in på mitt instagram. Heter niccelina där.)
tisdag 18 februari 2020
Hälsoresa Estland, Pärnu. Dag 1
Här i höstas ansökte jag, med hjälp av min kurator, till en fond för cancersjuka. Fonden heter Curo och via den kan man få åka på hälsoresa till Estland eller till Polen.
Jag blev bevilja detta och valde att åka till Estland, Pärnu och till ett ställe som heter Tervis.
Hälsoresan är ca 7-8 dagar. Resan går ut på att man får olika behandlingar som massage, lerinpackningar, vattenmassage, vattengympa och säkert mer jag inte kommer i håg och ännu inte vet om. Dock, enligt den information jag fått så ska man få 2-3 st behandlingar per dag som är just för dig. Vilka behandlingar det blir bestäms efter att du har fått träffa en läkare där du får beskriva vad du har för besvär. Man kallar det för medicinskt spa.
Jag kom till anläggningen idag på eftermiddagen och kommer att få träffa läkaren i morgon. Har ingen aning vad för behandlingar jag kommer att få ännu. Det jag vet är att utöver behandlingar finns det möjlighet att simma och basta samt så ska det finnas ett gym. Hade tänkt bada och basta i dag men det var stängt för inspektion. Även kommer bussbolaget jag åker med att ha utflykter under tiden som jag är här.
Självklart så har vi inte enbart åkt buss hit utan vi tog båten. Detta ingår i paketet. Måste säga att det kändes lite lyxigt att ha en egen hytt på båten samt att det fanns en tv i hytten. Sängen var lite hård samt att det var en rejäl sjögång så det blev inte så mycket sova. Jag blir inte sjösjuk men bitvis kändes det lite läskigt.
Hittade en restaurang på båten med otroligt god mat där middagen blev en förrätt som sköljdes ner med champagne och en efterrätt med espresso. Dyrt men värt vart enda krona.
Jag blev bevilja detta och valde att åka till Estland, Pärnu och till ett ställe som heter Tervis.
Hälsoresan är ca 7-8 dagar. Resan går ut på att man får olika behandlingar som massage, lerinpackningar, vattenmassage, vattengympa och säkert mer jag inte kommer i håg och ännu inte vet om. Dock, enligt den information jag fått så ska man få 2-3 st behandlingar per dag som är just för dig. Vilka behandlingar det blir bestäms efter att du har fått träffa en läkare där du får beskriva vad du har för besvär. Man kallar det för medicinskt spa.
Jag kom till anläggningen idag på eftermiddagen och kommer att få träffa läkaren i morgon. Har ingen aning vad för behandlingar jag kommer att få ännu. Det jag vet är att utöver behandlingar finns det möjlighet att simma och basta samt så ska det finnas ett gym. Hade tänkt bada och basta i dag men det var stängt för inspektion. Även kommer bussbolaget jag åker med att ha utflykter under tiden som jag är här.
Självklart så har vi inte enbart åkt buss hit utan vi tog båten. Detta ingår i paketet. Måste säga att det kändes lite lyxigt att ha en egen hytt på båten samt att det fanns en tv i hytten. Sängen var lite hård samt att det var en rejäl sjögång så det blev inte så mycket sova. Jag blir inte sjösjuk men bitvis kändes det lite läskigt.
Hittade en restaurang på båten med otroligt god mat där middagen blev en förrätt som sköljdes ner med champagne och en efterrätt med espresso. Dyrt men värt vart enda krona.
När det var dags för frukost valde jag att äta frukostbuffén som fanns men blev väldigt besviken. Kostnaden var ca 160 kr och det var rent utsagt som att kasta pengarna i sjön. Fick i alla fall i mig lite vaniljyoghurt med flingor och en smörgås och en liten kopp thé.
Bor bra i alla fall här på hotellet. Har ett fint eget rum med stor säng och tv men den enda svenska kanalen är SVT 1. Dock är det nog den kanal jag hoppades på så jag inte missar sista deltävlingen av mello nu på lördag.
När det gäller maten här är det full pension, alltså frukost, lunch och middag ingår i paketet och än så länge är maten ok. Får se om frukosten duger åt mig i morgon...
söndag 26 januari 2020
Ja, jag mår bra!
Det var ett tag sen jag skrev här men har nog behövd en lite paus och bara få vara i verkligheten och utanför cancer-bubblan en stund. Och ska jag vara ärlig så har inte riktig veta vad jag ska skriva. Men jag välkomnar gärna uppslag om det är något ni undrar över och/eller om det är något ni vill veta angående min cancer.
Jag mår bra. Oförskämt bra! Det är nästan lite läskigt att få må så här bra och att det hitintills har gått så bra med medicinen. Det är nästan som om jag numera förväntar mig att vid kontrollerna nu få besked att den inte längre funkar och att nu är det bara att börja förbereda sig för den eviga sömnen, för att just nu känns det lite för bra för att vara sant!
Det senaste fem åren har ju varit präglat av en bergochdalbana som taget ur en skräckfilm och helt plötsligt så sitter man i parishjulet och snurrar med lite lugnt och försiktig med en fantastisk utsikt
och mitt liv har blivit så normal som det bara går! Så egentligen är det inte konstigt att jag lite försiktigt går på tå för det är ändå lite läskigt med vad som faktisk kan dölja sig rund hörnet.
Men just nu kan jag inte ha det bättre och jag är väldigt tacksam för det.
Jag mår bra. Oförskämt bra! Det är nästan lite läskigt att få må så här bra och att det hitintills har gått så bra med medicinen. Det är nästan som om jag numera förväntar mig att vid kontrollerna nu få besked att den inte längre funkar och att nu är det bara att börja förbereda sig för den eviga sömnen, för att just nu känns det lite för bra för att vara sant!
Det senaste fem åren har ju varit präglat av en bergochdalbana som taget ur en skräckfilm och helt plötsligt så sitter man i parishjulet och snurrar med lite lugnt och försiktig med en fantastisk utsikt
och mitt liv har blivit så normal som det bara går! Så egentligen är det inte konstigt att jag lite försiktigt går på tå för det är ändå lite läskigt med vad som faktisk kan dölja sig rund hörnet.
Men just nu kan jag inte ha det bättre och jag är väldigt tacksam för det.
söndag 26 maj 2019
Det här med Mors Dag......
Jag har ingen mamma att uppvakta idag. Kvinnan som födde mig kallar inte jag mamma. Den titeln har hon inte förtjänat. Alla föräldrar är inte av godo och hon är en av dem. Du blir inte mor eller far bara för att du biologiskt har avlat ett barn utan det är vad som sker efter att barnet är fött som, i mitt tycke, ger dig rätten att kalla dig mamma eller pappa. Försummar du ditt barn, utsätter det för fara, både fysiskt och psykiskt kränker och skadar ditt barn då har du inte rätten, i mina ögon, att kalla dig för mamma eller pappa.
Dock har jag haft turen att haft starka kvinnor som av olika anledningar korsat min väg och det började med den kvinna som komma att bli min fostermor, Ulla. En kvinna som till trots att hon inte var godkänd som fosterförälder inte gav sig förrän det sociala myndigheterna förstod att allt inte stod rätt till i det hem jag då bodde i. Ulla arbetade på mitt dagis som kokerska. Där uppdagades, vad jag har förstått ganska tidigt, att jag for väldigt illa hos kvinnan som födde mig. Bland annat kom jag alltid till dagis med skitig blöja, alltid smutsig. Man konstaterade väldigt fort att jag när jag kom till dagis på måndagen, att jag inte fått äta något under helgen. Självklart anmälde dagiset detta. Även hände det att jag inte blev hämtad utan, detta minns jag själv, fick jag sova hos föreståndaren och Ulla har berättat att efter första gången detta skedde hade hon erbjudit sig att låta mig få sova hos henne. Självklart skedde det igen.
Innan hon blev officiellt min fostermamma placerades jag hos en annan familj men jag ville inte vara där. Jag minns att jag stod och försökte få upp familjens ytterdörr eftersom jag vill till henne, inte till min biologiska mamma, utan till Ulla.
Min fostermamma hade 3 barn varav en som fortfarande bodde hemma. Å vad jag avgudade hennes dotter! Det är tack vare henne som jag älskar att dansa! Lollo kunde steppa och det var så kul att få låna hennes allt förstora steppskor men så tråkigt att jag var tvungen att vara i hallen på mattan och inte i vardagsrummet på parkettgolvet där det klapprade mycket bättre.
Tack vare Lollo blev dansen en befrielse för mig. För dansa, det kan jag! Dansen har alltid varit min tillflyktsort tillsammans med musik, ett ställe att gömma sig en stund när inget annat fungerar.
Lollo var också engagerad i Nordiska samfundet mot djurplågeri ( Idag: Djurens rätt). Jag vet att jag då gav mig själv löftet att när jag blir stor och börjar känna mina egna pengar skulle jag göra så gått jag kan för att köpa produkter som inte är testade på djur. (Jag gör så gått jag kan idag men tyvärr har jag inte allt råd). Och så hade de en hund, Buster. Han var så snäll och tålmodig mot mig. Det är inte alls konstigt att jag önskade mig en hund under större delen av min barndom.
Sen när jag började skolan och på fritids var det en kvinna som hette Liza. Henne kunde man alltid få kramar av. Jag tror att vi var många av barnen på fritids som älskade henne. Hon var allt varm och snäll och hade alltid en öppen famn.
I mellanstadiet fick jag världens bästa lärarinna. Jag tror att alla som har fått äran att få ha henne som lärare känner samma sak. Även om jag alltid kände mig osynlig och inte passade in så såg hon mig. Helena såg oss alla. Hon var orädd, tog tag i det som behövdes och lyfte oss alla.
När jag gick i sjätte klass var det en tjej i klassen som ringde upp mig och sa att hon skulle sprida ut i skola att jag var lesbisk.
Jaha, gör det, sa jag. Det är ingen som kommer att tro på dig för det är inte sant!
Jag har alltid förälskat mig i killar så jag visste redan på dagis var min läggning låg (Opps! Där kom jag visst ut som hetero! tihi!!). Men i stor sett hela skolan trodde på henne och jag fick en helvetesvecka där var jag än gick så pekades och fnittrades. Där högstadieelever kom fram till mig och frågade om det var jag som var den där lesbiska tjejen. Jag kommer inte i håg hur det gick till men Helena fick reda på vad som föres gick och jag fick peka ut de tjejer som hade hjälpt hon som ringt till mig. Helena förklarade för denna grupp att när man är 12 år vet man kanske inte vilken läggning man har och det spelar ingen roll vilken läggning man har. Också berättade hon att om detta inte slutade skulle hon först tala om för de inblandades föräldrar om deras mobbning, skulle de inte sluta efter det skulle hon polisanmäla. Slutade de? Nja, men det blev tystare och det finns nog de som fortfarande tror att jag skulle vara homosexuell idag. Skillnaden från då och nu är att jag bryr mig inte vad folk tror och tycker. För ingen annan än jag bestämmer vem jag vill vara med!!
I högstadiet och då åttonde klass klev en cool dramapedagog in i mitt liv. Och jäklar vad cool vi tyckte hon var! Hon hade ju varit tillsammans med en i rockbandet Europe!
Den klass jag gick i på högstadiet ansågs vara lite stökig och man hade bestämt att dela klassen på två grupper där den ena halva under en termin, skulle ha lektion och den andra halva skulle då ha drama och vid ny termin så bytte man. Jag tror att det var den enda gången som det faktiskt var full närvaro under dessa 3 åren var just när vi hade drama. Susanne bad om att få ha oss som helklass i nian, vilket typ alla lärare undrade om det verkligen var en bra idé med tanke på hur klassen var. men det blev så i alla fall och hur kul var det inte! Vi alla hade en plats och vi alla fick synas som vi ville, även om det handlade om att någon gjorde dekor eller hade hand om ljud och ljus eller musiken. Vi fick leka på andra villkor och känna att vi var delaktiga. För mig, så hittade jag ett sätt att uttrycka mig och helt plötsligt började jag känna att jag kunde ta lite mer plats att jag kanske inte var lika osynlig än då.
Dessa kvinnor är de kvinnor som blev otroligt viktiga för mig under min uppväxt. De har planterat frön hos mig som, till trots så mycket ogräs som vuxit i och omkring mi, lyckades slå rot och format mig till en så mycket bättre människa än hon som födde mig någonsin skulle kunna göar. Utan dessa starka, vackra och underbar kvinnor hade jag inte varit jag.
Det spelar ingen roll hur länge eller lite du finns i någons liv. Det är vad du lämnar när det är dags att gå som betyder något. Just det där fröet som du planterar hos någon kan vara det som får en människa att växa. Att upptäcka något hos sig själv som denne inte trodde att den hade och faktiskt ta det där steget som denne varit rädd för. Så visst är det trist att just jag skulle bli född av någon som inte skulle kunna hantera att bli mamma men var lyckligt lottad jag är för alla "mammor" jag fick på vägen!
Dock har jag haft turen att haft starka kvinnor som av olika anledningar korsat min väg och det började med den kvinna som komma att bli min fostermor, Ulla. En kvinna som till trots att hon inte var godkänd som fosterförälder inte gav sig förrän det sociala myndigheterna förstod att allt inte stod rätt till i det hem jag då bodde i. Ulla arbetade på mitt dagis som kokerska. Där uppdagades, vad jag har förstått ganska tidigt, att jag for väldigt illa hos kvinnan som födde mig. Bland annat kom jag alltid till dagis med skitig blöja, alltid smutsig. Man konstaterade väldigt fort att jag när jag kom till dagis på måndagen, att jag inte fått äta något under helgen. Självklart anmälde dagiset detta. Även hände det att jag inte blev hämtad utan, detta minns jag själv, fick jag sova hos föreståndaren och Ulla har berättat att efter första gången detta skedde hade hon erbjudit sig att låta mig få sova hos henne. Självklart skedde det igen.
Innan hon blev officiellt min fostermamma placerades jag hos en annan familj men jag ville inte vara där. Jag minns att jag stod och försökte få upp familjens ytterdörr eftersom jag vill till henne, inte till min biologiska mamma, utan till Ulla.
Min fostermamma hade 3 barn varav en som fortfarande bodde hemma. Å vad jag avgudade hennes dotter! Det är tack vare henne som jag älskar att dansa! Lollo kunde steppa och det var så kul att få låna hennes allt förstora steppskor men så tråkigt att jag var tvungen att vara i hallen på mattan och inte i vardagsrummet på parkettgolvet där det klapprade mycket bättre.
Tack vare Lollo blev dansen en befrielse för mig. För dansa, det kan jag! Dansen har alltid varit min tillflyktsort tillsammans med musik, ett ställe att gömma sig en stund när inget annat fungerar.
Lollo var också engagerad i Nordiska samfundet mot djurplågeri ( Idag: Djurens rätt). Jag vet att jag då gav mig själv löftet att när jag blir stor och börjar känna mina egna pengar skulle jag göra så gått jag kan för att köpa produkter som inte är testade på djur. (Jag gör så gått jag kan idag men tyvärr har jag inte allt råd). Och så hade de en hund, Buster. Han var så snäll och tålmodig mot mig. Det är inte alls konstigt att jag önskade mig en hund under större delen av min barndom.
Sen när jag började skolan och på fritids var det en kvinna som hette Liza. Henne kunde man alltid få kramar av. Jag tror att vi var många av barnen på fritids som älskade henne. Hon var allt varm och snäll och hade alltid en öppen famn.
I mellanstadiet fick jag världens bästa lärarinna. Jag tror att alla som har fått äran att få ha henne som lärare känner samma sak. Även om jag alltid kände mig osynlig och inte passade in så såg hon mig. Helena såg oss alla. Hon var orädd, tog tag i det som behövdes och lyfte oss alla.
När jag gick i sjätte klass var det en tjej i klassen som ringde upp mig och sa att hon skulle sprida ut i skola att jag var lesbisk.
Jaha, gör det, sa jag. Det är ingen som kommer att tro på dig för det är inte sant!
Jag har alltid förälskat mig i killar så jag visste redan på dagis var min läggning låg (Opps! Där kom jag visst ut som hetero! tihi!!). Men i stor sett hela skolan trodde på henne och jag fick en helvetesvecka där var jag än gick så pekades och fnittrades. Där högstadieelever kom fram till mig och frågade om det var jag som var den där lesbiska tjejen. Jag kommer inte i håg hur det gick till men Helena fick reda på vad som föres gick och jag fick peka ut de tjejer som hade hjälpt hon som ringt till mig. Helena förklarade för denna grupp att när man är 12 år vet man kanske inte vilken läggning man har och det spelar ingen roll vilken läggning man har. Också berättade hon att om detta inte slutade skulle hon först tala om för de inblandades föräldrar om deras mobbning, skulle de inte sluta efter det skulle hon polisanmäla. Slutade de? Nja, men det blev tystare och det finns nog de som fortfarande tror att jag skulle vara homosexuell idag. Skillnaden från då och nu är att jag bryr mig inte vad folk tror och tycker. För ingen annan än jag bestämmer vem jag vill vara med!!
I högstadiet och då åttonde klass klev en cool dramapedagog in i mitt liv. Och jäklar vad cool vi tyckte hon var! Hon hade ju varit tillsammans med en i rockbandet Europe!
Den klass jag gick i på högstadiet ansågs vara lite stökig och man hade bestämt att dela klassen på två grupper där den ena halva under en termin, skulle ha lektion och den andra halva skulle då ha drama och vid ny termin så bytte man. Jag tror att det var den enda gången som det faktiskt var full närvaro under dessa 3 åren var just när vi hade drama. Susanne bad om att få ha oss som helklass i nian, vilket typ alla lärare undrade om det verkligen var en bra idé med tanke på hur klassen var. men det blev så i alla fall och hur kul var det inte! Vi alla hade en plats och vi alla fick synas som vi ville, även om det handlade om att någon gjorde dekor eller hade hand om ljud och ljus eller musiken. Vi fick leka på andra villkor och känna att vi var delaktiga. För mig, så hittade jag ett sätt att uttrycka mig och helt plötsligt började jag känna att jag kunde ta lite mer plats att jag kanske inte var lika osynlig än då.
Dessa kvinnor är de kvinnor som blev otroligt viktiga för mig under min uppväxt. De har planterat frön hos mig som, till trots så mycket ogräs som vuxit i och omkring mi, lyckades slå rot och format mig till en så mycket bättre människa än hon som födde mig någonsin skulle kunna göar. Utan dessa starka, vackra och underbar kvinnor hade jag inte varit jag.
Det spelar ingen roll hur länge eller lite du finns i någons liv. Det är vad du lämnar när det är dags att gå som betyder något. Just det där fröet som du planterar hos någon kan vara det som får en människa att växa. Att upptäcka något hos sig själv som denne inte trodde att den hade och faktiskt ta det där steget som denne varit rädd för. Så visst är det trist att just jag skulle bli född av någon som inte skulle kunna hantera att bli mamma men var lyckligt lottad jag är för alla "mammor" jag fick på vägen!
torsdag 11 april 2019
att inte bli trodd....
Det finns inget värre än att bli ifrågasatt när det gäller min cancer. När man, trots att jag har intyg från läkaren om biverkningar och min situation, inte bli trodd och får veta att arbetsgivaren fortfarande ifrågasätter när jag är tvungen att vara hemma för att min kropp säger ifrån just på grund av biverkningar. Jag är inte hemma från mitt arbete för att jag tycker det är kul utan för att hela min fysik säger ifrån och det helt enkelt inte går att komma hemifrån.
Min ekonomi blir mer lidande när jag inte kan arbeta och det i sin tur stressar mig otroligt mycket. Jag begärde ett medarbetarsamtal får ett tag sedan i hopp om att försöka få en fast anställning, vilket hade gett mig mer regelbundna tider och en fast ekonomi och inte som nu när jag ständigt måste jaga uppdrag för att få ihop de timmar jag behöver för att få den lön jag behöver för att kunna överleva. Till trots hur jag har mått har jag försökt att anstränga mig och visa "framfötterna". Jag har gått till jobbet även när jag har varit svimfärdig och helt slut. Jag har fått sitta instängt på offentliga toaletter får att försöka, väldigt snabbt, att återhämta mig det lilla som har gått innan nästa uppdrag eller bäddad ner mig och sova en stund om jag har haft möjlighet och tid när jag hunnit åka hem mellan uppdragen.
Jag är tvungen att arbeta i stort sett varje månad i 6-dagars veckor. Jag är alltså ledig endast en dag, garanterat, i veckan. Inte konstig att min trötta och slitna kropp säger ifrån och att biverkningarna allt oftare dyker upp. Arbetade väldigt mycket under hösten och i och med att jag inte har något privatliv som familj eller någon hobby samt inga som vill umgås med mig speciellt mycket så är ju jag egentligen ett kap för en arbetsgivare. Resultatet av mötet blev en extremt liten löneförhöjning och fortsatt timanställd då förteget just nu inte anställer folk. Företaget är inte lönsamt just nu och dess framtid är oviss just därför.
Ibland undrar jag om man förstår den sits jag befinner mig i. Det syns inte på mig att jag har kroniska cancer. Jag låter inte cancern ha en central roll i mitt liv men det innebär inte att den inte finns. Jag försöker alltid hålla huvudet högt och vara positiv och försöka att göra det bästa av situationen. Är det därför många inte kan se och förstå och tror att allt är som det var innan jag fick min diagnos? Aldrig kommer mitt liv att bli som innan jag fick cancer. Snarare är jag extremt sliten både fysiskt och psykisk. Jag gör mitt bästa var dag och ibland är jag så trött att jag inte vet om jag ska orka resten av dagen och där och då vill avbryta uppdraget och åka hem. Men ingen ser det och när jag försöker berätta hur jag kan må är det om man inte lyssnar och viftar bort de med att klassiker som "du som är så stark och positiv. Du är så duktig så!". Man kränker hellre än förstår. Jag vet inte hur jag ska göra för att få folk att förstå. För man tror inte på mig när jag berättar. Det jag säger tas inte på allvar. Det verkar som om det är min förbannelse för så har det alltid varit och det är jävligt trist och tungt...
Min ekonomi blir mer lidande när jag inte kan arbeta och det i sin tur stressar mig otroligt mycket. Jag begärde ett medarbetarsamtal får ett tag sedan i hopp om att försöka få en fast anställning, vilket hade gett mig mer regelbundna tider och en fast ekonomi och inte som nu när jag ständigt måste jaga uppdrag för att få ihop de timmar jag behöver för att få den lön jag behöver för att kunna överleva. Till trots hur jag har mått har jag försökt att anstränga mig och visa "framfötterna". Jag har gått till jobbet även när jag har varit svimfärdig och helt slut. Jag har fått sitta instängt på offentliga toaletter får att försöka, väldigt snabbt, att återhämta mig det lilla som har gått innan nästa uppdrag eller bäddad ner mig och sova en stund om jag har haft möjlighet och tid när jag hunnit åka hem mellan uppdragen.
Jag är tvungen att arbeta i stort sett varje månad i 6-dagars veckor. Jag är alltså ledig endast en dag, garanterat, i veckan. Inte konstig att min trötta och slitna kropp säger ifrån och att biverkningarna allt oftare dyker upp. Arbetade väldigt mycket under hösten och i och med att jag inte har något privatliv som familj eller någon hobby samt inga som vill umgås med mig speciellt mycket så är ju jag egentligen ett kap för en arbetsgivare. Resultatet av mötet blev en extremt liten löneförhöjning och fortsatt timanställd då förteget just nu inte anställer folk. Företaget är inte lönsamt just nu och dess framtid är oviss just därför.
Ibland undrar jag om man förstår den sits jag befinner mig i. Det syns inte på mig att jag har kroniska cancer. Jag låter inte cancern ha en central roll i mitt liv men det innebär inte att den inte finns. Jag försöker alltid hålla huvudet högt och vara positiv och försöka att göra det bästa av situationen. Är det därför många inte kan se och förstå och tror att allt är som det var innan jag fick min diagnos? Aldrig kommer mitt liv att bli som innan jag fick cancer. Snarare är jag extremt sliten både fysiskt och psykisk. Jag gör mitt bästa var dag och ibland är jag så trött att jag inte vet om jag ska orka resten av dagen och där och då vill avbryta uppdraget och åka hem. Men ingen ser det och när jag försöker berätta hur jag kan må är det om man inte lyssnar och viftar bort de med att klassiker som "du som är så stark och positiv. Du är så duktig så!". Man kränker hellre än förstår. Jag vet inte hur jag ska göra för att få folk att förstå. För man tror inte på mig när jag berättar. Det jag säger tas inte på allvar. Det verkar som om det är min förbannelse för så har det alltid varit och det är jävligt trist och tungt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)